Asien Away

2:a December 00:09

Med 4000 baht mindre på fickan var det då dags att ge sig ut på resans kanske tuffaste upplevelse hittills. Och nej, jag pratar inte om nån halvtaskig miniräknarmarknad i centrala Chiang Mai... Jag pratar om det RIKTIGA Thailand, nämligen livet ute i bushen. Dags för en redogörelse om en expedition som vi sent kommer att glömma...

Det hela började egentligen kvällen före, när vi under ett officiellt möte fick träffa våra "medtrekkare". Förutom guiden Mr. Ton (som visade sig vara resans stora profil hittills) hade vi även nöjet att stifta bekantskap med en tysk polis, en italiensk kock och ett medelålders par från England. Vadå stereotyper, liksom? Eftersom vi är svennebananer har vi ju som alltid det underbara läget att kunna snacka hur mycket skit vi vill om folk utan att dom vet om det, så därför döpte vi genast om tysken till Bastian och italienaren till Roger (fråga inte varför, genidrag bara).

Efter en bilfärd som snarare kändes som att rida på en vild tjur än att slicka asfalt (det var rejält rackiga vägar) så var det dags att beväpna sig med tunga artillerier inför djungeläventyret. Slangbella och machete var inga leksaker för små pojkar direkt, och jag och Tobbe visade direkt vart skåpet skulle stå genom att visa upp oanade talanger med slangbellan. Efter detta började själva trekkingen. Mr. Ton, som först verkade vara världens största fjant med katastrofal humor, men som sedan visade sig vara hur skön som helst (fast fortfarande med katastrofal humor) visade direkt sina djungelskills och visade upp massa olika plantor på vägen som såg precis likadana ut men som alla hade olika egenskaper. Antingen var det brutalt megagiftigt eller så botade det t.ex. baksmälla (Tobbe passade på att packa ner en rejäl näve bakislöv) och mer eller mindre allt verkade ha egenskapen att lukta som opium. Chill ändå.

Efter en lång vandring i den Thailändska djungeln kom vi så fram till vårat första möte med elefanterna. Jag lyckades på något sätt få en klump elefantsnor i ögat, vilket inte direkt var något jag längtade efter just då, men annars var det coolt att se dessa maffiga djur. Anyway, det var inte vår tur att rida denna gång eftersom våra kära medtrekkare roffade åt sig elefanterna före oss. Men vi bangade inte på det, hellre rida elefant andra dan efter en rejäl genomkörare i benen första dan.

När vi sedan kom till byn vi skulle sova över i den första natten var allt så jäkla soft, man bara satt där och chillade järnet ett bra tag, och jag passade på att dumpa den onödiga bit bananbark som jag av oklar anledning släpat med mig genom halva djungeln. Kvällen fortsatte sedan med att vi hjälpte lokalbefolkningen att laga käk vilket var riktigt soft egentligen, om det inte vore för att jag och Martin fick den nervösa uppgiften att sköta "grillen", som inte direkt var av högsta klass. Men vi skötte vårt jobb galant, köttet blev ruggigt gott till slut. Efter det så åt vi maten som till slut bestod av en smaskig buffé med bl.a. råttkött och friterade syrsor. Innan kvällen var över så hann vi även med att sätta upp råttfällor för att fånga framtida middagar samt att gå på en nattlig jaktvandring som endast resulterade i en död fågel och en flygekorre. Den senare hade jag för övrigt på frukostmackan dan efter, lite exotiskt...

En oväntat kall natt senare var det dags att upp och hoppa igen, med en schtekig elefantåktur som första grej för dagen. Jag och Jesper hade den stora turen att få rida "överste Haahti" (dom som inte kopplar har antingen inte varit barn eller levt ett väldigt trångsynt liv.. Det är iallafall en av elefanterna i Djungelboken) som totalt ägde sönder Martin och Tobbes "ollifjant" när det gällde coolhet.

Efter elefantåkturen gjorde vi en längre paus och passade på att leka lite träslöjd. Vi drog fram macheten och täljde till våra egna chopsticks och muggar som vi sedan skulle använda att äta med under lunchen. Mycket stort nöje.

Själva naturen var faktiskt ännu coolare den andra dagen, och när vi efter en lång tids vandring till slut kom fram till trippens andra by var även den självklart större och ballare än den förra. Schysst upplägg, liksom. Här hade dom mycket mer boskap som typ grisar och hönor (och även tuppar som var skitjobbiga när dom gick igång mitt i natten) och även en del hundar och en sällskapssjuk katt. På kvällen blev det en del gitarrplinkande efter en chocksmaskig måltid (munorgasm är bara förnamnet) och så skickade vi även upp en slags "ballong" gjord av vax med eld under, snyggt pimpad med våra namn. Lyckan och harmonin var sedan total när Mr. Ton drog fram guran och bjöd på sig själv till tusen. När Bob Marley spelades flitigt där framför brasan, med sovsäck omkring sig, en mysig katt i famnen och goda vänner omkring sig var det fan inte lๅngt ifrๅn glädjetårar där ett tag. Riktigt magiskt.

Tredje dagen kändes mer som en hemresa efter den magnifika avslutningen kvällen innan, men det betyder verkligen inte att den var på något sätt tråkig eller dålig. Tvärtom, naturen var nog om möjligt ännu softare den tredje dagen, med fantastiska utsikter och lummiga passager. Dessutom en period med helt röd sand som var en rätt cool kontrast.

Den stora grejen med den tredje dagen var annars raftingen. Vi var på en flod med två stora bambuflottar, och skulle med hjälp av bambupinnar ta oss fram längs med floden i typ två timmar. På den ena flotten var självklart vi kungliga svennar, medans den andra flotten bestod av det som blev över, alltså Roger, Bastian (med sina vrålsnygga Speedos) och engelsmännen. Dessutom hade vi varsin lokalinvๅnare som "styrman".

Tävlingsinriktade som vi är så blev det såklart tidigt blodigt allvar och Team Sweden sköt direkt fram i en klar ledning. Där kunde vi sedan ligga och glassa ett bra tag eftersom det andra gänget inte alls verkade lika taggade på att race'a. Det mesta var rätt chill, och man kände sig som en typisk actionhjälte när man gled fram där på bambuflotten. Ibland kom det också lite hinder, såsom grenar eller stenar i vattnet, så man var ändå tvungen att va med i matchen hela tiden. Vi hoppades självklart hela tiden att Bastian skulle trilla i plurret, och när han en gång var nära var Tobbe självklart helt med på noterna och utbrast: TYSKEN VINGLAR!!! ... Men lite senare skulle Tobbe få käka upp sina ord. Bara nån minut efter att han skämtsamt sagt "Jag vet ju hur det här kommer att sluta, förr eller senare får jag en gren i fejjan och så ramlar jag i vattnet" så hände just det. Hans bambupinne fastnar i nånting och när jag vänder mig om för att se vad som händer så ser ja Tobbe plumsa i stenhårt. Asgarvet når inga gränser, och när sedan Bastian trillar i sekunder senare så kunde jag knappt få luft, så jävla roligt var det. Själv klarade man sig hela vägen utan att plurra i, vilket även Jesper gjorde. Martin hade en gnutta svårare att hålla sig på benen, och drattade i tre gånger.

När vi sedan kom fram till en låg bro som vi skulle korsa kom plötsligt gott-och-blandatflotten från ingenstans och stod för världens snyggaste omkörning. När vi svennebananer "gick" över bron och lät flotten glida under så lade dom andra sig platt på magen så att även dom gled under bron, vilket dom tjänade massa tid på. Nu var det helt plötsligt match igen, och nu gick adrenalinet igๅng ordentligt. Båda flottarna pumpade som aldrig förr, men eftersom dom visste att vi var yngre och starkare så körde dom en jäkla massa fultricks, som att skvätta vatten, putta bort vår flotte så att vi körde in i diverse träd och stenar (mycket effektivt) och annat. T.ex. frontalkrockade vi i 180 km/h in i ett stort jävla träd, och fastnade så att vi fick kriga järnet för att kunna "lägga in backen". Till slut gled vi ändå in som segrare efter att vi utnyttjat en stock mitt i vattnet för att köra om. Eftersom stocken var i vägen kunde det andra laget inte använda sina fultrix och vi kunde med våran råstyrka trycka oss förbi på ett imponerande sätt precis innan mållinjen. Det utbrast vilt jubel hos oss i Team Sweden och Martin firade det hela genom att ramla i för tredje gången.

Efter en skön vinnarlunch med segerns sötma på läpparna var det så dags för trippens sista grej. Efter en bilfärd så kom vi fram till Thailands längsta vattenfall, Mae Pan Falls, där vi tog oss ett välförtjänt bad efter tre riktigt lökiga dagar. Man luktade inte direkt hallontårta efter trekkingen kan jag avslöja...

Sedan bar det så av hemåt till Chiang Mai Inn, där det kändes som det var veckor sedan vi var. Sammanfattningsvis kan jag säga att det var en klockren trekking, väl värd varenda liten baht. Dessutom kan vi nog alla komma överens om att Mr. Ton är vår nya idol.

Tack för mig.

Flemman