I am Saaailing!
(Som senast gäller den enkla men stränga regeln: Först Måsens inlägg. Sen mitt! Vi har tyvärr misslyckats med överlappningen av bloggandet, ni får ha överseende!)
16:e Mars 08:03
Jag ser den stora besten sakta resa sig upp på alla fyra. Den tittar sig om med saliv hängade ur mungipan. Den tar sen ett par stapplande steg emot mig innan den väljer att slå sig till ro igen. Jag frågar lätt nervöst den unga guiden vad man ska göra om man blir anfallen.
- Use your stick!
- Does it help?
- Hehe no sir!
Jag sväljer en extra gång och backar instinktivt några steg. Jag börjar tänka efter och undrar hur jag kunde hamna i denna situation? Och ja, vad hände här egentligen?
Jo som jag nämnde senast så var det segling som gällde. Jag gick upp, som vanligt omänskligt tidigt, efter en ganska blöt kväll och styrde sakta stegen mot den lilla båten som skulle ta mig över till Lombok. Jag kramade fraväl till mina resekamrater och hoppade i båten. Väl på Lombok strandade jag ett par timmar i Senggigi där jag fick stifta bekantskap med mina seglingsvänner de närmaste dagarna. Det visade sig vara ett ungt nyförlovat par från Wales och en salig blandning tyskar, vilket väl i det läget inte kändes helt optimalt. Men en god frukost senare var jag ändå taggad till tänderna och avfärden kunde börja.
Men innan vi skulle få se hav väntade en skakig busstur över hela Lombok där den lilla skutan låg och väntade. Jag skulle ljuga om jag sa att det var en lyxkryssare vi skulle färdas på. Men det kändes helt okej för solen sken nästan mer än vanligt och fyra dagar ute på havet är svårt att säga nej till.
Första kvällen ägnades mest åt att mingla runt och snacka om allt det där vanliga. Var du varit, hur länge du varit ute, vad du tycker om Indonesien och så vidare. Till det ackompanjerades vi av en maffig solnedgång över berget Rinjani på Lombok och när solen väl somnat vaknade en sällsynt magisk stjärnhimmel till liv och fick mig att tappa hakan både en och två gånger.
Med små tunna madrasser bredde vi sen ut oss på däck och lade oss för att sova. Eftersom det var så pass klart väder valde jag självklart att sova i fören under bar himmel. Jag låg där länge innan jag somnade och bara stirrade uppåt. Det är svårt att beskriva känlsan, men nice, det va det!
I gryningen väcktes vi upp av våra guider, de lokala seglarna. Det var dags för första stoppet, och det på en ö som kallades Moyo. Vi gjorde en liten kort trek in i den lilla djungeln och hittade ett strilande vattenfall. Efter dagar med bara saltvatten i kranarna kunde jag äntligen duscha och tvätta håret i rent vatten igen. Och visst kändes det härligt att kunda rena sig i naturens egna duschanordning.
Efter timmar av solbadande, mer snack och en god lunch landade vi tillfälligt på Satonda Island där vi bjöds på en fantastisk snorkling. Men när man ser en halvmeter lång Triggerfisk simma omkring bara metern under en så sprattlar man gärna därifrån. Jag fick dock se ett underbart exempel på två clownfiskar som verkligen var lika Nemo och Marvin när dom simmade in och ut ur sin anenemon. Vi gick även i land ett tag för att titta på någon slags helig sjö, där det sägs att du förlorar tio års ålder av att bada. Eftersom jag inte direkt pallar bli elva igen, valde jag att avstå.
Kvällen och mörkret smög sig sen på och slukade ljusets alla källor. På båten knäcktes det en och annan Bintang och vi kom på oss själva att bara sitta där i fören och lyssna på tystnaden och skåda stjärnorna. Sällsynt. Mycket sällsynt.
När den tredje dagen sen grydde hade mina axlar rejält börjat värka efter den hårda sovplatsen. Men ett morgondopp innan vi rörde på oss igen gjorde susen, om inte annat så mentalt. Till frukosten fick vi sen en liten egen morgonshow serverade ute på havet där hundratals delfiner dök upp och gjorde vår utsikt, om möjligt, ännu vackrare. Jag fick en plötslig impuls av att bara kasta mig i vattnet och strunta i konsekvenserna, men jag lyckades hindra mig i sista stund. Och tur var väl det för annars hade jag inte upptäckt nästa ö, Gili Lawa. Återigen en liten ö med en perfekt liten sandstrand. Jag hoppade snorklingen den här gången och började ta mig uppåt på en liten (nåja, 150m) kulle. Jag insåg inte föränn jag nästan var uppe att det kanske skulle varit smart att ta med mina flipflop. De vassa stenarna sved under fötterna och alla släta platåer var så varma att jag var tvungen att flytta fötterna direkt.
Men visst var det värt det. Högst upp bredde sig en sagolik utsikt ut sig och jag fastnade i någon slags trans. Jag visste knappt vart jag skulle fästa blicken och jag säger nog det, att Stockholms skärgård må va vacker, men Indonesiens tar nog fan priset. Magi.
Väl tillbaka på båten var mina fötter brännadne röda så jag ägnade första timmen åt att svalka dom i en hink med kallt vatten. Det hjälpte faktistk oväntat bra och när vi väl anlände till Komodo var allting frid och fröjd igen.
Så, Komodo alltså. Hemmet för det berömda, stora och aggressivt farliga Komodovaranerna. Vi blev introducerade till en ung guide med en pinne och sen bar det av in i djungeln till tonerna av Jurrasic Park i mitt huvud (John Williams som skapat musiken, för er som inte visste det). Det dröjde inte länge innan vi fick syn på en bjässe som låg och latade sig inne bland skuggorna. Vi närmade oss försiktigt och kamerablixtarna gick på högvarv. Vi stannade på väl behörigt avstånd och bara beundrade denna varelse. Och visst, den va ful, tjock, lat och jag vet inte vad. Men den var definitivt imponerande. Så nu kan jag bocka av även Komodovaraner på listen över saker jag sett eller gjort. Inte helt fel. Vi hade efter djungelturen även lite svårigheter att ta oss tillbaka genom den lilla byn eftersom det var varaner i varenda hörn letandes efter mat. Men efter lite kryssande mellan husen hittade vi tillbaka till båten och kunde stillsamt segla iväg i eftermiddagssolens gassande sken.
Vi spenderade sen kvällen och natten i en liten vik där omgivningen bestod av mangroveträsk där tusentals fladdermusliknande varelser kallade "flying foxes" levde. När solen gick ner steg ett högt ljud mot himlen och man såg alla dessa vingbeprydda varelser lämna träden för att sticka ut på jakt i natten. Även det, såklart, en imponerande syn.
Sista dagen kom och gick utan större specialiteter. Vi tog en kort djungeltur på Rinca och fick se ännu fler varaner, vi stannade på några korallöar för sol bad och snorkling och vi åt lika god mat som innan. Sent på kvällen anlände vi sen till Labuanbajo på ön Flores, vår slutdestination. Vi spenderade trots det den sista natten på båten innan vi i gryningen skiljde oss åt för att på olika håll fortsätta att upptäcka världen. Jag själv, stack till första bästa dykshop och bokade in mig på tre dyk samma dag. Här slösas det inte med tiden.
Dykningen, och Flores får dock stå på nästa inläggs agenda. Jag tänker bryta upp här med att säga att jag är riktigt glad för att jag så spontant hoppade på den här seglingen. Den var helt klart värd varenda liten rupiah och med så många oförglömliga vyer och och syner innanför näthinnan tror jag det blir svårt att glömma bort. Nej, den va kort och gott... Bagus Akali
Tebrand
16:e Mars 08:03
Jag ser den stora besten sakta resa sig upp på alla fyra. Den tittar sig om med saliv hängade ur mungipan. Den tar sen ett par stapplande steg emot mig innan den väljer att slå sig till ro igen. Jag frågar lätt nervöst den unga guiden vad man ska göra om man blir anfallen.
- Use your stick!
- Does it help?
- Hehe no sir!
Jag sväljer en extra gång och backar instinktivt några steg. Jag börjar tänka efter och undrar hur jag kunde hamna i denna situation? Och ja, vad hände här egentligen?
Jo som jag nämnde senast så var det segling som gällde. Jag gick upp, som vanligt omänskligt tidigt, efter en ganska blöt kväll och styrde sakta stegen mot den lilla båten som skulle ta mig över till Lombok. Jag kramade fraväl till mina resekamrater och hoppade i båten. Väl på Lombok strandade jag ett par timmar i Senggigi där jag fick stifta bekantskap med mina seglingsvänner de närmaste dagarna. Det visade sig vara ett ungt nyförlovat par från Wales och en salig blandning tyskar, vilket väl i det läget inte kändes helt optimalt. Men en god frukost senare var jag ändå taggad till tänderna och avfärden kunde börja.
Men innan vi skulle få se hav väntade en skakig busstur över hela Lombok där den lilla skutan låg och väntade. Jag skulle ljuga om jag sa att det var en lyxkryssare vi skulle färdas på. Men det kändes helt okej för solen sken nästan mer än vanligt och fyra dagar ute på havet är svårt att säga nej till.
Första kvällen ägnades mest åt att mingla runt och snacka om allt det där vanliga. Var du varit, hur länge du varit ute, vad du tycker om Indonesien och så vidare. Till det ackompanjerades vi av en maffig solnedgång över berget Rinjani på Lombok och när solen väl somnat vaknade en sällsynt magisk stjärnhimmel till liv och fick mig att tappa hakan både en och två gånger.
Med små tunna madrasser bredde vi sen ut oss på däck och lade oss för att sova. Eftersom det var så pass klart väder valde jag självklart att sova i fören under bar himmel. Jag låg där länge innan jag somnade och bara stirrade uppåt. Det är svårt att beskriva känlsan, men nice, det va det!
I gryningen väcktes vi upp av våra guider, de lokala seglarna. Det var dags för första stoppet, och det på en ö som kallades Moyo. Vi gjorde en liten kort trek in i den lilla djungeln och hittade ett strilande vattenfall. Efter dagar med bara saltvatten i kranarna kunde jag äntligen duscha och tvätta håret i rent vatten igen. Och visst kändes det härligt att kunda rena sig i naturens egna duschanordning.
Efter timmar av solbadande, mer snack och en god lunch landade vi tillfälligt på Satonda Island där vi bjöds på en fantastisk snorkling. Men när man ser en halvmeter lång Triggerfisk simma omkring bara metern under en så sprattlar man gärna därifrån. Jag fick dock se ett underbart exempel på två clownfiskar som verkligen var lika Nemo och Marvin när dom simmade in och ut ur sin anenemon. Vi gick även i land ett tag för att titta på någon slags helig sjö, där det sägs att du förlorar tio års ålder av att bada. Eftersom jag inte direkt pallar bli elva igen, valde jag att avstå.
Kvällen och mörkret smög sig sen på och slukade ljusets alla källor. På båten knäcktes det en och annan Bintang och vi kom på oss själva att bara sitta där i fören och lyssna på tystnaden och skåda stjärnorna. Sällsynt. Mycket sällsynt.
När den tredje dagen sen grydde hade mina axlar rejält börjat värka efter den hårda sovplatsen. Men ett morgondopp innan vi rörde på oss igen gjorde susen, om inte annat så mentalt. Till frukosten fick vi sen en liten egen morgonshow serverade ute på havet där hundratals delfiner dök upp och gjorde vår utsikt, om möjligt, ännu vackrare. Jag fick en plötslig impuls av att bara kasta mig i vattnet och strunta i konsekvenserna, men jag lyckades hindra mig i sista stund. Och tur var väl det för annars hade jag inte upptäckt nästa ö, Gili Lawa. Återigen en liten ö med en perfekt liten sandstrand. Jag hoppade snorklingen den här gången och började ta mig uppåt på en liten (nåja, 150m) kulle. Jag insåg inte föränn jag nästan var uppe att det kanske skulle varit smart att ta med mina flipflop. De vassa stenarna sved under fötterna och alla släta platåer var så varma att jag var tvungen att flytta fötterna direkt.
Men visst var det värt det. Högst upp bredde sig en sagolik utsikt ut sig och jag fastnade i någon slags trans. Jag visste knappt vart jag skulle fästa blicken och jag säger nog det, att Stockholms skärgård må va vacker, men Indonesiens tar nog fan priset. Magi.
Väl tillbaka på båten var mina fötter brännadne röda så jag ägnade första timmen åt att svalka dom i en hink med kallt vatten. Det hjälpte faktistk oväntat bra och när vi väl anlände till Komodo var allting frid och fröjd igen.
Så, Komodo alltså. Hemmet för det berömda, stora och aggressivt farliga Komodovaranerna. Vi blev introducerade till en ung guide med en pinne och sen bar det av in i djungeln till tonerna av Jurrasic Park i mitt huvud (John Williams som skapat musiken, för er som inte visste det). Det dröjde inte länge innan vi fick syn på en bjässe som låg och latade sig inne bland skuggorna. Vi närmade oss försiktigt och kamerablixtarna gick på högvarv. Vi stannade på väl behörigt avstånd och bara beundrade denna varelse. Och visst, den va ful, tjock, lat och jag vet inte vad. Men den var definitivt imponerande. Så nu kan jag bocka av även Komodovaraner på listen över saker jag sett eller gjort. Inte helt fel. Vi hade efter djungelturen även lite svårigheter att ta oss tillbaka genom den lilla byn eftersom det var varaner i varenda hörn letandes efter mat. Men efter lite kryssande mellan husen hittade vi tillbaka till båten och kunde stillsamt segla iväg i eftermiddagssolens gassande sken.
Vi spenderade sen kvällen och natten i en liten vik där omgivningen bestod av mangroveträsk där tusentals fladdermusliknande varelser kallade "flying foxes" levde. När solen gick ner steg ett högt ljud mot himlen och man såg alla dessa vingbeprydda varelser lämna träden för att sticka ut på jakt i natten. Även det, såklart, en imponerande syn.
Sista dagen kom och gick utan större specialiteter. Vi tog en kort djungeltur på Rinca och fick se ännu fler varaner, vi stannade på några korallöar för sol bad och snorkling och vi åt lika god mat som innan. Sent på kvällen anlände vi sen till Labuanbajo på ön Flores, vår slutdestination. Vi spenderade trots det den sista natten på båten innan vi i gryningen skiljde oss åt för att på olika håll fortsätta att upptäcka världen. Jag själv, stack till första bästa dykshop och bokade in mig på tre dyk samma dag. Här slösas det inte med tiden.
Dykningen, och Flores får dock stå på nästa inläggs agenda. Jag tänker bryta upp här med att säga att jag är riktigt glad för att jag så spontant hoppade på den här seglingen. Den var helt klart värd varenda liten rupiah och med så många oförglömliga vyer och och syner innanför näthinnan tror jag det blir svårt att glömma bort. Nej, den va kort och gott... Bagus Akali
Tebrand
Djungel till... till... det här är ju bara sjukt
12 mars 17:32
Jag befinner mig i ett land där...
...bensin kostar hälften så mycket som vatten
...fläskkott och alkohol är svårare att få tag på än kärnvapen
...sultanens bror slösade bort halva statskassan på bland annat toalettrullshållare i solitt guld
...sultanens mammas katter har ett eget stort palats
Jag befinner mig helt enkelt i Brunei! Mycket har dock hänt sen Mt. Kinabalu så Brunei får vänta några stycken till!
Ursprungsplanen efter berget var att stanna en dag till i nationalparken. Läste ni mitt förra inlägg är det kanske inte helt förvånande att mina ben morgonen efter tyckte att det var en helt värdelos ide. Istället åkte jag tillbaka till Kota Kinabalu och ut på paradison Mamutik där dagen solades, snorklades och varanskådades bort. En bra mycket bättre ide tyckte benen!
Dagen efter var det djungel som gällde. En flygresa senare var jag i helt isolerade Gunung Mulu National Park som antingen nås via flyg, eller tre dagars båtfard uppför floden. Den stora grejen med Mulu är grottsystemen. Mulu har formodligen världsrekord i världsrekord. Har finns världens största grotta, världens längsta grotta, världens djupaste grotta och en hel del till!
Jag fick snabbt grym kontakt med fransmannen Tibo och tillsammans med tre britter bokade vi direkt in en äventyrsklättring till morgonen efter. En sjukt häftig upplevelse där vi i timmar kröp, ålade, firade och simmade allt längre ner under marken och djupare in i grottan med pannlampan som enda ljuskälla. När vi kom ut några timmar senare hade vi sett massa giftiga och gigantiska spindlar och ormar krypa och slingra runt våra fötter.
Racer Cave hade dock inget världsrekord så samma kväll drog vi ett gäng till världens största grottpassage i Deer Cave. Den var så enorm att det var helt omöjligt att ta in. Med dryga 200 meter i takhöjd, mer än så i bredd var det riktigt mäktigt att traska in ett par kilometer i den. Grottan hade också några invånare. Runt tre miljoner stycken. Dessa fladdermöss sover bort dagarna men på kvällen när vi kom dit samlar dom ihop sig i en flygande jatteboll innan dom ger sig ut for att leta insekter. Nar dom lämnar, gör dom det i form av en perfekt rund jatteorm som fylls på konstant i en halvtimme. Igen, fruktansvärt mäktigt!
Fler grottor knatades det runt i under de två dagar jag spenderade där, alla helt otroliga på sitt sätt.
Dagen jag skulle flyga vidare var jag i en grotta några kilometer uppströms. När jag förstod att jag inte skulle hinna med flodbåten tillbaka började jag vandra stigen tillbaka till lägret. Allt gick hur bra som helst till...
FAN! Moon Milk Cave!
Grottan var några hundra meter lång och stigen gick rakt igenom den. Problemet var att jag hade glömt pannlampan, bussen går om 25 minuter och jag har fortfarande några kilometer kvar.
10 minuter senare befinner jag mig i totalt mörker, händerna trevandes efter vad som kanske kan vara stigen, den stora vattenflaskan hårt fastbiten mellan tänderna, saliven och svetten rinnandes, knäna sedan länge helt förstörda och huvudet indunkandes i ännu en vägg medan jag långsamt kryper framåt.
Efter vad som känns som en evighet senare såg jag det! Ljuset vid tunnelns slut! Överlycklig reser jag mig upp, småspringer resten av grottan och ignorerar de nya väggar jag lyckas springa in i.
Som sista man hann jag med planet med destination Miri. Det enda som är riktigt bra med Miri är att det ligger nära gränsen till Brunei, så tillsammans med tyska Monica som jag träffat vid grottorna hoppade jag på en buss österut. Några timmar och en oerhört sträng gränskontroll ("Do you have any liquor?" "No." "Okay, welcome!") senare var vi i Brunei.
Jag ska bjuda på lite bakgrundsfakta om detta bortglömda land. Brunei var ett fattigt litet land tills man en dag råkade snubbla över en massa olja och naturgas. Över en natt blev landet ett de rikaste i världen. Sultanen som bestämmer allt vill vara kompis med alla så han slopar skatterna, ger gratis skolgång och sjukvård, ger alla invånare land att bygga hus på och mycket mer. Själv bygger han sig ett dussin palats varav han själv bor i en simpel 1000-rummare.
Vi missar sista bussen efter gränsen precis så istället tar vi taxi över hela landet (drygt två timmar) till huvudstaden Bandar Seri Begawan medan chauffören stolt visar upp sitt perfekta land. Mil efter mil åker vi genom Shell's område. Det är Shellskolan, Shell shopping centre, Shell Stadium och mycket mycket mer i samma stil. Allt och alla i landet ägs nämligen av antingen sultanen eller Shell.
I BSB tar vi in på en kombinerad idrottshall/backpackerhostel och gör staden by night. Dagen efter spenderas till museumande, kringvandrandes och säga "wow" till alla otroligt stora och utsmyckade statliga byggnader i stan och även en vattensafari ut till Water Village där nästan alla invånare bor i staden. Mitt på floden!
På eftermiddagen tog vi bussen till båten och båten ut ur landet till lilla ön Labuan. Men mer om det blir det nästa gång! För att hålla bloggandet på human nivå klipper jag det här och ger mig istället av på en tredagarstur upp för Kinabatangafloden rakt in i djungeln.
Selamat tengah hari!
Måsen
Jag befinner mig i ett land där...
...bensin kostar hälften så mycket som vatten
...fläskkott och alkohol är svårare att få tag på än kärnvapen
...sultanens bror slösade bort halva statskassan på bland annat toalettrullshållare i solitt guld
...sultanens mammas katter har ett eget stort palats
Jag befinner mig helt enkelt i Brunei! Mycket har dock hänt sen Mt. Kinabalu så Brunei får vänta några stycken till!
Ursprungsplanen efter berget var att stanna en dag till i nationalparken. Läste ni mitt förra inlägg är det kanske inte helt förvånande att mina ben morgonen efter tyckte att det var en helt värdelos ide. Istället åkte jag tillbaka till Kota Kinabalu och ut på paradison Mamutik där dagen solades, snorklades och varanskådades bort. En bra mycket bättre ide tyckte benen!
Dagen efter var det djungel som gällde. En flygresa senare var jag i helt isolerade Gunung Mulu National Park som antingen nås via flyg, eller tre dagars båtfard uppför floden. Den stora grejen med Mulu är grottsystemen. Mulu har formodligen världsrekord i världsrekord. Har finns världens största grotta, världens längsta grotta, världens djupaste grotta och en hel del till!
Jag fick snabbt grym kontakt med fransmannen Tibo och tillsammans med tre britter bokade vi direkt in en äventyrsklättring till morgonen efter. En sjukt häftig upplevelse där vi i timmar kröp, ålade, firade och simmade allt längre ner under marken och djupare in i grottan med pannlampan som enda ljuskälla. När vi kom ut några timmar senare hade vi sett massa giftiga och gigantiska spindlar och ormar krypa och slingra runt våra fötter.
Racer Cave hade dock inget världsrekord så samma kväll drog vi ett gäng till världens största grottpassage i Deer Cave. Den var så enorm att det var helt omöjligt att ta in. Med dryga 200 meter i takhöjd, mer än så i bredd var det riktigt mäktigt att traska in ett par kilometer i den. Grottan hade också några invånare. Runt tre miljoner stycken. Dessa fladdermöss sover bort dagarna men på kvällen när vi kom dit samlar dom ihop sig i en flygande jatteboll innan dom ger sig ut for att leta insekter. Nar dom lämnar, gör dom det i form av en perfekt rund jatteorm som fylls på konstant i en halvtimme. Igen, fruktansvärt mäktigt!
Fler grottor knatades det runt i under de två dagar jag spenderade där, alla helt otroliga på sitt sätt.
Dagen jag skulle flyga vidare var jag i en grotta några kilometer uppströms. När jag förstod att jag inte skulle hinna med flodbåten tillbaka började jag vandra stigen tillbaka till lägret. Allt gick hur bra som helst till...
FAN! Moon Milk Cave!
Grottan var några hundra meter lång och stigen gick rakt igenom den. Problemet var att jag hade glömt pannlampan, bussen går om 25 minuter och jag har fortfarande några kilometer kvar.
10 minuter senare befinner jag mig i totalt mörker, händerna trevandes efter vad som kanske kan vara stigen, den stora vattenflaskan hårt fastbiten mellan tänderna, saliven och svetten rinnandes, knäna sedan länge helt förstörda och huvudet indunkandes i ännu en vägg medan jag långsamt kryper framåt.
Efter vad som känns som en evighet senare såg jag det! Ljuset vid tunnelns slut! Överlycklig reser jag mig upp, småspringer resten av grottan och ignorerar de nya väggar jag lyckas springa in i.
Som sista man hann jag med planet med destination Miri. Det enda som är riktigt bra med Miri är att det ligger nära gränsen till Brunei, så tillsammans med tyska Monica som jag träffat vid grottorna hoppade jag på en buss österut. Några timmar och en oerhört sträng gränskontroll ("Do you have any liquor?" "No." "Okay, welcome!") senare var vi i Brunei.
Jag ska bjuda på lite bakgrundsfakta om detta bortglömda land. Brunei var ett fattigt litet land tills man en dag råkade snubbla över en massa olja och naturgas. Över en natt blev landet ett de rikaste i världen. Sultanen som bestämmer allt vill vara kompis med alla så han slopar skatterna, ger gratis skolgång och sjukvård, ger alla invånare land att bygga hus på och mycket mer. Själv bygger han sig ett dussin palats varav han själv bor i en simpel 1000-rummare.
Vi missar sista bussen efter gränsen precis så istället tar vi taxi över hela landet (drygt två timmar) till huvudstaden Bandar Seri Begawan medan chauffören stolt visar upp sitt perfekta land. Mil efter mil åker vi genom Shell's område. Det är Shellskolan, Shell shopping centre, Shell Stadium och mycket mycket mer i samma stil. Allt och alla i landet ägs nämligen av antingen sultanen eller Shell.
I BSB tar vi in på en kombinerad idrottshall/backpackerhostel och gör staden by night. Dagen efter spenderas till museumande, kringvandrandes och säga "wow" till alla otroligt stora och utsmyckade statliga byggnader i stan och även en vattensafari ut till Water Village där nästan alla invånare bor i staden. Mitt på floden!
På eftermiddagen tog vi bussen till båten och båten ut ur landet till lilla ön Labuan. Men mer om det blir det nästa gång! För att hålla bloggandet på human nivå klipper jag det här och ger mig istället av på en tredagarstur upp för Kinabatangafloden rakt in i djungeln.
Selamat tengah hari!
Måsen
Deep all the way down
10:e Mars 08:54
Halloj! Jag vill börja med att säga till er alla att om ni inte läser Måsens senaste inlägg innan det här så tänker jag personligen skälla ut er. Jag är tvungen att publicera detta nu så det blir två inlägg på raken. Men Måsens är prio 1, förstår ni? Dessutom är det sjukt läsvärt..vilket äventyr!
Men efte det är det dags för Tebrand att ta över igen med nya händelseförlopp att fördela. Jag har som ni säkert förstått tillbringat den senaste veckan på en paradisö i Indonesien; Gili Trawangan. Kritvita stränder, kristallklart turkosblått vatten som säkert mäter över 32 grader på dagen. Det finns ingen motortrafik på ön och det kryllar av mysiga resturanger och barer. Så vad gör man när man kommer hit. Jo man skippar allt turistikt och bokar in sig på en dykarkurs.
Detta inlägg kommer så till största del handla om min dykning, för det är vad jag sysslat, andats och levt med de senaste dagarna, så känner ni att intresset för det sviker, så borde ni kanske surfa in på någon annan sida.
Dykning va det jag, jag som aldrig trodde att detta kunde vara min grej för bara några månader sen har nu helt vänt om och det känns nästan som att bli född på nytt. Jag har upptäckt en ny värld och det är helt underbart. Så vi sätter väl igång.
Jag bestämde mig redan på Bali att när jag kom hit till Giliöarna så skulle jag boka in mig på Advanced-kursen. Jag kände att det var ett lagom steg att ta så att jag kan dyka lite var jag än åker i världen. Casey kände samma sak så vi bokade tillsammans in oss på Trawangan Dive nästan direkt efter att vi anslutit hit. Vi fick instruktören Guy (Gee) vid vår sida och såklart var han fransman. Så vi började genast gå igenom vad vi ville göra och vilka dyk vi skulle syssla med och redan nästa morgon var vi på väg ut med båten.
Det första dyket var ett så kallat Fish-ID där det handlade om att påförhand lära sig fiskfamiljer och tecknet för dom under vattnet. När vi sen simmade omkring skulle vi då känna igen det mesta och visa det för vår instruktör. Det i sig gick väl sådär eftersom vi var ovana men dyket blev ändå ett riktigt bra dyk. Och hade det inte varit för något annat hade jag blivit lyrisk över att se dom två små sköldpaddorna halvvägs in i dyket. Men den här gången fanns det något annat som fick mig att nästan tappa regulatorn. Vi simmar mot ett stim med fjärlisfiskar när ett stort svävande djur uppenbarade sig. Och det va inget annat än en tre meter bred "Manta Ray" och vilken syn! Jag har nog aldrig i mitt liv sett något så graciöst och genuint vackert. Den liksom svävade lungt och stilla genom vattnet och det tog ett långt tag innan vi förstått vad vi hade sett. Helt fantastiskt och det gjorde min dag kan jag säga!
Andra dyket den dagen var ett Peak Performance Bouyancy-dyk där det handlar om att få kontroll på sin flytkraft enbart med hjälp av sina lungor så att man utan att röra en fena kan gå upp och ner genom att enkelt andas in och ut. Det va ett rätt kul dyk och om inte annat så väldigt lärorikt. I övrigt såg vi inte så mycket. Vi simmade visserligen runt ett vrak men det var i ärlighetens namn ganska tråkigt. Istället var det roligaste det dyket att jag vart attackerad av en liten triggerfisk. Dom är kända för att kunna bli aggresiva och den här lilla rackaren jagade mina fenor i någon minut. Eftersom han va så liten tyckte jag mest att den va söt. Men då hade jag ingen aning om vad som väntade dagen efter.
Uppstigning tidigt för att dyka på riktigt. Det var dags för djupdyk. Istället för att stanna runt 18 meter gick vi ner hela vägen till 28,6 meter. Skillnaden är att det finns en större risk för "Nitrogen Narcosis" som betyder att du blir lite snurrig och samtidigt måste man vara extra försiktig när man går upp mot ytan för går man upp för fort kan man drabbas av allvarlig dykarsjuka. Men i övrigt var det ett vanligt dyk, eller ja så vanligt var det ju inte eftersom sikten var över 35 meter samtidigt som vi stötte på ett flertal hajar, en mängd rockor och så alla dessa otroliga sköldpaddor. Jag vet inte vad det är som gör det men dom är så coola. Dom sitter där på korallerna och bara chillar. Ser så najjs ut.
Men men, andra dyket den dagen var ett navigeringsdyk men eftersom det va så strömt så kunde vi inte riktigt göra en så bra navigering men vi gav det ett försök och resten av dyket blev ett vanligt dyk. Men återigen stötte vi på något nytt. Denna gång lyckades vi hamna i ett Triggerfisk-revir och dom blev inte glada över det. Hela vår grupp attackerades från alla möjliga håll och vi simmade sicksack genom hela detta kaos (ska tilläggas att det inte var speciellt farligt, men man blir gärna inte biten av en firre för det) och mitt i allt detta simmade två hajar förbi som om dom var ute och pattrullerade i fiskförorten. Men det va ett intressant slut på det dyket och hela båtfärden tillbaka handlade om detta och alla skrattade ikapp.
Den tredje dagen skulle innebära ett sista dyk på kursen, nämligen nattdyket. Men vi bokade om det till dagen därpå av olika anledningar men eftersom jag var så taggad bokade jag in mig på eftermiddagsdyket den dagen och morgondyket dagen efter. Kunde (och kan) verkligen inte få nog av det. Så avfärd igen mot ett koralltätt område där det vimlade av småfisk och makro-liv. Ett annorlunda dyk men inte ett av de mest speciella.
Morgondyket var däremot riktigt skönt. Riktigt bra sikt och sköna strömmar. Det va som en sluttning man gled längs med så man behövde inte ens simma, bara använda sina lungor (som jag på allvar lärt mig nu, det är som när man hittar dragläget på en bil, hittar man det en gång så sitter det) och drifta längs med strömmen. Min dröm innan denna dykning var att få se sköldpaddor men här är dom överallt så det är inte riktigt samma grej längre. Men fortfarande blir jag genuint glad varje gång. Jag älskar dom.
Och så väntade då nattdyket. Jag vet att jag för någon månad sen inte trodde jag skulle våga mig på det då jag brukar ha alldeles för stor respekt för vatten och då speciellt mörkt vatten. Men nu när jag dykt så mycket så kände jag mig hemma därnere så jag var inte ens nervös innan, bara taggad. Och visst var det speciellt. Att gå ner under ytan med bara en ficklampa när det är becksvart. Och havet är som en helt annan plats. Alla fiskar sover och istället har krabbor, makro-liv, bläckfiskar, rockor och annat hittat ut. Och allt är så lungt och tyst. Riktigt häftigt. Däremot kanske jag på något sett hade väntat mig mer för jag var inte helt frälst när jag kom upp till ytan. Men med lite perspektiv på det tror jag ändå jag kommer uppskatta det dyket, för fan det va najjs.
Så nu är jag i alla fall en certifierad "Advanced Open Water Diver" och det känns ju givetvis strålande. Nu kan jag bara längta tills nästa gång jag får dyka och kanske att jag pressar in nåt mer dyk innan jag lämnar Indonesien. Vi får se hur det blir med det. Nu tänker jag i alla fall sluta snacka dykning. Ber om ursäkt om det blev för mycket men är så exalterad över det.
Det har ju faktiskt hänt andra saker också. Som när vi på vägen hit hade oturen att hamna på samma båt/minibuss som tre stockholmsbrudar. Och egentligen kunde jag bara skratta åt dom. Tjejer som tror dom är bättre än andra åker hit med sina märkesbikinis och stora solbrillor, klagar på att dom inte får ryggstöd i minibussen eftersom dom omöjligt kan sitta utan i en den halvtimme som resan tar. Hela tiden hittade dom dessutom något att klaga på. Det var för lång väntetid, det var för varmt, folk förstod inte vad dom sa osv. osv. Jag hade bara lust att säga åt dom att välkomna till världen utanför er lilla innerstadsbubbla. Det är precis såna som gör att vi från Stockholm har så dåligt rykte.
Vi hade ett litet poolparty en dag också. Dykarstället har en riktigt najjs pool med en poolpar man når direkt från poolen. Så vi satt där och tog ett par kalla och det ledde till någon slags fylle lek där man skulle släppa dykarvikter i poolen och så skulle någon annan hinna fånga den innan den nådde botten. Miss betydde en shot. Så vi blev ganska onyktra den kvällen. Men kul hade vi.
Annars åskar det titt som tätt här och när det gör det är det ordentligt. Men det är då sjukt mysigt att sitta under ett tak på någon resturang och spela kort eller kolla fotboll. Så det är vad vi sysslar med på kvällarna här.
Men för mig har som sagt denna ö handlat om dykning men nu har jag en sista ledig dag här innan jag ger mig av på egen hand imorgon och jag och Tobbe har bokat en eftermiddagsdejt tillsammans där vi ska knata runt hela ön. Det sägs ta ungefär tre timmar. Så då får jag se hela den vackra lilla ö. Det blir nog gött.
Och så imorgon bitta splittrar jag upp från dom andra och sticker iväg på en fyra dagars segling till ön Flores. Det blir till att mellanlanda för snorkling och bad, sova gör vi på båten och vi avslutar allt med besök på öarna Komodo och Rinca och kollar in jätteödlorna. Jag är snuskigt taggad. Men jag återkommer med mer om det efteråt. Detta inlägg blev nästan för långt så jag slutar nu innan jag får kramp i fingrarna. Men vi hörs om ett par dagar.
Tebrand
Halloj! Jag vill börja med att säga till er alla att om ni inte läser Måsens senaste inlägg innan det här så tänker jag personligen skälla ut er. Jag är tvungen att publicera detta nu så det blir två inlägg på raken. Men Måsens är prio 1, förstår ni? Dessutom är det sjukt läsvärt..vilket äventyr!
Men efte det är det dags för Tebrand att ta över igen med nya händelseförlopp att fördela. Jag har som ni säkert förstått tillbringat den senaste veckan på en paradisö i Indonesien; Gili Trawangan. Kritvita stränder, kristallklart turkosblått vatten som säkert mäter över 32 grader på dagen. Det finns ingen motortrafik på ön och det kryllar av mysiga resturanger och barer. Så vad gör man när man kommer hit. Jo man skippar allt turistikt och bokar in sig på en dykarkurs.
Detta inlägg kommer så till största del handla om min dykning, för det är vad jag sysslat, andats och levt med de senaste dagarna, så känner ni att intresset för det sviker, så borde ni kanske surfa in på någon annan sida.
Dykning va det jag, jag som aldrig trodde att detta kunde vara min grej för bara några månader sen har nu helt vänt om och det känns nästan som att bli född på nytt. Jag har upptäckt en ny värld och det är helt underbart. Så vi sätter väl igång.
Jag bestämde mig redan på Bali att när jag kom hit till Giliöarna så skulle jag boka in mig på Advanced-kursen. Jag kände att det var ett lagom steg att ta så att jag kan dyka lite var jag än åker i världen. Casey kände samma sak så vi bokade tillsammans in oss på Trawangan Dive nästan direkt efter att vi anslutit hit. Vi fick instruktören Guy (Gee) vid vår sida och såklart var han fransman. Så vi började genast gå igenom vad vi ville göra och vilka dyk vi skulle syssla med och redan nästa morgon var vi på väg ut med båten.
Det första dyket var ett så kallat Fish-ID där det handlade om att påförhand lära sig fiskfamiljer och tecknet för dom under vattnet. När vi sen simmade omkring skulle vi då känna igen det mesta och visa det för vår instruktör. Det i sig gick väl sådär eftersom vi var ovana men dyket blev ändå ett riktigt bra dyk. Och hade det inte varit för något annat hade jag blivit lyrisk över att se dom två små sköldpaddorna halvvägs in i dyket. Men den här gången fanns det något annat som fick mig att nästan tappa regulatorn. Vi simmar mot ett stim med fjärlisfiskar när ett stort svävande djur uppenbarade sig. Och det va inget annat än en tre meter bred "Manta Ray" och vilken syn! Jag har nog aldrig i mitt liv sett något så graciöst och genuint vackert. Den liksom svävade lungt och stilla genom vattnet och det tog ett långt tag innan vi förstått vad vi hade sett. Helt fantastiskt och det gjorde min dag kan jag säga!
Andra dyket den dagen var ett Peak Performance Bouyancy-dyk där det handlar om att få kontroll på sin flytkraft enbart med hjälp av sina lungor så att man utan att röra en fena kan gå upp och ner genom att enkelt andas in och ut. Det va ett rätt kul dyk och om inte annat så väldigt lärorikt. I övrigt såg vi inte så mycket. Vi simmade visserligen runt ett vrak men det var i ärlighetens namn ganska tråkigt. Istället var det roligaste det dyket att jag vart attackerad av en liten triggerfisk. Dom är kända för att kunna bli aggresiva och den här lilla rackaren jagade mina fenor i någon minut. Eftersom han va så liten tyckte jag mest att den va söt. Men då hade jag ingen aning om vad som väntade dagen efter.
Uppstigning tidigt för att dyka på riktigt. Det var dags för djupdyk. Istället för att stanna runt 18 meter gick vi ner hela vägen till 28,6 meter. Skillnaden är att det finns en större risk för "Nitrogen Narcosis" som betyder att du blir lite snurrig och samtidigt måste man vara extra försiktig när man går upp mot ytan för går man upp för fort kan man drabbas av allvarlig dykarsjuka. Men i övrigt var det ett vanligt dyk, eller ja så vanligt var det ju inte eftersom sikten var över 35 meter samtidigt som vi stötte på ett flertal hajar, en mängd rockor och så alla dessa otroliga sköldpaddor. Jag vet inte vad det är som gör det men dom är så coola. Dom sitter där på korallerna och bara chillar. Ser så najjs ut.
Men men, andra dyket den dagen var ett navigeringsdyk men eftersom det va så strömt så kunde vi inte riktigt göra en så bra navigering men vi gav det ett försök och resten av dyket blev ett vanligt dyk. Men återigen stötte vi på något nytt. Denna gång lyckades vi hamna i ett Triggerfisk-revir och dom blev inte glada över det. Hela vår grupp attackerades från alla möjliga håll och vi simmade sicksack genom hela detta kaos (ska tilläggas att det inte var speciellt farligt, men man blir gärna inte biten av en firre för det) och mitt i allt detta simmade två hajar förbi som om dom var ute och pattrullerade i fiskförorten. Men det va ett intressant slut på det dyket och hela båtfärden tillbaka handlade om detta och alla skrattade ikapp.
Den tredje dagen skulle innebära ett sista dyk på kursen, nämligen nattdyket. Men vi bokade om det till dagen därpå av olika anledningar men eftersom jag var så taggad bokade jag in mig på eftermiddagsdyket den dagen och morgondyket dagen efter. Kunde (och kan) verkligen inte få nog av det. Så avfärd igen mot ett koralltätt område där det vimlade av småfisk och makro-liv. Ett annorlunda dyk men inte ett av de mest speciella.
Morgondyket var däremot riktigt skönt. Riktigt bra sikt och sköna strömmar. Det va som en sluttning man gled längs med så man behövde inte ens simma, bara använda sina lungor (som jag på allvar lärt mig nu, det är som när man hittar dragläget på en bil, hittar man det en gång så sitter det) och drifta längs med strömmen. Min dröm innan denna dykning var att få se sköldpaddor men här är dom överallt så det är inte riktigt samma grej längre. Men fortfarande blir jag genuint glad varje gång. Jag älskar dom.
Och så väntade då nattdyket. Jag vet att jag för någon månad sen inte trodde jag skulle våga mig på det då jag brukar ha alldeles för stor respekt för vatten och då speciellt mörkt vatten. Men nu när jag dykt så mycket så kände jag mig hemma därnere så jag var inte ens nervös innan, bara taggad. Och visst var det speciellt. Att gå ner under ytan med bara en ficklampa när det är becksvart. Och havet är som en helt annan plats. Alla fiskar sover och istället har krabbor, makro-liv, bläckfiskar, rockor och annat hittat ut. Och allt är så lungt och tyst. Riktigt häftigt. Däremot kanske jag på något sett hade väntat mig mer för jag var inte helt frälst när jag kom upp till ytan. Men med lite perspektiv på det tror jag ändå jag kommer uppskatta det dyket, för fan det va najjs.
Så nu är jag i alla fall en certifierad "Advanced Open Water Diver" och det känns ju givetvis strålande. Nu kan jag bara längta tills nästa gång jag får dyka och kanske att jag pressar in nåt mer dyk innan jag lämnar Indonesien. Vi får se hur det blir med det. Nu tänker jag i alla fall sluta snacka dykning. Ber om ursäkt om det blev för mycket men är så exalterad över det.
Det har ju faktiskt hänt andra saker också. Som när vi på vägen hit hade oturen att hamna på samma båt/minibuss som tre stockholmsbrudar. Och egentligen kunde jag bara skratta åt dom. Tjejer som tror dom är bättre än andra åker hit med sina märkesbikinis och stora solbrillor, klagar på att dom inte får ryggstöd i minibussen eftersom dom omöjligt kan sitta utan i en den halvtimme som resan tar. Hela tiden hittade dom dessutom något att klaga på. Det var för lång väntetid, det var för varmt, folk förstod inte vad dom sa osv. osv. Jag hade bara lust att säga åt dom att välkomna till världen utanför er lilla innerstadsbubbla. Det är precis såna som gör att vi från Stockholm har så dåligt rykte.
Vi hade ett litet poolparty en dag också. Dykarstället har en riktigt najjs pool med en poolpar man når direkt från poolen. Så vi satt där och tog ett par kalla och det ledde till någon slags fylle lek där man skulle släppa dykarvikter i poolen och så skulle någon annan hinna fånga den innan den nådde botten. Miss betydde en shot. Så vi blev ganska onyktra den kvällen. Men kul hade vi.
Annars åskar det titt som tätt här och när det gör det är det ordentligt. Men det är då sjukt mysigt att sitta under ett tak på någon resturang och spela kort eller kolla fotboll. Så det är vad vi sysslar med på kvällarna här.
Men för mig har som sagt denna ö handlat om dykning men nu har jag en sista ledig dag här innan jag ger mig av på egen hand imorgon och jag och Tobbe har bokat en eftermiddagsdejt tillsammans där vi ska knata runt hela ön. Det sägs ta ungefär tre timmar. Så då får jag se hela den vackra lilla ö. Det blir nog gött.
Och så imorgon bitta splittrar jag upp från dom andra och sticker iväg på en fyra dagars segling till ön Flores. Det blir till att mellanlanda för snorkling och bad, sova gör vi på båten och vi avslutar allt med besök på öarna Komodo och Rinca och kollar in jätteödlorna. Jag är snuskigt taggad. Men jag återkommer med mer om det efteråt. Detta inlägg blev nästan för långt så jag slutar nu innan jag får kramp i fingrarna. Men vi hörs om ett par dagar.
Tebrand
Born in Borneo
7:e mars 15:23
Klockan visar 04:27. Jag forsöker desperat hålla mig kvar i det fuktiga, brännande repet medan den kyliga vinden piskar på. Skulle jag falla har jag redan bestämt mig för att dra med koreanen bakom mig i fallet, som spenderat den senaste timmen med att se hur högt upp pa min hälsena han kan trampa. Jag ser ett ljus långt borta i horisonten. Alla destruktiva tankar släpper direkt! Snabbt får jag ögonkontakt med min framtandslöse guide Rashid.
"Is that the summit?"
Han skrattar. Ser på mig. Skrattar igen.
"No, no my friend. Summit far far away."
Jag befinner mig på strax under 4000 meters höjd på Sydostasiens högsta berg Mount Kinabalu i östra Borneo. Berget är lika högt som om någon skulle lyckas med konststycket att balansera två Kebnekaise ovanpå varandra. Efter det att jag brutalt lämnat de andra pa Bali har detta varit mitt stora mål. Jag tog mig dit med ett par flygresor vars höjdpunkter var ett tvåtimmarssnack om min frisyr med en indonesisk transvestit/frisör samt en flygresa med en korean som hade ett hus i Nha Trang, Vietnam, som han ville låna ut gratis i ett halvår mot att jag tog hand om fasterns två hundar som bodde där. Om inte ett halvår så iallafall några veckor. Om Kuala Lumpurs flygplats hade haft en nyckelkopierare hade jag haft access till ett strandhus på den vietnamesiska rivieran.
Nu var destinationen isället Borneo och Kota Kinabalu där planet ankrade en torsdagseftermiddag. KK var bara genomfartsled i mina planer så snabbt var en bergstbestigning bokad och tillsammans med mig åkte bokningen till Kinabalu National Park där bjässen bredde ut sig.
Jag blev tilldelad en ID-bricka, en otrolig massa papper och en människa, min bergsguide Rashid. "Varje år dör det några människor på berget, därav ID-brickan" berättar guiden Rashid innan vi ens hälsat på varandra. Skön inställning tänker jag och trycker handen med ett brett leende!
Målet för dagen är Laban Rata, ett camp som ligger ca sju kilometer från utgångspunkten. Sju kilometer? Det är ju precis som löprudnan hemma! Tyvärr för lårens skull ska man samtidigt ta sig drygt 1500 meter rakt uppåt. På vägen gick vi genom prunkande regnskogar och såg ungefär lika många arter av djur och natur som det finns sandkorn på en genomsnittlig thailändsk sandstrand. Upp kom jag efter några timmar med Rashid bakom. Han hade sämre kondition än jag vilket är en bedrift bara det!
Medan jag stod och funderade på om han verkligen klättrade upp för berget två gånger i veckan som han påstod trycktes en nyckel i min hand och jag blev slussad till ett dorm som skulle delas med tre grabbar från Kalifornien (tydligen var det extremt viktigt att det var Kalifornien och inte USA och jag menar... om Schwartzenegger väljer att regera där så måste det ju vara något speciellt med stället). Kalifornierna var i vilket fall sköna och så skönt stereotypa som jag bara trodde man såg i highschoolfilmer, variant sämre.
Vädret var för dagen totalt igenmulet. Skönt! tankte jag, tog fram solbrillorna, gick ut på berget och la mig och började glassa! Molnen spelar liksom mindre roll när man befinner sig högt ovanför dom. Sen ger det en helt ny dimension till leken att se vad molnen påminner om!
Efter middagen som var ett enda stort flummande med nordamerikaner från världens alla hörn var det dags att gå och lägga sig. Vetskapen om att alarmet stod på 02:30 gjorde inte insomnandet helt optimalt, men 03:00 stod vi alla nyfrukosterade framför våra mountain guides.
En timme senare plockar vi upp vår hjälte där vi övergav honom i inledningen. Trots sitt lidande är han ganska nöjd med livet. När han stänger av pannlampan och tittar upp ser han en av de häftigaste stjärnhimlar han någonsin sett. Men för att inte bli galen hoppar jag brutalt in i jag-form igen!
Av de som påbörjar kl-ttringen klarar ungefär hälften av att stå på benen hela vägen till toppen. Idag blir den siffran betydligt mindre står det klart då kvicksilvret vägrar röra sig över -2 grader. Redan efter en kilometer på nattsträckan har många vänt om och jag har börjat känna mig som en idiot. Då de flesta på plats haft berget som huvudmål på sin resa är de också klädda för det. Det är lager-på-lager, vindjacka, mössa, gore-texkängor och en kaxig attityd som gäller. Min klädsel består av en sliten tröja, ett par tunna fakebyxor inköpta i Thailand som nästan når ner till skorna som är lika fake och slitna dom. Till detta kommer mitt nya stora inköp, ett par fingervantar som går helt sönder vid första repklättringen.
Efter Rashids oväntade skrattanfall gör jag ett val. Antingen hittas som ID-bricka i något ekorrhål till hösten eller helt enkelt sätta fart och få upp värmen. Relativt snabbt kommer jag fram till ett beslut, säger åt Rashid att vi ses på toppen och börjar trycka upp tempot. Jag märker snabbt hur sjukt det är hur tung en sluttning kan bli om den är tillräckligt lång.
När benen känns som valfri pastasort och det där ekorrhålet börjar låta rätt mysigt var den till slut där. Skylten! De få orden som gjort allt detta värt besväret!
Peak Mt. Kinabalu
4095,2m
Jag hängde läskigt lycklig på skylten samtidigt som jag såg solen gå upp långt därborta och ge ett skådespel över de berg, djungler och enstaka moln jag kunde se som jag aldrig kommer glömma!
Ner kom jag till slut också men det känns lite utslitet att berätta om hur sega benen var så jag lämnar det åt fantasin. Sjukt var det att gå från -2 till +25 grader på tre timmar dock.
Mount Kinabalu gav mig två dagar jag aldrig glömmer. Men nu är det dags för nya utmaningar! En har jag direkt! Efter lite svaj med pengaöverföringar är det ganska knapert med ekonomin. De närmaste 42 timmarna ska jag leva på sju mariekex och två liter vatten. Överlever jag den dieten hörs vi om några dagar från Borneos djungler!
Selamat Pagi!
Måsen
Klockan visar 04:27. Jag forsöker desperat hålla mig kvar i det fuktiga, brännande repet medan den kyliga vinden piskar på. Skulle jag falla har jag redan bestämt mig för att dra med koreanen bakom mig i fallet, som spenderat den senaste timmen med att se hur högt upp pa min hälsena han kan trampa. Jag ser ett ljus långt borta i horisonten. Alla destruktiva tankar släpper direkt! Snabbt får jag ögonkontakt med min framtandslöse guide Rashid.
"Is that the summit?"
Han skrattar. Ser på mig. Skrattar igen.
"No, no my friend. Summit far far away."
Jag befinner mig på strax under 4000 meters höjd på Sydostasiens högsta berg Mount Kinabalu i östra Borneo. Berget är lika högt som om någon skulle lyckas med konststycket att balansera två Kebnekaise ovanpå varandra. Efter det att jag brutalt lämnat de andra pa Bali har detta varit mitt stora mål. Jag tog mig dit med ett par flygresor vars höjdpunkter var ett tvåtimmarssnack om min frisyr med en indonesisk transvestit/frisör samt en flygresa med en korean som hade ett hus i Nha Trang, Vietnam, som han ville låna ut gratis i ett halvår mot att jag tog hand om fasterns två hundar som bodde där. Om inte ett halvår så iallafall några veckor. Om Kuala Lumpurs flygplats hade haft en nyckelkopierare hade jag haft access till ett strandhus på den vietnamesiska rivieran.
Nu var destinationen isället Borneo och Kota Kinabalu där planet ankrade en torsdagseftermiddag. KK var bara genomfartsled i mina planer så snabbt var en bergstbestigning bokad och tillsammans med mig åkte bokningen till Kinabalu National Park där bjässen bredde ut sig.
Jag blev tilldelad en ID-bricka, en otrolig massa papper och en människa, min bergsguide Rashid. "Varje år dör det några människor på berget, därav ID-brickan" berättar guiden Rashid innan vi ens hälsat på varandra. Skön inställning tänker jag och trycker handen med ett brett leende!
Målet för dagen är Laban Rata, ett camp som ligger ca sju kilometer från utgångspunkten. Sju kilometer? Det är ju precis som löprudnan hemma! Tyvärr för lårens skull ska man samtidigt ta sig drygt 1500 meter rakt uppåt. På vägen gick vi genom prunkande regnskogar och såg ungefär lika många arter av djur och natur som det finns sandkorn på en genomsnittlig thailändsk sandstrand. Upp kom jag efter några timmar med Rashid bakom. Han hade sämre kondition än jag vilket är en bedrift bara det!
Medan jag stod och funderade på om han verkligen klättrade upp för berget två gånger i veckan som han påstod trycktes en nyckel i min hand och jag blev slussad till ett dorm som skulle delas med tre grabbar från Kalifornien (tydligen var det extremt viktigt att det var Kalifornien och inte USA och jag menar... om Schwartzenegger väljer att regera där så måste det ju vara något speciellt med stället). Kalifornierna var i vilket fall sköna och så skönt stereotypa som jag bara trodde man såg i highschoolfilmer, variant sämre.
Vädret var för dagen totalt igenmulet. Skönt! tankte jag, tog fram solbrillorna, gick ut på berget och la mig och började glassa! Molnen spelar liksom mindre roll när man befinner sig högt ovanför dom. Sen ger det en helt ny dimension till leken att se vad molnen påminner om!
Efter middagen som var ett enda stort flummande med nordamerikaner från världens alla hörn var det dags att gå och lägga sig. Vetskapen om att alarmet stod på 02:30 gjorde inte insomnandet helt optimalt, men 03:00 stod vi alla nyfrukosterade framför våra mountain guides.
En timme senare plockar vi upp vår hjälte där vi övergav honom i inledningen. Trots sitt lidande är han ganska nöjd med livet. När han stänger av pannlampan och tittar upp ser han en av de häftigaste stjärnhimlar han någonsin sett. Men för att inte bli galen hoppar jag brutalt in i jag-form igen!
Av de som påbörjar kl-ttringen klarar ungefär hälften av att stå på benen hela vägen till toppen. Idag blir den siffran betydligt mindre står det klart då kvicksilvret vägrar röra sig över -2 grader. Redan efter en kilometer på nattsträckan har många vänt om och jag har börjat känna mig som en idiot. Då de flesta på plats haft berget som huvudmål på sin resa är de också klädda för det. Det är lager-på-lager, vindjacka, mössa, gore-texkängor och en kaxig attityd som gäller. Min klädsel består av en sliten tröja, ett par tunna fakebyxor inköpta i Thailand som nästan når ner till skorna som är lika fake och slitna dom. Till detta kommer mitt nya stora inköp, ett par fingervantar som går helt sönder vid första repklättringen.
Efter Rashids oväntade skrattanfall gör jag ett val. Antingen hittas som ID-bricka i något ekorrhål till hösten eller helt enkelt sätta fart och få upp värmen. Relativt snabbt kommer jag fram till ett beslut, säger åt Rashid att vi ses på toppen och börjar trycka upp tempot. Jag märker snabbt hur sjukt det är hur tung en sluttning kan bli om den är tillräckligt lång.
När benen känns som valfri pastasort och det där ekorrhålet börjar låta rätt mysigt var den till slut där. Skylten! De få orden som gjort allt detta värt besväret!
Peak Mt. Kinabalu
4095,2m
Jag hängde läskigt lycklig på skylten samtidigt som jag såg solen gå upp långt därborta och ge ett skådespel över de berg, djungler och enstaka moln jag kunde se som jag aldrig kommer glömma!
Ner kom jag till slut också men det känns lite utslitet att berätta om hur sega benen var så jag lämnar det åt fantasin. Sjukt var det att gå från -2 till +25 grader på tre timmar dock.
Mount Kinabalu gav mig två dagar jag aldrig glömmer. Men nu är det dags för nya utmaningar! En har jag direkt! Efter lite svaj med pengaöverföringar är det ganska knapert med ekonomin. De närmaste 42 timmarna ska jag leva på sju mariekex och två liter vatten. Överlever jag den dieten hörs vi om några dagar från Borneos djungler!
Selamat Pagi!
Måsen
Bali Hey Hey!
4:e Mars 20:26
Var i h-vete är jag. Jag befinner mig på en ö helt utan biltrafik. Det finns inga bankomater och ön är så liten att jag kan gå runt den på två timmar. Så man börjar ju undra hur jag lyckades hamna här. Men å andra sidan är det inte vilken liten skitö som helst. Snarare tvärtom. Men innan jag kommer dit måste jag ju ger er allt Bali hade att erbjuda, vilket i sanningens namn var en hel del.
Det dröjde inte länge efter att vi landat på det mysiga Kedin's Inn i den lilla gränden Poppies innan vi insåg att Bali var ett ställe vi definitivt skulle trivas på. Vi gav oss genast ut för att undersöka utbudet på gott käk och hittade oss själva sittandes vid en liten taverna och tugga på några Satay (vilket då är som små grillspett, med jordnötssås) och långsamt hälla i oss varsin Bintang. Via en teve fick vi i samma stund reda på att Sverige vunnit skidstafetten och vi jublade till, varpå ett gäng kanadensare vid bordet bredvid uppmärksammade oss. Vi drog ihop våra bord och innan någon av oss visste ordet av det så var djupa diskussioner igång om framförallt hockey, men också om deras äventyr där dom hade cyklat hit från Kazakstan (!!!). Fan jag trodde vi var duktiga som åkte sittbuss i 14 timmar i Vietnam, men vi fick känna oss besegrade på den punkten. Oavsett så blev det en trevlig första kväll som avslutades för egen del med en hemgång i ösregn. Men med så tropisk hetta var regnet faktiskt bara välkomnande.
Mindre välkomnande var det att vakna upp till ett våldsamt hamrande utanför fönstret. Det visade sig att vi fått rummet precis bredvid ett hotellbygge och utan undantag var det varje morgon dags att gå upp vid åtta oavsett hur sent du somnade. Men på det sättet blev ju dagarna längre. Och har man en milslång sandstrand och ljummet (Nej, varmt) vatten att gotta sig i, så är sömnen ganska sekundär. Några promenader längs vattenbrynet och uppe i stan medan solen gassade i Zenit (bokstavligen) så hade solbrännan nästan fördubblats och med en härlig liten röd sveda längs stora delar av kroppen började uppladdningen inför kvällen där utgång väntade. Vodkan och ölen flödade och på den tre våning stora klubben Bounty spenderades det tid ända inpå småtimmarna. Kul med andra ord.
Bali är en stor ö (mycket större än vad jag trodde) så vad passade bättre in i sammanhanget än att hyra moppe. Sagt och gjort satt jag på en rödglänsande Yamaha på väg ner till den södra udden. Jag insåg att Bali var väldigt civiliserad för det gick knappt att hitta någon natur därnere. Men jag hittade å andra sidan till flygplatsen på tillbakavägen där jag kunde plocka upp herr Eriksson som efter en månad ifrån oss valde att ansluta till boysen igen. Högst välkomnat!
Kvällen blev dock lugn där enbart lite premier league, någon bira och gott käk fick förgylla. Givetvis blev det till att catcha upp lite stories från vietnam men sängen väntade ändå hyfsat tidigt. På agendan dagen efter väntade en lång moppetur så sömnen var nödvändig.
Moppetur va det ja. Vi arbetade oss under den stekande solen upp längs kusten där vi bakom varje sväng möttes av härliga vyer ut över havet. Vi svängde av upp mot bergen för att först ta ett kort lunchstopp där vi allihop upptäckte den underbara maträtten Nasi Goreng. Jag blev aldrig särskilt förtjust i Fried Rice, men det indonesiska varianten slår det mesta. Mätta och ytterst belåtna förtsatte så färden uppåt. Det vi inte hade räknat med var att det började blåsa och regna. Det tillsammans med att vi var på en hög höjd gjorde det inte lika trivsamt till att köra så vi vände ganska direkt neråt igen till den varma kusten och började röra oss hemåt. Problemet var att trots att vi bodde rätt nära flygplatsen och öns största stad så åkte vi nästan totalt vilse. Men efter kringåkande medan solen sakta satte tillvaron i mörker hittade vi så tillbaka. Måsen var trött den här kvällen medan jag och Tobbe var partysugna så vi körde hårt. Dessvärre sjönk taggningen när vi nådde ut på stan så det hela slutade med att vi hängde på stranden ett tag.
Sen dök Kanada upp igen. Alltså tjejerna vi nu mött upp i samtliga länder vi betat av. Vi spenderade de sista dagarna med att mest hänga i poolen och ta det lugnt. Det behövdes. Kvällarna blev lite mer partyfyllda trots att vi aldrig lyckades komme iväg från hotellet. Men vi hade trevligt ändå och sista kvällen hade vi vårt egna lilla poolparty där andra fyllerusiga hotellgäster valde att delta en stund men sköna (eller ja, sjuka) konversationer som följd.
Jag måste dock flika in att jag för första gången sen Samuis soldränkta sandstrand tog mig en joggingtur tillsammans med Måsen och Tobbe. Det blev en riktig hårdkörare längs den långa stranden och träningsverken pulserar fortfarande i mina vader. Men det var både skönt och välbehövligt.
Så grydde dock denna dag där vi först fick säga adjö till Måsen för den här gången som styr kosan till Borneo för att bestiga berg och kolla in nationalparker. Så efter hundra dagar separeras radarparet och det känns såklart lite vemodigt. Dock är det ju bara för två veckor då vi möts upp i Kuala Lumpur för att avsluta resan.
Dagen har annars varit en resdag där vi med minibussar, en båt över sundet och ytterliggare en liten båttur hamnat här. Så var är vi då?
Jo, det ska jag säga er att vi är på Gili Trawangan. En liten korallö som tydligen ska vara ett riktigt paradis. Vi har inte hunnit se så mycket men första intrycket stavas "Relax". Här blir det solande, badande och dykande som tydligen ska vara bland Indonesiens bästa. Låter med andra ord som att en skön vecka väntar. Så Team Kanada och ett reducerat Team Sweden hälsar hem till vårt avlånga land och lovar er att återkomma alldeles snart igen.
Tebrand
Var i h-vete är jag. Jag befinner mig på en ö helt utan biltrafik. Det finns inga bankomater och ön är så liten att jag kan gå runt den på två timmar. Så man börjar ju undra hur jag lyckades hamna här. Men å andra sidan är det inte vilken liten skitö som helst. Snarare tvärtom. Men innan jag kommer dit måste jag ju ger er allt Bali hade att erbjuda, vilket i sanningens namn var en hel del.
Det dröjde inte länge efter att vi landat på det mysiga Kedin's Inn i den lilla gränden Poppies innan vi insåg att Bali var ett ställe vi definitivt skulle trivas på. Vi gav oss genast ut för att undersöka utbudet på gott käk och hittade oss själva sittandes vid en liten taverna och tugga på några Satay (vilket då är som små grillspett, med jordnötssås) och långsamt hälla i oss varsin Bintang. Via en teve fick vi i samma stund reda på att Sverige vunnit skidstafetten och vi jublade till, varpå ett gäng kanadensare vid bordet bredvid uppmärksammade oss. Vi drog ihop våra bord och innan någon av oss visste ordet av det så var djupa diskussioner igång om framförallt hockey, men också om deras äventyr där dom hade cyklat hit från Kazakstan (!!!). Fan jag trodde vi var duktiga som åkte sittbuss i 14 timmar i Vietnam, men vi fick känna oss besegrade på den punkten. Oavsett så blev det en trevlig första kväll som avslutades för egen del med en hemgång i ösregn. Men med så tropisk hetta var regnet faktiskt bara välkomnande.
Mindre välkomnande var det att vakna upp till ett våldsamt hamrande utanför fönstret. Det visade sig att vi fått rummet precis bredvid ett hotellbygge och utan undantag var det varje morgon dags att gå upp vid åtta oavsett hur sent du somnade. Men på det sättet blev ju dagarna längre. Och har man en milslång sandstrand och ljummet (Nej, varmt) vatten att gotta sig i, så är sömnen ganska sekundär. Några promenader längs vattenbrynet och uppe i stan medan solen gassade i Zenit (bokstavligen) så hade solbrännan nästan fördubblats och med en härlig liten röd sveda längs stora delar av kroppen började uppladdningen inför kvällen där utgång väntade. Vodkan och ölen flödade och på den tre våning stora klubben Bounty spenderades det tid ända inpå småtimmarna. Kul med andra ord.
Bali är en stor ö (mycket större än vad jag trodde) så vad passade bättre in i sammanhanget än att hyra moppe. Sagt och gjort satt jag på en rödglänsande Yamaha på väg ner till den södra udden. Jag insåg att Bali var väldigt civiliserad för det gick knappt att hitta någon natur därnere. Men jag hittade å andra sidan till flygplatsen på tillbakavägen där jag kunde plocka upp herr Eriksson som efter en månad ifrån oss valde att ansluta till boysen igen. Högst välkomnat!
Kvällen blev dock lugn där enbart lite premier league, någon bira och gott käk fick förgylla. Givetvis blev det till att catcha upp lite stories från vietnam men sängen väntade ändå hyfsat tidigt. På agendan dagen efter väntade en lång moppetur så sömnen var nödvändig.
Moppetur va det ja. Vi arbetade oss under den stekande solen upp längs kusten där vi bakom varje sväng möttes av härliga vyer ut över havet. Vi svängde av upp mot bergen för att först ta ett kort lunchstopp där vi allihop upptäckte den underbara maträtten Nasi Goreng. Jag blev aldrig särskilt förtjust i Fried Rice, men det indonesiska varianten slår det mesta. Mätta och ytterst belåtna förtsatte så färden uppåt. Det vi inte hade räknat med var att det började blåsa och regna. Det tillsammans med att vi var på en hög höjd gjorde det inte lika trivsamt till att köra så vi vände ganska direkt neråt igen till den varma kusten och började röra oss hemåt. Problemet var att trots att vi bodde rätt nära flygplatsen och öns största stad så åkte vi nästan totalt vilse. Men efter kringåkande medan solen sakta satte tillvaron i mörker hittade vi så tillbaka. Måsen var trött den här kvällen medan jag och Tobbe var partysugna så vi körde hårt. Dessvärre sjönk taggningen när vi nådde ut på stan så det hela slutade med att vi hängde på stranden ett tag.
Sen dök Kanada upp igen. Alltså tjejerna vi nu mött upp i samtliga länder vi betat av. Vi spenderade de sista dagarna med att mest hänga i poolen och ta det lugnt. Det behövdes. Kvällarna blev lite mer partyfyllda trots att vi aldrig lyckades komme iväg från hotellet. Men vi hade trevligt ändå och sista kvällen hade vi vårt egna lilla poolparty där andra fyllerusiga hotellgäster valde att delta en stund men sköna (eller ja, sjuka) konversationer som följd.
Jag måste dock flika in att jag för första gången sen Samuis soldränkta sandstrand tog mig en joggingtur tillsammans med Måsen och Tobbe. Det blev en riktig hårdkörare längs den långa stranden och träningsverken pulserar fortfarande i mina vader. Men det var både skönt och välbehövligt.
Så grydde dock denna dag där vi först fick säga adjö till Måsen för den här gången som styr kosan till Borneo för att bestiga berg och kolla in nationalparker. Så efter hundra dagar separeras radarparet och det känns såklart lite vemodigt. Dock är det ju bara för två veckor då vi möts upp i Kuala Lumpur för att avsluta resan.
Dagen har annars varit en resdag där vi med minibussar, en båt över sundet och ytterliggare en liten båttur hamnat här. Så var är vi då?
Jo, det ska jag säga er att vi är på Gili Trawangan. En liten korallö som tydligen ska vara ett riktigt paradis. Vi har inte hunnit se så mycket men första intrycket stavas "Relax". Här blir det solande, badande och dykande som tydligen ska vara bland Indonesiens bästa. Låter med andra ord som att en skön vecka väntar. Så Team Kanada och ett reducerat Team Sweden hälsar hem till vårt avlånga land och lovar er att återkomma alldeles snart igen.
Tebrand
