Asien Away

16:e Februari 17:19

Flemman är hemma. Det känns overkligt. Det är ju liksom inte ens nästan slut på resan. Vi har ju minst tre och ett halvt land kvar innan vi kan sätta punkt. Men fan, grabben måste göra det han måste och vi får helt enkelt försöka klara oss utan honom. Det borde inte vara några större problem även om man redan saknar hans babbel om hur gott käket är vid frukostbordet och hans utläggningar om vilken startelva Bajen borde rusta i år.

Jag sitter i alla fall i Hanoi och väntar på en buss som under kvällen och natten ska ta mig och Måsen till Hué. Senast ni hörde något från oss hade vi lämnat Nha Trang på väg norrut och nu är vi i norr med en resa söderut framför våra fötter. Så ni förstår ju att en del har avklarats därimellan, och er hyperlänk till Sydostasien ska nu genast ta vid där vi slutade sist.

Så var va vi? Hoi an va det ja. Efter en natt på en studsande sovbuss anlände vi till den lilla kuststaden som skulle vara Sydostasiens äldsta stad. Efter att vi på sedvanligt vietnamesiskt vis kryssat mellan minst fyrtio mopeder hade vi hittat ett rum centralt och började genast utforska stan. Vi lyckades knappt komma utanför hotellentrén innan vi stod mitt i en högljudd, fruktfylld och smått kaosartad marknad. Redan här förstod vi att vi hamnat på ett ställe vi inte sett förut i Vetnam. Det är verkligen kontrasternas land. Det finns verkligen platser som inte alls liknar varandra. Det skulle väl i så fall vara dessa pyjamaser och rishattar man inte kan undkomma vart man än vänder blicken.

Vi hamnade nere vid vattnet på ett mysigt litet café och intog frukost. Det kändes som att det här va en stad där det inte hände så mycket mer än det vardagliga. Har svårt att tro att många här bryter sina mönstrer väldigt ofta. Och på något sätt föll man snabbt in i samma sinnesstämning. Man stressade av sig. Och även fast att Nha Trang verkligen var ett paradis så var detta nästan ännu mera lugnt och harmoniskt. Jag gillade det.

Efter några utforskande promenader insåg vi dock att underhållningsvärdet i staden inte va den bästa så vi förstod ganska snabbt att det inte skulle bli så många dagar här innan vi rörde  oss uppåt till norr. Men vi stannade i alla fall två dagar där vi i ett lugnt tempo sög in oss så mycket vi kunde från denna lantliga atmosfär från den vietnamesiska kulturen. Vi tryckte i oss en hel del inhemsk, och snuskigt god mat och sov gott i sköna sängar innan vi satte oss på bussen mot Hanoi.

Det tog nästan ett dygn att ta sig till Hanoi och förutom några timmar för ett längre lunchstopp och bussbyte i Hué så spenderades hela den tiden sittandes på en buss. Man kan tycka att det rentav är självplågeri men jag förvånas ofta över att jag finner det så överkomligt. Visst har man alltid en tryckande smärta någonstans i kroppen när man kliver av, efter alla möjliga och omöjliga sovpositioner man testat under natten, men sammantaget fungerar det utan större problem.

Det som däremot va mindre roligt, och något som kom som en chock för oss båda var kylan vi slogs av när bussen saktat in i Hanois centralare delar. Det blåste hårt från flera håll och det kändes som att temperaturen sjunkit en bra bit under tjugostrecket. Det blev ett bryskt uppvaknande och den första tanke som man slogs av var att man undrade varför man ens åkt hela vägen hit upp när värmen vid sydligare breddgrader är så mycket skönare.

Chocken lade sig ändå efter en stärkande förmiddagspromenad genom stan och i samma veva började man få perspektiv på det hela. Förutom att det trots allt var rätt skönt att kunna andas riktigt frisk luft igen så började man förstå att man aldrig ska underskatta värmen. Jag tror det va nyttigt för oss att känna på det här så vi sista månaden verkligen kan njuta fullt ut av solens heta strålar och inte ta det för givet.

Men om man ändå ska gnälla lite så tar jag gärna bort fokuset från kylan och riktar istället in mig på staden. Hanoi är ändå huvudstaden i Vietnam, men oj vilken tråkig stad. Vi spenderade ändå tre dagar i den och trots långa promenader både med koll på vart vi gick och helt vilse, kunde vi inte hitta något man verkligen skulle åka hit för. Och jag tror inte ens ett varmare väder kunde ändra på det.

Trots denna besvikelse så kunde vi faktiskt uppskatta en av kvällarna, nämligen kvällen för det vietnamesiska nyåret, där vi nere vid en stor sjö i city bökade in oss bland alla hundratals vietnameser för att sjunga in tigerns år. Med varsin Tiger-öl i handen lyssnade vi på uppträdanden från en scen och när tolvslaget närmades sig flyttade vi fokus ner över sjön för fyrverkerier. Samtidigt började högtalare runt om sjön spela tonerna ur Happy New Year av ABBA och en blandning av förvåning och hemlängtan sköljde över kroppen. Det var både absurt och högtidligt på något sätt. Men det var fint, långt ifrån lika upphaussat och kaotiskt (och underbart) som svenskt nyår men kul att uppleva.

De senaste två dagarna har vi däremot varit ute på utflykt. Tidigt igår morse tog en minibuss oss ut till Halong Bay där vi bytte transportmedel till en djonk som skulle vara vårt hem de nästkommande tjugofyra timmarna. Efter en nästan för god lunch bestående av ett oräkneligt antal av havets läckerheter installerade vi oss i en liten, men ytterst mysig hytt på nedre däck. Det var fortfarande rejält kyligt i luften men man försökte fylla kroppen med värme inifrån för visst kändes det speciellt att vara på en så exotisk plats i världen som Halong Bay, och då dessutom få bo ombord på en djonk.

Så Halong Bay va det som gällde, Jag vet inte hur många av er som riktigt vet vad det är men enkelt förklarat är det som en skärgård med limestone-klippor som skjuter ut ur havet på ett egendomligt sätt. Men det är som sagt enkelt förklarat för verkligheten är något så mycket häftigare. Jag tänker inte ens försöka beskriva känslan av att sakta glida omkring på en djonk mellan dessa klippformationer.

Vi besökte grottor mitt inne i ett av bergen och om synen utanför varit slående var nästan det här ännu mäktigare. Vi hade kanske väntat oss ett litet hålrum och lite stalaktiter i taket men vi fick se enorma grottor med det mest egendomliga erosionerna. Man kanske lurades lite av alla lamporna som satts upp för att förgylla platsen men det tar inte ifrån den häpnad man kände så fort man rundade en klippa.

Det gick sen liksom inte att överträffa den upplevelsen något mer den dagen men vi gav det i alla fall ett försök genom en kort men givande kayaktur runt några häftiga öar, och känlsan av kyla var nästan som bortglömd. En fin middag senare somnade vi också lätt in nere i vår hytt medan djonken fortsatte sitt stilla guppade i bukten.

Dagen idag innehöll ännu mer klippskådning och minst lika många foton. Vi fick även chansen att åka en liten träbåt med motor in genom små grottpassager i ett par klippor in till en stor men helt instängd lagun. Förutom att bara synen gjorde en helt exalterad så visade det sig att dessa grottor användes av vietnameserna under kriget mot fransmännen. Ganska smart då det nog måste varit svårt att ta sig in då den enda vägen in verkligen var genom den lilla passagen under berget.

Djonken dockade sen in i hamnen igen och en minibusstur senare är vi nu tillbaka i Hanoi där vi egentligen bara stannar till för att vänta på nästa buss, den som ska ta oss tillbaka till värmen och förhoppningsvis mot ännu fler sköna minnen. Men snabbt sammanfattat kan man säga att trots kylan är i alla fall jag väldigt nöjd med att vi tog hos hela vägen upp till norr. Däremot kan jag tipsa er om att ni nog kan skippa Hanoi och styra kosan direkt mot Halong Bay, det kommer ni inte att ångra. Men nu måste jag hoppa på bussen. Men som ni vet. We´ll be back soon...

Tebrand

10:e Februari 10:14

Fem dagar i Saigon fick räcka tyckte hälften av gruppen så för andra gången under resan splittrades kvartetten till två par. Jeppe och undertecknad hoppade istället på sovbussen nordösterut mot Nha Trang som enligt mer eller mindre pålitliga källor skulle ha syddostasiens bästa dykning. Som numer totalt sålda på dykning tänkte vi att det bara fanns ett riktigt sätt att ta reda på om det stämde och gled in i stan tidigt på morgonen och efter tio hotell lyckades vi hitta det enda utan AC och tog det till samma pris som de andra direkt. Vår logik var inte helt glasklar så tidigt på morgonen.

Nha Trang gjorde oss knappast besvikna. Med sin sju kilometer långa, kritvita sandstrand och sköna backpackerhangouts var det svårt att känna sig annat än totalnöjd. Ännu bättre kändes det efter vi bokade två dagars dyk med Sailing Club Divers med start morgonen efter.

Klockan ringde omänskligt tidigt dagen efter och vi drog oss långsamt nerför trapporna där minibussen till hamnen väntade. Ute på havet  blev vi ihopparade med Tanh, våran divemaster för dagen som sa sig ha dykt två gånger innan. Vi valde att tolka det som ett skämt även om han vägrade erkänna det. Men men, vi överlevde iallafall vårt första dyk vid Octopus Rock så vi hade inte mycket att klaga på. Av många anledningar! Den stora grejen med Octopus Rock var alla långa tunnlar som ringlade sig runt långt ner på botten - ingenting för den klaustrofobiska. Genom enorma stim av akvariefiskar vi förmodligen aldrig kommer kunna namnen på simmade vi genom de långa, trånga tunnlarna. Riktigt coolt! hur mycket du än försökte var det omöjligt att inte stöta på vackra, fula, ovanliga eller sjuka fiskar (eller dykare). Uppe vid ytan kunde vi konstatera att vi spanat in ett par bläckfiskar, ett stim barracudor, den kanske tuffaste pufferfishen som var nästan två meter och vaktade en av tunnelingångarna, och min självklara favorit; Black and White Snapper! Hemlängtan steg lite när den svepte förbi cyklopet.

Nästa dyk gjordes vid Tri Minh Reef där vi såg trigger fish, ghost pipe fish (som även den tydligen är ovanlig) shyssta koraller och en hel del vatten.

Efter dyket var vi helt lediga. Vad är längst ifrån den lugna, harmoniska dykningen undrade vi och kom fram till svaret lika snabbt. Ge sig ut i trafiken! De som varit i en sydostasiatisk stad vet ungefär hur det fungerar, eller inte fungerar och Vietnam har dragit saken bra mycket längre. En fun fact är att på 85 miljoner invånare finns det runt sex miljoner bilar. Ställt mot 60 miljoner motorcyklar. Jag och Jeppe skaffade motorcykel 60 000 001 och 60 000 002 och gav oss ut. Utanför stan hittade vi en otroligt vacker, nästan helt övergiven väg som slingrade sig mellan berg och vatten och små fiskebyar. Utsikten kan nog närmas jämföras med norska fjordar med den skillnaden att det väl i Norge är en 40-50 grader kallare just nu. Jeppe sammanfattade det rätt bra med citatet "Är det här verkligen samma planet jag är född och uppvuxen på". Tveksamt...

Tillbaka i Nha Trang ställde vi in våra motos och kunde konstatera att vi bara var nära att dö några gånger. Skönt tänkte vi och letade upp Anders som kommit till stan över natten.

Dagarna efter det plussades på varandra, bad, mopedande, barhoppande och dykning var det som stod på planeringen medan vi väntade på att få träffa Tobbe som skulle vara i staden, men med 40-gradig feber.

Andra dykdagen hade vi Anders med oss och vi fick dyka med Kris som däremot garanterade att han gjort betydligt fler än två dyk i sitt liv. Första dyket blev återigen Octopus Rock som vi nu har ganska bra rutin på, men men lite tunneldykande på morgonen har ju aldrig varit fel! Vi såg dessutom fler barracudor, en leopardmuräna och en painted anglerfish som Kris blev helt lyrisk över då den var extremt sällsynt. Vi blev självklart också lyriska fast det under ytan mest sett ut som en ganska vanlig, fin liten fisk.

Andra dyket för dagen blev Moray Beach som trots namnet hade läskigt få muränor. Istället såg vi bland annat en Scorpion leaf fish och en Bearded scorpionfish, fler sällsynta fiskar.

Tobbe blev tillräckligt frisk till slut, ungefär lagom till det var dags att säga hejdå till Anders för den här gången, som istället drar sig till Thailand innan flyget hem om några dagar. Riktigt sorgligt och väldigt sjukt att han ska hem till vardagen som vi knappt vet existerar längre. Vi får se om vi klarar oss utan honom, sjukt kul har det varit att resa tillsammans knappt tre månader iallafall!!

Jag och Jeppe drog i samma veva norrut till Hoi An med Tobbe och kanadensarna kvar på playan i Nha Trang. Hoi An är sydostasiens äldsta stad och vi tänkte att det var värt ett stopp på väg norrut.

Som summering är vi fyra alltså i tre olika städer i två länder och allt vi vet är att ett plan väntar i Saigon den 24e mot Jakarta. Livet är ganska skönt.

Måsen

1:a Februari 22:38

Tjallo!

Från en liggplats på en buss mot Nha Trang fortsätter våran redogörelse hem till er i snöslasket. I det senaste inlägget lovade jag att Tobbe snarast skulle ge er detaljerna om vad som hände i Kambodjas kustpärla Sihanoukville men efter många om och men valde grabben att tillfälligt kasta in handduken och låta mig ta över. Så ni får här läsa ytterlggare ett inlägg från Snörets fantasiflödande fingertoppar. Så håll i hatten, nu åker vi.

Efter Phnom Penhs smått kaotiska storstadshets med intensiva utekvällar och mycket att se och beröras av på många olika sätt behövde vi komma bort till något betydligt lugnare. Vi kände att vi inte riktigt var redo att ta farväl av Kambodja så vi letade med hjälp av kartor, turistbyråer och tips på stan upp den för oss alla okända lilla hålan Sihanoukville som ligger längs den kambodjanska kusten. Rösterna sa att stället skulle vara Kambodjas svar på Vang Vieng så vi kände att det här defenitivt kunde vara platsen för oss att spendera våra sista kambodjanska dagar för den här gången. Så med olika nivåer baksmälla men nästan identiska portioner trötthet kravlade vi oss in i ytterliggare en resbuss och fyra timmar senare hade vi hamnat på ett ställe i alla fall jag inte alls trott jag skulle stöta på.

Bussen sade stopp uppe i den lilla mysiga staden men vi siktade på stranden så efter att ha raggat upp varsin mopedtaxi susade vi genom stan och skymtade havet i vårat blickfång. Samtidigt hade solen börjat gå ner så den moppeturen blev någonting extra och jag måste tillägga att när man satt så där på varsin moppe och slalomåkte igenom trafiken var det defenitivt en härlig känsla som jag tog med mig under hela vistelsen i Sihanoukville.

Väl framme hittade vi till det pakistanskägda K2 Lodge som erbjöd ett rum för två för 4 dollar natten. Utan att egentlgien blinka slog vi till och slog i samma veva nytt rekord när det gäller lågpris på boende. Men för 14 kronor per näsa kan man inte riktigt räkna med en lyxsvit så när vi fick se våra små "grottor" till rum blev man inte direkt överraskad. En dubbelsäng bestående av plankor med en tunn madrass på, ett illa uppsatt myggnät över det hela, en svagt surrande fläkt och ett taskigt lysrör va det som prydde rummet. Så ni hör ju, fast då har jag samtidigt inte ens börjat prata om toaletten, och faktum är nog att jag skippar det helt och hållet.

Som tur var så är inte Sihanoukville ett ställe där man hänger på rummet så vi satte genast fart ner mot stranden där vi i grymt sköna stolar precis vid vattenbrynet intog en hungersdödande måltid till klimaxet av den rödfärgade solens avsked för den här dagen. Vi insåg sen också att ölpriserna på denna strand överträffade våra vilda förhoppningar. För i mina ögon är en stor stark för fem kronor knappt en spott i havet, och då va det ändå inte Happy Hour. Så det blev ett par tre öl innan vi gav upp för kvällen och letade oss tillbaka in i våra stenhål och somnade gott till ljudet av fläktens snurrande blad.

Det var kvällarna som gjorde upplevelsen i Sihanoukville till något jag inte glömmer i första taget, men man ska inte ta ifrån dagarna någonting när de sköna stolarna från kvällen byts ut mot solstolar som badade i just sol från tidig morgon till solnedgång. Lägg därtill en närmast perfekt sandstrand och lagom ljummet vatten. Jag ska inte sticka ut hakan och säga att jag hittat paradiset men jag är övertygad om att om det ligger i Kambodja, kan jag inte komma på hur det skulle kunna bli bättre.

Sihanoukvilles tillbakalutande chillarstämning uppbådade inte någon större kreativitet hos någon av oss och dagarna där var nästan identiska varandra. Jag och Flemman hittade en förmiddag upp till stan för några ärenden och kom tillbaka nyfriserade med varsitt par nya solglajjor. Annars var det just kvällarna som gjorde Sihanoukville och förutom de otroligt vackra solnedgångarna och den nästan pinsamt billiga ölen var det alla dessa ungar som sprang runt överallt som gjorde det till något lite utöver de vanliga. De flesta hade någonting att kränga på oss men några av dom ville bara spela något spel och ha sällskap. Så det blev till exempel några omgångar fyra i rad med en överlycklig liten grabb (i alla fall när vi till slut lät honom vinna).

Dagarna gick och jag och Måsen började känna att det fick räcka. Vi ville inte stanna så pass länge där så att vi tröttnade på det och dessutom var vi båda rejält taggade på att göra Vietnam. De andra kände att det fortfarande fanns några solstrålar att fånga och vi splittades utan större diskussion upp för några dagar där vi skapade oss ett försprång till Ho Chi Minh City.

Som ni vet är den staden också redan avklarad så nu väntar Nha Trang där det ska bjudas på sol, bad, backpackerstämning och dessutom bländade dykning. Så det blir nog till att anmäla sig till första bästa dykarbåt när vi anländer. Men innan dess ska jag utnyttja min liggplats på denna buss och få mig en tupplur. Men vi hörs när vi hörs.

Tebrand

30:e Januari 14:01

Hej alla vinterglada människor där hemma. Senast vi lämnade er så hade vi avslutat vår vistelse i Phnom Penh och styrde kosan ner mot kusten och Sihanoukville. Sen dess har det hänt en hel del som vi gärna delger er. Min kära vän och resekamrat Tobbe kommer snarast att ge er allt ni behöver veta om Sihanoukvilles svalkande vågor och drinkvänliga strandbarer. Men för att göra det hela lite svårare så ska jag sticka in emellan och berätta om det som hänt efter vårt sista stopp i Kambodja. Det var nämligen så att vi splittrades upp för några dagar då jag och Måsen tröttnat på det stilla livet vid playan och satte full fart mot ett nytt land och nya upplevelser.

Klockan ringde omänskligt tidigt och det kändes som att solen fortfarande höll på att vakna till liv. Det var nästan så att man kände att man var tillbaka i arbetslivet när man stod och borstade tänderna redan innan klockan slagit sju. Men vi hade en resdag framför oss så tiden behövdes. Trots det lyckades vi inte packa ihop våra resväskor innan vår hämtning kört iväg utan oss tillbusshållsplatsen. Några svordomar senare lyckades vi ändå lösa det enkla problemet genom att ropa till oss en tuktuk för en sisådär tre dollar. Ynka halvtimmen senare satt vi så på bussen mot Phnom Penh. Det kändes väl inte helt klockrent att behöva åka genom den staden igen men ingen bussresa är perfekt så det är bara att gilla läget.

Det visade sig att vi hade dryga timmen på oss för lunch i Phnom Penh innan resandet fortsatte österut. Vi utnyttjade det till fullo och stormade in på en indisk resturang som serverade en alldeles fantastisk curryrätt med tillhörande Naanbröd. Efter den måltiden kände vi oss definitivt redo att lämna detta land bakom oss så efter att Måsen inlett och avslutat en livlig konversation med en mopedist på den lokala busstationen satt vi återigen nersjunkna i varsitt säte på bussen rullandes mot den vietnamesiska gränsen.

Några tupplurer senare hade visumkontrollen avklarats och bussen rullade nu stadigt på vietnamesisk mark med centrala Ho Chi Minh City som slutmål. När vi landat mitt i den pulserande storstaden så var det alla dessa tusentals mopeder man slogs av. Överallt, från alla håll möttes man av mopedister och ingen verkar känna till uppfinningarna rödljus och rondeller. I den här staden handlar det enbart om att tuta och köra och sen bara slalomåka bland andra mopeder, taxibilar, bussar och gångare. Vid första anblicken ser det helt absurt och självklart livsfarligt ut men man kommer snabbt underfund med att det faktiskt fungerar helt utmärkt.

Så efter en god middag och en natt på femte våningen på hotell Red Sun var det dags att ge sig ut i detta ordnade kaos och se vad stan hade att erbjuda två turister från nordliga Europa. Efter att vi med nöd och näppe lyckats korsa ett par gator stod vi mitt i en marknadshall smockfull med souvenirer och hetsiga försäljare. Vi kände snabbt att vi inte riktigt hörde hemma i denna djungel utan fortsätte vidare på jakt efter en ny kamera. Efter många smällar längs resan hade min gamla Canon till slut gett vika i en konfrontation med sandstranden i Sihanoukville så det var dags att hitta en ny. Sagt och gjort stod jag där timmen senare med en silverglänsande Sony i handen redo att fortsätta min fotografiska resa genom den sydostasiatiska delen av världen.

Eftermiddagen spenderades på museum där vi först tittade in på stadsmuseet för att utforska lite historia. Det tog dessvärre inte lång tid innan vi insåg att vi nyss hade spenderat 7000 dong som vi definitivt kunde lagt på något bättre, men det visste vi ju inte innan. Vi fortsatte sen vidare rakt igenom en sjuvägskorsning (där hjärtat hoppade över minst tre slag innan vi helskinnat tagit oss över) till nästa museum. Detta var däremot klart värt varenda liten dong då det handlade om Vietnamkriget. Redan utanför portarna möttes vi av gamla amerikanska stridsplan och tankbilar. Muséet var sen fullt med fotografier och texter som förklarade kriget ur Vietnams vinkel. Självklart måste man se det lite mellan fotoramarna just för att dom inte alls såg det från USAs sida men det var definitivt en intressant timme vi fick därinne.

Och med mersmak i mungiporna bokade vi samma kväll en utflykt till Cu Chi-tunnlarna med avfärd tidigt nästa morgon, så nattlivet i stan fick vänta. Klockan väckte oss för andra gången på tre dagar innan man hunnit sova ut men denna dag var det lite lättare att stiga upp ur sängen. I en sliten men bekväm buss rullade vi sen ut på landsbygden. Vi stannade till på vägen vid en liten by där invånarna sysslade med magnifika hantverk. Dessutom var detta en by där många invånare drabbats av amerikanarnas Agent Orange under kriget. Agent Orange var ett kodord för ett gift man släppte ut i floden som dödade eller vanställde människor. Så stoppet där var berörande både för att se människorna och deras otroliga hantverk.

I turen ingick också ett besök i ett caodiskt tempel som är en inhemsk religion med rötter ur både buddhismen och katolicismen. Deras färger bestod av den hiskeliga blandningen rött, gult och blått så Måsens dag var gjord. I övrigt var templet (som var som en katedral) en imponerande byggnad och vi fick följa en bönestund. Vi passade även på att bonda med några australiensare vid det efterföljande lunchstoppet.

Bussen körde oss sen vidare mot dagens hökdpunkt. Cu Chi som låg mitt ute i djungeln. I detta område levde den vietnamesiska gerillan i tunnlar under marken för att göra motstånd mot jänkarna som härjade ovan gjord. Med ett tunnelsystem som bara i provinsen sträckte sig 200 kilometer under marken hade man fördelen att kunna överraska sina fiender. Totalt fanns det 300.000 hemliga ingågar som knappt var bredare än att man precis kunde komma ner i den. Till det visades vi flera hemmagjorda fällor som man lurade ner de amerikanska soldaterna i och man kunde inte låta bli att imponeras av deras påhittighet och listighet. Slutligen fick vi också kliva ner i tunnlarna som smått klaustrofobiskt tog oss ungefär hundra meter framåt i en väldigt hukande stil. Varmt var det också så jag tror inte jag skulle vilja vara därnere en längre stund.

Men det var absolut värt det att delta i denna utflykt och vi hade både en intressant och väldigt rolig dag utanför storstadshetsen och tutandet i korsningarna. Det var då dags att möta upp våra eftersläntade vänner som nyss ankommit till staden. Vi tog ikapp allt vi missat av varandras resor över en god middag på Kims Café som en av tvillingarna som sköter hotellet tipsat oss till. Sen fortsatte kvällen i ett lugnt tempo utan att något storartat uträttades.

Vad som händer härnäst är inte riktigt utrett men troligtvis styr vi kosan mot Nha Trang i dagarna. Vad som händer där får ni vänta med att läsa om. Men håll utsikt efter en text innehållandes det mesta om den soliga pärlan Sihanoukville som kan dyka upp lite närsomhelst. Jag ska i alla fall ut och akta mig för moppemaffian igen.

Håll tummarna för att jag överlever...

Tebrand

23:e Januari 20:13

Battambang. Smaka på det namnet några gånger. Exakt hur klockrent är inte det på en skala? Man lär ju inte gärna vilja hamna i tjafs med en grabb från den staden direkt. Som Martin redan varit inne på kännetecknas staden av sin karaktäristiska fiskrenslukt och stolta produktion av falska hundradollarssedlar, och utöver det så... finns det inte så mycket annat intressant alls i staden faktiskt. Om Battambang hade varit en fotbollsmatch hade den sannolikt slutat 0-0 och haft Gefle och Trelleborg som aktörer, och tidigt så insåg vi att det inte skulle bli så mycket mer än en natt i den hålan. Sagt och gjort, och dagen därpå satte vi oss på resans typ 74:e buss, destination Phnom Penh.

En liten grej att notera från den här bussen var hur otroligt fascinerande det är hur många olika ljudkällor man orkar registrera utan att bli tokig. Tror jag behövde mer än ett dussin fingrar för att hålla räkningen där ett tag, och det var inte helt lätt att behålla fokus på One Tree Hill-avsnittet på Jespers laptop med hela bussens samlade musiksmak (varav några oerhört irriterande små melodier som kom ur ett litet barns leksak) i öronen samtidigt.

Hur som helst övderlevde vi bussresan och Phnom Penh invaderades runt middagstid. Spontaniteten var på topp och efter att vi träffat kanadensarna för femte staden på resan så blev det plötsligt satsning på utgång. Kortspelen från beer olympics användes flitigt och notan hamnade slut på imponerande 67 dollar, alltså runt 470 spänn. För detta fick vi ett kalas bestående av två stadiga måltider per skalle, 7 kannor bärs, minst lika många mekhongwhiskeyshots och alldeles för många drinkar för att mattesinnet skulle hänga med. Man kunde därmed inte klaga på varken priset eller nivån på förkröket, så upplägget för en lyckad utekväll var klockrent. När kvällen dessutom summeras med att Martin badat i en smutsig flod och Tobbe slitit sönder en av sina få t-shirts han packat med sig, så kan man ju konstatera att det blev ganska lyckat till slut också.

Dagen efter började väl lite som en bakisdag med en promenad på schemat för att kolla in vad den nya staden hade att erbjuda. Efter att Jesper hamstrat upp på snorbilliga dvd-filmer hamnade vi till slut i det gamla fängelset S-21, som under Pol Pots regim användes för att förhöra och tortera folk. Riktigt tunga grejer alltså, och även om det var ruskigt intressant att läsa om den tiden så var det inte utan en obehaglig känsla i kroppen när man verkligen befann sig på plats där allt hade skett för bara 30 år sedan... Och det som var nästan mest obehagligt var att fängelset var en gammal skola, med en lekplats för barnen som delvis omvandlats till tortyrredskap.

För att spinna vidare på samma tema besökte vi självklart den stora avrättningsplatsen vid Cheung Ek dagen efter, där runt 9000 lik grävts fram i stora massgravar, varav den största med 450 människor i samma grop. Självklart var även detta besök mäktigt och skrämmande, men på något sätt kändes platsen numera alldeles för idyllisk för att lämna lika stora avtryck i mig som S-21. Om det inte vore för dom informerande skyltarna hade man lätt kunnat få för sig att dra en picknick mitt i en av dom igentäppta massgravarna.

Innan vi lägger Phnom Penh till handlingarna måste man ju flika in att vi även hann med två schyssta utekvällar till innan resan fortsatte mot "Kambodjas svar på Koh Phangan", nämligen Sihanoukville. Detta kan ju tyckas som en lite skum konstrast, att först sätta sig in i den helt sjukt vidriga historia som Kambodja kanske är mest känt för, för att sedan dra och råfesta på kvällarna. Men vad ska man göra, man kan bara hoppas att historien aldrig upprepar sig.

Vila i frid, alla ni som blev offer för Pol Pot och de röda Khmererna.

Flemman

18:e Januari 16:15

Dykningen överlevdes till slut, och face it, har man sett hajar under vattnet så har man sett allt det är att se där nere. Med den inställningen packades väskorna och med en enkel biljett som enda vän tog vi oss mot Bangkok. Staden vi alltid verkar lyckas återvända till vart vi än försöker ta oss.

Vi anlände vid 02:30-snåret och tog första bästa guesthouse. Vi kunde i vårt skick inte bry oss mindre om att stället drevs av två 50-åriga ladyboys eller att det fanns ungefär lika många kackerlackor som singhaflaskor på rummen. Nästa morgon var planen att vi skulle dra vidare österut mot Kambodja. Trodde vi. Dagens enda buss hade missats med ett par timmar vilket innebar en till dag i Bangkok, som vi börjat kunna rätt bra vid det här laget. Vad gör man då av en extradag i Bangkok funderade vi över på ett internetcafe 40 meter upp i luften. Bion klarade vi ju av vid senaste besöket. Vi hade hört att Green Day skulle spela runt den 28e så det var ju bara att glömma. Flemman gick ändå in på deras hemsida och fan... dom spelar ju om fyra timmar! Jag, Flemman och Jeppe kastade upp en sedelbunt för datorerna och slängde direkt oss in i en taxi och åkte en bra bit ut till arenaområdet och ett par timmar senare stod vi med varsin biljett i kön. En riktigt bra grej med att dra på konsert i Asien märkte vi snabbt när vi kollade runt oss. Det var inte många som ens nådde oss till hakan så att se över dom skulle knappast bli något problem. Två låtar in i konserten hade vi ändå lyckats ta oss längst fram så förra tanken var snabbt glömd. Draget var riktigt grymt och både publiken och Green Day verkade riktigt taggade. Några timmar senare satt man galet nöjd och slut i en taxi på väg tillbaka med en taxichaufför som försökte övertyga oss och ett holländskt par om att Linkin Park var det enda riktiga bandet samtidigt som jag tror han lyckades sätta de flesta hastighetsrekord i kryssandet mellan bilar på småvägarna hem. Ett helt okej sätt att spendera en extradag i Bangkok.

Fem timmar senare ringde klockan så det var bara att dra sig mot minibussen som skulle ta oss till Siem Reap, Kambodja. Bussen blev till taxi vid gränsen och efter en massa timmar klev vi av vid Sawasdee Angkor Inn som mer liknade huset från Mumin än ett kambodjanskt hotell. Riktigt fräscht var det så vi blev helt enkelt kvar där. Siem Reap var en riktigt skön liten stad mitt ute i den kambodjanska landsbygden och vi kände direkt att vi skulle trivas på det här stället. Första kvällen i Kambodja firades in på det enda sättet som egentligen är acceptabelt. Genom att äta exotiska djur. Tyvärr var kängurun och geten slut så vi fick nöja oss med krokodil, struts, pytonorm och grodlår istället. En helt okej kompromiss ändå. Strutsen kan verkligen rekommenderas för de som har vägarna förbi, medans för att kunna smälla i sig ormen krävs det nog mer än att bara ha vägarna förbi då det tar ett bra tag att tugga sig igenom det kanske segaste djur vi någonsin ätit.

Siem Reap är inte bara känt för sina blåa muminhotell och strutsstekar utan de flesta som snubblar in i staden gör det för att kunna snubbla ut mot nationens symbol, templet Angkor Wat och templen runt det. Efter några veckors chillande, hårdfestande och dykande kändes det helt rätt att kulturnörda ett tag också. Sagt och gjort, tillsammans med den konstant glada tuktukchauffören Mr. Ramet drog vi ut mot området. Angkor Wat var första stoppet och det var precis så coolt och mäktigt som vi förväntat oss. Med massa gångar, torn, trappor och rum lyckades vi tappa bort oss själva och tiden ett par timmar. Dagen var inte slut med det, Angkor Wat är långt ifrån det enda templet på området och trots att vi tog den "lilla touren" spenderade vi hela dagen med att springa uppför tempel, springa ner i tempel, springa rakt genom tempel. Helt enkelt det mesta man kan göra med tempel. Mot dagens sista tempel började man tvivla på att benen verkligen skulle sitta kvar efter allt klättrande. De lyckades i alla fall och snart satt vi i tuktuken på väg tillbaka mot Siem Reap igen. Vi kom på vägen fram till att Angkor Wat, Angkor Thom och det namnlösa djungeltemplet var coolast i den ordningen.

Dagen efter blev lite av en mellandag då vi utforskade staden ordentligt och helt enkelt bara gled runt och shoppade upp oss på saker vi behövde och inte behövde. Nästa dag skulle bli den stora dagen då den första av oss gick in i 21-världen, och Anders ville spendera den i Siem Reap så vi spenderade den självklart i Siem Reap! En fish massage hann vi med på kvällen ändå. För oinsatta går det till så att man slänger fram två dollarsedlar, sätter sig ner med fötterna i en bassäng, serveras den lokala ölen med det otroligt fantasifulla namnet Angkor och låter hundratals fiskar äta bort hudavlagringar och andra mysiga överskott från fötterna. Som många säkert redan gissat så kittlar det otroligt mycket, så de första fem minuterna går åt till att bara vänja sig. När den första chocken lagt sig var det faktiskt rätt skönt. Tyckte allt utan Flemman som mest såg ut som att han tyckte småfiskarna kändes som de hajar vi lämnat långt bakom oss.

Nästa dagen var den stora dagen för Anders och vi firade honom enligt kambodjansk sed med 21 shotglas med Mekhongwhiskey (ett för varje år han väntat på den här stora dagen) och fem toalettrullar som är alldeles för internt för att kunna förklaras riktigt bra. Anders antog utmaningen och gick igenom sina minnen från året det stod på glaset han hade framför sig. Av ganska självklar anledning blev minnena allt mer utförliga ju längre han arbetade sig mellan raderna av glas, och jag tror att de flesta på plats känner att man har en ganska bra koll på Flemmans livshistoria efter den morgonen. Anders fick till slut i sig all whiskey och vi gick ut för att käka, bara för att stöta på en lapp med rubriken "Beer Olympics". Redan innan vi läst klart lappen var vi på väg mot adressen längst ner. Det visade sig vara en tävling i tre lag som i stort sett gick ut på att hälla i sig massa öl samtidigt som man körde passande lekar till det. Gratis öl mellan 2-11 lockades det också med. Jag och Jesper var med i Team Stars, Tobbe med Team Peace och Anders med Team Smiley. Jag är övertygad om att de flesta hade Team Stars som moralisk segrare men när tävlingarna var över stod Team Peace högst upp på listan. Well well, att fuska är också en konst. Priset var att man fick dricka hur mycket öl man ville på stället. Efter nio timmar med bara öl kändes priset inte extremt hett utan de som fortfarande stod upp drog vidare till en annan klubb och fortsatte.

Siem Reap hade fått några sköna dagar av våra liv men nu kändes det att det började det bli dags att röra på sig igen för att se vad mer kambodja hade att erbjuda. Resultatet blev en bokad resa till Battambang, det kanske skönaste namnet på en stad i hela asien och kanske en alltför stor anledning till att valet landade på just den. Så morgonen efter drog vi tillbaka västerut några timmar och landade i den okända staden. Efter en snabb titt på stan är det enda två orden vi kan sammanfatta den med fiskrens och hundradollarssedlar. Men mer om det får Anders hugga in i när han tar över nästa gång.

Till dess; Keep truckin! Mwaha!

Martini