Asien Away

28:e December 16:18

Det blir lite glapp i Bloggen nu och det har ni säkert märkt också. Vi har inte riktigt hunnit med vårat eget tempo de senaste dagarna och därmed har uppdateringen hem till er varit sådär. Men ni ska inte behöva oroa er alltför mycket för här kommer en liten uppdatering om hur underbart vi hade det på Koh Samui.

Men vi tar det från början. När de andra grabbarna valde att ta bussen och båten hela vägen från Bangkok valde jag att stanna i stan för kvällen. Jag checkade in på ett litet hotell mitt på Khao San Road och utnyttjade min ensamma kväll åt att njuta av ett par kalla och kolla folket. Jag förundras fortfarande hur människor från precis hela världen kan samlas på en och samma gata.

Det blev dock inte mycket till sömn den natten då jag redan vid halv fyra var tvungen att checka ut för att åka till flygplatsen. Jag fångade en taxi utanför gatan och inledde en lång konversation med chauffören om allt från europeisk fotboll till varför man jobbar som taxichaffis i Bangkok. Färden tog ungefär 40 minuter och det va en riktigt trevlig resa måste jag säga.

Efter en enkel och smidig incheckning utnyttjade jag väntetiden vid gaten till en tupplur och vaknade inte föränn det var dags att gå på planet. Annars hann jag inte mer än sätta mig förrän jag slumrade in i drömmarnas värld igen. Men eftersom resan varade i kanske 45 minuter fick jag inte riktigt den återhämtningen jag kanske behövde men vad gjorde det när jag landat på en ö mitt i den thailändska bukten?

Jag hade väntat mig paradiset med en ö badande i solsken när jag klev av planet men till min fasa stötte jag för första gången på resan på regn. Det va visserligen bara lite duggregn så jag klagade inte så mycket över det.

Efter att ha gått igenom den lilla men ack så mysiga flygplatsen och fått åkt en minibuss med ett gäng väldigt dryga ryssar va jag framme vid Surat Palm Resort precis vid Lamai Beach. Det var små mysiga bungalows nära den vitkorniga sandstranden och jag kände direkt att jag hamnat rätt. Jag valde sen att bara slänga in grejerna på rummet för att sedan hyra moppe och börja utforska ön. Eftersom det fortfarande va mulet så passade det perfekt. Jag tänkte åka och möta grabbarna när dom ankom med färjan men det slutade med att jag hittade fel hamn så jag missade dom helt. Dessutom åkte jag fast i en poliskontroll för att jag körde utan hjälm (blev inte ens erbjuden en när jag hyrde moppen) och fick böta hutlösa 40 kronor.

Annars blev det en ganska lugn dag där stranden hägrade och vi åt lunch nere på en stilla strandresturang. Middagen spenderades på ett lite finare ställe mitt på Lamai Road och jag tror vi alla njöt efter den måltiden efter två dygns resande. Resandet kändes nog ändå i alla våra kroppar för ingen hade någon större lust att hitta på nåt efter maten så vi valsade hemåt till våra hyddor. Där skulle vi alla avnjuta en ordentlig natts sömn. Det va nog i alla fall va Flemman trodde när han la huvudet mot kudden. Tre timmar senare visste han annorlunda.

I Bangkok, någon av de första dagarna spenderade vi som ni säkert förstår en fikastund på Dunkin' Donut. Flemman uttryckte sig då tidigt att den stora blåbärsfyllda munken skulle vara perfekt att trycka upp i någons ansikte. Skämtsamt ledde det uttalandet till att Flemman gav Martin ett frikort att en gång, vid ett tillfälle (som han fick välja själv) på resan då han helt enkelt fick mula Flemman med en blåbärsmunk.

Nu har ni fått förutsättningarna. Men för att förstå måste ni också få veta valet av tillfälle. Det är nämligen så här att varje gång vi kommer till ett nytt ställe lottar vi vem som ska få sova med vem och i vilket rum med hjälp av en kortlek. Så vi har det röda rummet och det svarta rummet och vi är "knektarna" som ska se om vi får en röd dam eller en svart dam. Det lilla problemet är bara att vi bara hade en röd dam så en får istället kungen. För att göra det till en lite roligare grej så kom vi på den lysande idén att låta personen med kungen utföra ett uppdrag som de andra bestämmer. Misslyckas man eller struntar i det väntar ett straff. Där har ni er anledning.

Så efter noggrant smidda planer totalt utan Flemmans vetskap ställdes klockan på 03:00 den natten. Vi hade planerat allt i sann Jönssonligan-anda och inget kunde gå snett. Martin och jag som då delade hydda smög oss ut, Martin med munken, jag med kameran. Väl insmygda i den andra hyddan, tände vi försiktigt på lampan för att se va vid gjorde, sen hördes ett stort "SPLATCH" och lyckan var gjord. Vi hade nog alla tre suttit och tänkt på hur reaktionen på herr Flemström skulle bli men den blev ändå långt ifrån vad vi hade trott. Den är självklart helt omöjlig att beskriva men lyckligtvis har vi fångat allt på kamerans minneskort. När filmen är redo att släppas officiellt så kommer ni också förstå hur kul det kan vara att se en munk och ett ansikte mötas på ett så brutalt sätt.

Lite Off-topic där ett tag, tillbaka till Samuis vita stränder och klarblåa vatten. Den andra dagen utnyttjades detta till fullo med båda en stärkande morgonpromenad innan frukost och hudbränning resten av dagen. Jag tog visserligen en liten paus från det hela och körde lite med moppen, trots att det mest intressanta jag hittade va ett meningslöst vattenfall.

När jag skjutsat Flemman till gymet och Martin till ett IT-café var det dags för Tobbes tur att leta frukt. Vi lyckades då stöta på ett stort köpcentrum som bäst kan beskrivas som Rusta, Siba och ICA Maxi under samma takpannor. Vi kom i alla fall ut med en påse mandariner och mängder med godis. Jag fick dessutom syn på ett litet men ack så viktigt Dunkin' Donut och kunde inte hålla mig borta. Dock blev det ingen blåbärsmunk.


Samui blev den stilla uppladdningen inför partyäventyret som väntade oss på Phangan så det satsades inte så mycket på kvällarna. Däremot letade vi upp en fotbollspub så vi kunde stilla abstinensen från Premier League en aning.

Sista dagen på Samui nådde sin gryning och Tobbe och jag stack direkt efter frukost iväg för att spela Fotbollsgolf, som jag råkat köra förbi dagen innan. Med varsin liten rund leksak och gröna fält framför oss inleddes tävlingen för att en gång för alla avgöra vem som var Snappers mest framgångrika offensiva kraft. Dessvärre för min egen del hindrade ett antal ogenomtänkt placerade träd min förmåga att göra det jag kan och Tobbe kunde ganska enkelt ta hem det hela. Jag fick nöja mig med en schysst bränna på axelpartiet.

Sista kvällen på Samui glöms säkert lätt bort i sammanhanget och behövs kanske inte nämnas som något mer än som ytterliggare en mysig kväll med grabbarna med en god måltid och ett par bira. Natten smög sig på och vi sömnade snart in för sista gången på Samui för den här gången. Några timmar senare skumpade vi omkring på vattnet med Thongsala, Koh Phangan i sikte. Där väntar en helt historia som får berättas en helt annan gång.

Men välkomna tillbaka till vårat äventyr.

Tebrand

19:e December 09:50

Puah! Det har hänt en hel del sedan senaste inlägget, och det är tydligen upp till Måsen att försöka få över det till dataform. Men för att ni ska tvingas läsa till slutet tar vi det hela steg för steg.

Facklan tas över från Jeppe efter första tubingdagen. Dagen efter förtjänade vi en lugn vilodag, vissa mer än andra. Stan blev dagens stora hangout där framtida resor planerades och bokades.

Nästa dag började med ett brutalt uppvaknande från kanadensarna som krävde en ny tubingdag. Konceptet med tubandet var totalköpt sedan tidigare så det var inga större problem att övertala de nyvakna svenskarna. Efter en frukost där vi i stort sett bara kom fram till att kanadensisk mat inte är någon större hit för svenska magar drog det iväg till floden. Draget var om möjligt ännu bättre idag och med lite mer rutin på vad vi höll på med blev det totallyckat direkt. Eller aa, tills Anders fick den briljanta idén att klättra upp för en påle för att få en gratis bucket. Hur det gick vet halva Vang Vieng, men för att inte bli av med honom lämnar vi det där. Efter en hel del festande och snurrande på de flesta barer i området och fotande (på något sätt kom vi upp i typ 500 bilder på två timmar, varav de flesta på samma bar) fick jag, Jeppe och Kasey den briljanta idén att tuba hela vägen tillbaka till Vang Vieng. Solen hade precis sjunkit bakom berget, men kom igen, hur kallt kan det vara i Laos en måndagkväll i december? Det kan tydligen bli ganska kallt. Timmen senare när mörkret blev allt tyngre och temperaturen i Mekongfloden mindre inbjudande började man längta ganska mycket efter den där playan veckan fram i tiden. När dessutom Jeppe lyckades tappa bort oss blev det knappast bättre. Men, med perfekt timing stod där i horisonten den efterlängtade tuktuken fylld med överglada turister som väntade in oss. Skönt tyckte vi som ju ändå vill överleva till Koh Phangan. Tillbaka i staden möttes vi upp och träffade massa skumt folk och fick höra allt från Sveriges position i the first world war two till hur odryga stockholmare blir efter cirka 17 sekunder. Efter snabbdusch där det mesta av den ganska suddiga texten på kroppen suddades bort var det dags for utekväll. Eftersom det är utegångsförbud efter midnatt i landet så börjar man istället festa runt sjutiden. Orginalkombinationen den här gången var fyra svenskar, två kanadensare och två amerikaner. Resultatet blev skönt klubbande och efter stängning för hälften av oss stjärnskådning nere vid floden där det enda riktiga resultatet var att vi fick veta hur kassa vi var på stjärnbilder. Vad kan man förvänta sig när man inte har annat än moln i Sverige?

Jag har hittills haft (o)lyckan att få skriva alla inlägg om hur vi tar oss från punkt A till punkt B. De som väntat på det ska inte bli besvikna! För morgonen efter var det bara att slita sig upp för att kayaka längs Mekongfloden ner till huvudstaden Vientiane. Framme vid floden fick vi på oss varsin flytväst och hjälm som mest fick oss att se ut som mindre lyckade seriefigurer. I våra hjärnor hade vi sett framför oss hur vi steker i solen samtidigt som vi lugnt guppar fram nerför floden. Att ha hjälm på sig kändes helt snett! Det tog ungefär en timme innan vi ändrade oss totalt. Det var då den "lugna floden" blev allt annat än lugn. Floden var ungefär 50 meter bred. Mitt i floden stod en ensam sten. Den stenen lyckades Anders träffa med Jesper som olycklig passagerare. Kajaken kantrade direkt och under en minut var paniken inte långt borta när båda låg i vattnet utan att lyckas ta sig någonstans. Strömmarna gjorde till slut sitt och båda sögs runt hörnet tillsammans med sin naggade kajak. Vad vi inte visste var att det bara var uppvärmning. Någon kilometer senare hörde vi ett bekant ljud av hårt forsande vatten. Ledaren sa att så länge vi håller oss till mitten skulle det troligen gå bra. Ungefär 50-50 att vi klarade det, vilket lät som ganska kassa odds i mina öron. Men men off we went, med Tobbe och mig först. Mitten, mitten var tanken. Problemet var bara att mitt i den starka forsen var en stor svart sten som guiden glömt berätta om för oss. Allt frös till och sen PANG så flög man av kajaken mot stenen. De närmsta åtta sekunderna under vatten var mest en hetsig kamp för att inte lämna kvar någon kroppsdel i alla skrevor och stenar som fanns under ytan samtidigt som man sögs ner för forsen. Ytan nåddes till slut och efter en snabb koll, japp allt satt där det skulle, var det dags att se om det gick bättre för team Tebrand-Flemström. Det gjorde det inte. Som en repris flög paddlar och paddlare runt forsen okontrollerat. Även dom överlevde och med en rejäl adrenalinkick gjorde vi oss beredda på att åka vidare. Dagen efter hittade vi alla en hel del oförklarliga sår runt hela kroppen som vi skyller den svarta stenen för!

Vid lunchstoppet fanns det chans att hoppa från en 10 meter hög klippa. Taget tänkte vi och började den långa hala klättringen uppåt. Det sista vi frågade guiden var om det var tillräckligt djupt eftersom det var torrsäsong. Några oförståeliga ord till sin kollega som bara ryckte på axlarna och svarade något lika oförklarligt senare svarade han "It should be okay". Jeppe kontrade blixtsnabbt med ett "Martin hoppade bungy jump sist av oss förra sommaren så han borde börja". Fyra hopp senare var vi alla fortfarande lika levande och tryckte i oss lunchen. Resten av paddlandet passerade utan några mer farligheter än vattenbuffelslalom och plötsligt satt vi på bussen den sista biten in till staden. Efter en massa boendeletande, ätande och utforskande slocknade fyra backpackers direkt i betongbunkern vi kallade vårt hem för natten.

Utsövda hoppade vi snabbt upp för att se vad Vientiane hade att erbjuda. Eller, de flesta av oss iaf. Anders har en förkärlek för det här med att sova så han blev efterlämnad. Därmed var han borttappad för resten av dagen trots en hel del letande senare. Frukosten intogs på Scandinavian bakery där de sålde allt från pepparkakshus till ahlgrens bilar. Efter det var det dags for dagens andra splittring. Jesper ville se park och ett tempel, samtidigt som jag och Tobbe ville se SEA Games. Sagt och gjort, snart satt vi på en lokalbuss ut till arenaområdet och jesper på en tuktuk på väg till templet.

SEA Games är sydostasiens motsvarighet till OS. Då inte speciellt många medaljer delas ut till dessa länder under OS så kändes det bättre att starta en egen motsvarighet. Svaret blev SEA Games där man tävlar i allt från Boule till fotbollsvolleyboll och golf. Hela grejen är gigantisk här nere, så när chansen fanns tog vi den direkt (även om det ska erkännas att vi aldrig hört talas om den tidigare). Några timmar senare hade vi sett Friidrott och en inte helt jämn damvolleybollmatch mellan Laos och Indonesien. Av drygt 70 000 pers såg vi totalt två andra västerlänningar. Sen var det bara att hetsa tillbaka till vårat guest house där vi samma kväll skulle ta bussen till Bangkok. Vi blir självklart avlämpade på fel ställe i stan och tvingas löpa med bara våra halvknackiga stadsorienteringskunskaper till hjälp i hettan. Med några minuter till godo gled vi in och mötte upp de andra. Jesper hade sett ett tydligen inte alls så jättestort tempel och Anders hade återigen lyckats stöta på kanadensarna för tredje stan i rad. Nattbussen väntade och efter några stämplar i passet och en exit fee på hutlösa två kronor var vi tillbaka i Thailand igen.

Vi vaknade i Bangkok för första gången i tid på hela resan. 5:30 är dock alldeles för tidigt att gå upp efter en knackig bussnatt. Bangkok kändes ganska avklarad sedan tidigare så dagen spenderades med att leta upp nödvändiga saker som tex gitarrsträngar till en överlycklig Anders. Med fem timmar kvar tills nästa nattbuss och ett kokande hett, avgasat Bangkok väntande bestämde vi oss för att kolla in den thailändska biokulturen. Det gick sådär och en timme senare satt vi framför en rulle av Drew Barrymore som handlade om rollerskatande tjejer i nittiotalets USA. Helt klart den bästa filmen jag sett i Thailand i hela mitt liv! Annars fick den väl inte fem plus av de samlade svenska kritikerna direkt.

Nu var det dock dags för den sista bussresan på ett tag. Den som skulle ta oss till Chumporn. Låter kanske inte helt exotiskt, men i Chumporn skulle en båt vänta som skulle ta oss till Koh Samui som är betydligt högre på exotiskskalan. Jeppe stannade några timmar i Bangkok för att flyga ner på morgonen istället.

När båten gled in mot ön och vi för första gången på en månad här nere fick se en strand mot klarblått vatten var lyckan nära maximal. Efter en alldeles för lång taxiresa till hotellet sprang vi de 32 metrarna från dörren (Jeppe stegade upp direkt) ner till stranden och flippade loss helt! Dagsplaneringen bestod bara av sola bada och sola lite till. Med två dagars uppvilande innan Koh Phangan undrar man återigen om man kan ha det mycket bättre just nu. Troligen inte.

Där har ni vår vecka på en femminutare. Nu väntar playan och det här räcker med tangentknappande för ett tag!

Signar in och ut

Martini

13:e December 18:16

Laos. Det är mycket här som man inte är van med hemifrån, och man lär sig att uppskatta många detaljer där hemma som man till vardags inte alls tänker på. Att slippa slåss med kackerlackor när man ska borsta tänderna till exempel, eller att avloppssystemet vi har i Sverige är en lyxvara. I vår bungalow rinner handfatet rakt ner på golvet så man får helt enkelt acceptera att bli blöt om fötterna om man ska tvätta händerna.I Chiang Mai gick det dessutom inte att fälla upp ringen på toalettstolen, ett riktigt manligt bekymmer. Å andra sidan får man väl vara glad de gånger man faktiskt har tillgång till en toalett och slipper uträtta sina behov i ett hål i marken.

Ett annat fenomen här borta är pengarna. I Laos har man inga mynt, utan här får du tillbaka all växel i sedlar vilket gör att man glider runt med en rejäl sedelbunt i fickan även om det bara rör sig om 40 kr. 40 kronor är förresten vad deras största sedel är värd, och det är vanligt att man möts av en lätt suck när man kommer och betalar med en sån stor peng. Bankomaterna sprutar ut 20-lappar och det mesta man kan få ut i ett och samma uttag är ungefär 600 kr. Lite skillnad mot Sverige där man tvingas leta land och rike runt efter en bankomat som har något annat än bara femhundringar kvar.

Men trots att allting är så pass billigt som det är här nere så går det inte att undvika att vara en snål och dryg svennebanan. Varje kväll ägnas minst fem minuter åt att få ner priset på tuktuken från 16 till 12 kronor för hela gänget, och går inte chauffören med på priset vi erbjuder så är vi kyliga nog och tar nästa tuktuk. Egentligen är det bara en krona per skalle det handlar om vilket kan tyckas vara luft för många, men här nere räcker en veckas prutande till en extra måltid.

Innan jag sätter punkt för den här gången ska jag dock bjuda lite på mig själv och mina förträffliga engelskakunskaper som kommer väl till pass när man är ute och reser såhär. Som ni har läst i tidigare inlägg så har vi fått lite kontakt med två kanadensare och när vi träffade dom för första gången och dom fick reda på att vi var från Sverige fick jag frågan; "Do you know Alphabeat?(som är ett norskt band vilket jag har fått lära mig i efterhand.)". Utan att riktigt veta hur dum jag lät svarade jag stolt; "Yeah, of course I know the alphabet..A..B..C..D".

Inte förrän dagen efter när vi snackade igenom kvällen innan förstod jag hur illa jag hade svarat...Men jag tror dom förstod att jag inte har en aning om vilka Alphabeat är.

Tobbe

12:e December 23:23

Det är dagen innan lucia. Hade jag varit hemma just nu hade jag förmodligen dragit mig in till Rigoletto för att avnjuta ännu en "Lucia Movie Night". Men detta är verkligen ett annorlunda år. Jag sitter inte på en biograf i Stockholm denna kväll. Jag sitter inte ens i landet Sverige denna kväll. Jag är i ett helt annat land efter en dag med en en helt ny upplevelse som jag sent kommer att glömma.

Tubing!

Där har ni det mina vänner. Har ni inte hört talas om denna sjuka men fortfarande briljanta idén så ska ni lyssna nu. Om ni lät turister hyra stora badringar och sen skjutsa ut dom till en stor flod och sen låta dom sköta sin egen färd nerför den floden medan ni på vägen satte upp en massa barer som serverade alldeles för billig (eller till och med gratis) alkohol, skulle ni tycka att det var en bra affärsidé? Oavsett er åsikt så är det just denna idé vi har prövat oss på idag och jag kan bara säga så här nu när jag precis ska försöka lugna ner mig att det här va nog en av de coolaste och sjukaste sakerna jag stött på på länge.

Men vi tar det från början. Vi äter frukost precis som vanligt. Vi vet allihop vad som gäller för dagen och vi har taggat i flera dagar för just detta. Det som hindrat oss är som Flemman redan har skrivit den mystiska magsjukan som drabbat hela gänget. Men idag var vi alla tillbaka i god form och vi kunde ta oss an detta fenomen som kallas tubing. Så vi hyrde våra gummiringar och lät dom köra oss ut till floden där spektaklet skulle äga rum. Och innan vi visste ordet av det så satt vi på den första baren med varsin whiskey mojito-bucket i famnen och med spritpennor förändrade vi våra kroppar till vandrande internskämt. Det var riktigt bra drag trots att det inte riktigt hade kommit igång än. Men vi försökte sätta oss in i hela grejen medan folk åkte linbanor ut i vattnet eller helt enkelt bara chillade med en öl. Våran orutin på saken lyste nog sen igenom då vi ganska snabbt efter whiskeyhinken slängde oss i våra tubes och gled vidare till nästa bar. Vi trodde att det va så man gjorde. Man tog en öl eller en drink (eller ja, en bucket) och sen vidare till nästa. Det vi inte riktigt förstod just då var att det inte va sådär jättemånga barer och att grejen egentligen var att chilla ett tag på varje ställe.

Men vi fick nog in rutinen på det ganska snabbt ändå och en stund senare hade vi både fått i oss ett oräkneligt antal shots och öl och dessutom testat olika vattenaktiviteter. Jag och Martin körde den stora gungan och Martin kom på den briljanta idén att släppa gungan och istället ta tag i mig. Jag va inte riktigt beredd på tilltaget och det hela slutade med att vi åkte ner i vattnet med Martins rygg först. Jag fick ett stadigt ansiktesplask så jag känner det som att jag varit i slagsmål just nu. Hur Martins rygg mår, vet däremot bara han själv.

Efter den fjärde baren började det ebba ut en del men däremot hade drickandet kanske nått sin kulmen. Vi snackade ett tag med lite andra människor från skandinavien och vi vart utskällda av några britter för att vi ställde shotglasen olämpligt. Vi undvek däremot att skälla ut dom för att dom åt ris och drack vatten på en tubing-bar.

Flemman och Tobbe lämnades efter och bara jag och Martin åkte vidare till det sista stället för dagen. Där fanns det Mud-volleyball och vi hoppade utan tvekan rätt in i spelet. Det slutade med att vi halkade runt i världens lera och när vi var klara kunde man knappt urskilja oss från den bruna sörjan på marken. Så lagom (eller väldigt) glada i hatten och härligt leriga återvände vi "hemåt" till hyddan. Det roliga var då att klockan knappt hunnit slagit eftermiddag. Men en dusch senare var på väg ut igen för middag och vi beblandade oss med ett skönt gäng bestående utav de två kanadensiska tjejerna vi träffade i Luang Prabang, två finnar som kunde mycket om hockey (oväntat?) och en inhemsk latte (vi kallar dom så). Och så oss då såklart.

Vi hittade ett ställe som visade fotboll så förutom att vi satt och snackade om det mesta med detta gäng och åt pizza och annat så kunde vi njuta av bland annat Chelsea-Everton som faktiskt var en riktigt sevärd match. Vi hann dessutom med att lära oss den kanadensiska versionen av skitgubbe som mer liknade vändtia med udda regler. Men en helt klart skön kväll som nu slutar med att skönt få somna in medan huvudet fortfarande snurrar friskt. Ni får självklart ursäkta eventuella stavfel men då vet ni i alla fall varför. Imorgon blir nog en mellandag innan vi kör tubingen all over again. Hörs väl mer om det.

Peaaace

Tebrand

11:e December 18:21

I förra inlägget avslöjade Martin planerna om en cykeltur i riktig hurtbullestil. Det blev inte riktigt så. Anledningen till dom dissade planerna kan man skylla undertecknads och Tobbes nattliga äventyr på. När Jesper och Martin sussade sött i sina stenhårda sängar blev jag och Tobbe medsläpade till Lao Lao Garden en andra gång för kvällen. Det hela började väl med att jag, möjligtvis lite halvpackad, började plinka på någon främlings gitarr. Därmed var minglandet igång, och snart hade vi börjat lära känna Kaysee och Norah från Kanada och Aaron från LA.

Efter ett par shottar och ett ståtligt Chang Tower innanför västen var kvällen i rullning på allvar, och innan det var dags att logga ut för dagen hade man hunnit med både fyllebowling, grustagsklättring och allmänt socialiserande. Kul kväll helt enkelt, men lite väl busigt att bryta mot utegångsförbudet med tre timmar redan första kvällen kanske...

Nästa dag var väl jag (och framförallt Tobbe) inte direkt jättetagg på att cykla runt, så därför skippade vi det. Istället lyckades jag springa på både Kaysee och Norah under jakten på frukost, och vips så var jag fast med dom under större delen av dagen. En dag som knappast gick till historien vad gäller aktivitet. Efter en lat dag och en riktig monstermiddag på kvällen (kvällarnas vanligaste line: "IKVÄLL ska jag verkligen satsa på middan!") så var det dags att röra sig vidare från Luang Prabang dagen därpå. Frukosten den morgonen lär vi dock inte glömma på ett bra tag. Vi skulle nämligen få stifta bekantskap med sydostasiens ökända bakterieflora. Tror nog jag lämnar det där, va?

Efter en minibussresa på sedvanligt rackiga vägar var vi sen framme i backpackerparadiset i Laos, Vang vieng. Boendet går väl egentligen inte att klaga på när man pröjsar en selma per natt, men känslan är att bo mitt i en ladugård. Om vi klagade på att tuppar störde nattsömnen under trekkingen är väl ett gäng kossor, lamm och kalkoner föga bättre. Annars är första intrycket av Vang vieng att det kryllar av västerlänningar. När maratonavsnitt av Friends och Family Guy visas på restaurangerna man glider förbi förstår man ganska snart att det inte riktigt är laotiska (kaotiska?) landsbygden man befinner sig på.

Det vi har hunnit med hittills i den nya staden är bland annat att ligga däckade hemma i sängen (Jesper), träffa på en svensk sköning vid namn Erik (jag själv, Martin och Tobbe), träffa på världens kanske snuttigaste hundvalp (samma gäng), skala bort reseskägget hos en lokal barber (jag), genomföra ett halvkasst träningspass i solen (jag och Martin), uppleva världens mest misslyckade utekväll (jag, Martin och Tobbe) samt gå på toaletten ett skrämmande antal gånger (samtliga resenärer... suck.)

Ikväll blir det nog som vanligt att satsa rejält på middagen, och efter det väntar kanske en rulle på laptopen eller nåt. Alkoholnivån lär nog inte vara skyhög ikväll eftersom det vankas "tubing" imorgon. Mer om detta fenomen får ni veta i framtiden. Svimma lugnt!

Flemman

8:e December 08:25

Laos! Vårt andra och klart största wow-faktorland hittills. Från Chiang Mai som känns som månader sen har vi kastats runt de största delarna av norra Thailand/Laos. Staden i all ära men efter ett tag så har man gjort det mesta man vill och är totalt redo för nya upplevelser! Ett par timmar efter det beslutet var bussen till gränsstaden Chiang Khong bokad. En fräsch minibuss i sex timmar, boende när vi kommer fram till Chiang Khong och frukost för 80 spänn per skalle. Ganska överkomligt.

Chiang Khong ligger 30 meter från Laos, med bara Mekhongfloden att passera. Det skulle ändå bli den svåraste biten att ta sig genom på länge. Att vara i en thailändsk småstad en söndag är inget vi kan rekommendera våra läsare. Foto till visum? Closed. Bank att växla pengar till visum? Jätteclosed. Ganska frustrerande att vara så nära men ändå inte välkommen in i ett nytt land. Vi hade dock bestämt oss, så några timmar senare hade vi fått tag i otroligt medelmåttiga bilder på oss själva och pengar för att kunna krossa floden. Efter några hårda stämplar i passet och garvande från den tandlösa "kaptenen" på båten var vi i Laos!

Houayxai är den lilla stad som såg så otroligt lockande ut från Chiang Khong. Vi gick direkt till bankomaten för att maxa ett uttag. 700 000 kip fick vi med oss, lite drygt 600 kronor. Det är svårt att inte känna sig rik här nere. Speciellt när man drar in en maträtt för 30 000. Riktigt mysig var staden också på plats, men inte tillräckligt för att vi skulle stanna där mer än nödvändigt. Efter en ny snabb diskussion var nattbussen till Luang Prabang bokad. Man kan helt enkelt inte motstå en stad med ett sånt namn. Resan kunde bli lite "bumpy" fick vi höra. Aja, i Sverige har vi ju fler grusvägar än de flesta så det skulle väl inte bli något problem.

De orden togs tillbaka ganska snabbt när vi väl var på bussen. Stora delar av tiden fick man hålla i sig så att man inte flög ur sitt säte och det enda vi kunde göra var att garva åt det. Lika bra gick det dock inte för alla i bussen utan påsarna delades ut flitigt och en... intressant doft spred sig runtom bussen. Jag måste dessutom be om ursäkt till Jeppe som fick ligga de flesta av timmarna med benen upp i luften efter att jag själv tydligen tyckte det var skönare att lägga över benen på hans plats under natten.

Resan skulle ta 11 timmar. Resan tog 15 timmar. Grymt tänkte vi snåla svenskar! Då slipper vi betala boende för den natten. I Luang Prabang möttes vi av nåt vi knappt trodde existerade längre. Moln! Staden i övrigt verkar hur skön som helst där den ligger, omgiven av en biflod till Mekhongfloden. Tempot är väldigt lugnt och det finns en hel del att göra. Vi tappar också fler och fler turister på vägen genom länderna och ibland hajar man till när man ser en till ryggsäckare komma knatande nerför gatan.

Första dagen blev upptäckardagen. Vi knatade runt hela staden och såg vad som fanns att göra. En del solande blev det också för att dölja den något pinsamma sanningen. Efter två veckor i Thailand är vi nämligen inte ens i närheten av bruna. Menmen vi hinner väl ändra på det också.

På kvällen var det dags för den hittills klart skönaste matupplevelsen. Mr Ton från trekkingen var nära men kom inte riktigt ända fram. Vi gick efter tips till Lao Lao Garden som var upplagd som en djungel i flera våningar. Eftersom djungelkänslan var på topp och "the biggest portions" utlovades slog vi till på deras specialitet, vattenbuffel. Några minuter senare hade vårt bord omvandlats till två stora grillar där vi själva fick tillaga djungelkossan och en smaklöksorgasmande laotisk soppa. Vi kom knappt ihåg hur det kändes att vara mätta men efter buffeln var inte det några problem längre. Några Beerlao senare var det dags att dra sig tillbaka till vårt guest house eftersom det är utegångsförbud i hela staden efter midnatt av hittills oklar anledning. Det står dessutom skrivet på vår rumsdörr att det enligt laotisk lag är förbjudet att ta hem en prostituerad till sitt hotellrum för att spela in sexfilmer. Bara så ni vet.

Kvällen blev i vilket fall en succé och idag ryktas det om att vi ska hyra cyklar och dra ut i landskapet. Staden är omgiven av berg så vi räknar med att vara i vår livs form när vi kommer tillbaka!

Över och ut

Martini

5:e December 15:05

Vi är fortfarande kvar i Chiang Mai. Nu kanske ni direkt undrar vad som hänt och varför vi fastnat just här i en hel vecka och faktum är att vi nog inte trodde på det heller. Men faktum är att när vi kom tillbaka från djungeln så blev det bara så att vi tog några dagar helt off från allt med resandet och upplevelser. Det behövdes helt enkelt och ingen behövde säga det rakt ut. Så de senaste dagarna har vi faktiskt inte gjort så värst mycket. Vi har mest suttit på taket till vårt hotell och lapat sol eller suttit på rummet och spelat FM. Visst kanske det kan ses som lite slöseri men samtidigt så orkar man inte hålla energin uppe om man hela tiden ska uppleva och se saker.

Men helt utan händelser har dagarna ändå inte varit. Vi va ju till exempel ute och firade Tobbe i torsdag på hans tjugonde födelsedag och vi började kvällen med en öl i en liten park i närheten av vårt hotell. Flemman tog tillfället i akt och blev berusad redan efter en stor kall Chang utan att vi andra riktigt förstod hur det gick till. Däremot kan man se det som en fördel då han utan snack tog på sig samtliga TukTuk-färder resten av kvällen inklusive prutning.

Vi hamnade på Riverside som enligt Lonely Planet var värt ett besök och jag måste nog säga att dom än en gång hade rätt. Stället låg precis nere vid den stora floden och såg sådär underbart inbjudande ut. Det fanns ett liveband som spelade lite blandade covers och maten höll hög klass. Det blev en riktigt härlig middag med både god mat och dryck men även sång och dans där Flemmans drinkpinnedans till "I Feel Good" redan är en klassiker (och den är dessutom filmad).

Rejält taggade efter maten melllanlandade vi på ett litet hak där vi på en kvart fick i oss två shottar och en drink och fortsatte sen till en stor klubb. Det roliga var att vi frågade inkastaren om det var folk vilket han svarade med att säga att stället var helt tomt. Men vi tänkte att eftersom inträdet ändå var 100 baht och en drink ingick så körde vi ändå. Tror vi alla var lite påverkade av promillen och musiken var ju direkt inbjudande.

Så trots att stället ekade tomt så röjde vi loss ett bra tag och jag har glömt räkningen på hur många Long Island Ice Tea jag fick i mig. Det är nästan lite farligt det där när man får en stor drink för 20 spänn. Helt sanslöst. Men det gav oss i alla fall en riktigt kul kväll.

Annars har vi som sagt inte mycket att delge er från Chiang Mai och nu ikväll bär det äntligen av mot östligare longituder. Minibussen till Chiang Kong avgår vid halv nio-tiden och väl framme väntar ett hotellrum på oss. Imorgon väntar så visumfix och vi korsar Mekongfloden in till Laos. Vi får sen se vart det bär av men så småningom är målet Vang Vieng som sägs vara ett ultimat Backpackerställe.

Men innan det är det ändå dags att sammanfatta Chiang Mai. Jag måste säga själv att jag har varit lite dålig på att se staden som ändå är rätt stor. Jag har mest strosat runt i närheten av vårat hotell och ner till det stora "Night Bazaar"-området. Men faktum är ändå att jag gillar staden. Det är inte alls samma hets som i Bangkok och man får mer tid på sig att känna sig som på semester. Det är mycket folk i staden, men ändå aldrig kaotiskt och det vimlar av resturanger och barer vilket är helt i min smak.

Man ska däremot inte jämföra Bangkok och Chiang Mai just för att dom skiljer sig mycket från varandra. Och faktum är ju att Chiang Mai mest är värt ett besök för upplevelserna utanför stan och då tänker jag mest på trekkingen. Så jag tänker inte rangordna Chiang Mai i förhållande till Bangkok utan väljer istället att enkelt utrycka mig på ett sätt. Chiang Mai är en trevlig stad.

Nu väntar lunch och lite senare en bra bok. Sen säger vi adjö till Thailand för några veckor. På återseende lagom till julhetsen på Koh Phangan!

Tebrand

3:e December 13:18

Ja må han leva, ja må han leva, ja må han leva uti hundrade år. Dagen då systembolaget välkomnar mig med öppna armar är äntligen kommen, och 2009 blev även det ett år utan snö på min födelsedag. I år kan jag dock köpa den sanningen utan att blanda in klimatförändringarna i diskussionen.

Men men, det här inlägget ska inte handla om min födelsedag, utan om mina fötter. För är det någonting som tar för mycket plats här nere så är det mina fötter. För några dagar sedan gick jag in i en skoaffär för att titta efter ett par nya gympadojjor inför trekkingen, och det var verkligen ett förlöjligande ögonblick. Artigt frågade jag om dom hade stora storlekar i butiken varpå butiksbiträdet svarade att "yeah, yeah we have veri big shoes" och plockade fram ett par pluttiga 44or. När jag ställde om frågan och betonade att det var STORA skor jag var ute efter så tittade biträdet för första gången ner på mina fötter och brast ut i skratt. Efter några "no no no" förstod jag att jag inte hade nๅgonting här att hämta och på vägen ut tittade även biträdets kollega ner på mina vägvisare och efter en kort oförståelig dialog på thailändska stod båda två och skrattade medan jag lämnade butiken med svansen mellan benen. Hela situationen kändes rätt rolig för jag visste ju om att det skulle vara svårt att hitta skor i min storlek här nere, men att storleken på mina fötter skulle roa försäljarna sๅ här pass mycket hade jag inte räknat med.

Det räckte med att gå in i en butik den här dagen för att inse att jakten på ett par nya glänsande ubåtar här nere är en omöjlig uppgift, utan jag får istället acceptera faktumet att jag är ett unikum på en annan kontinent som klampar omkring och lämnar avtryck efter mig som ingen tidigare verkar ha skådat.

Tobbe

2:a December 00:09

Med 4000 baht mindre på fickan var det då dags att ge sig ut på resans kanske tuffaste upplevelse hittills. Och nej, jag pratar inte om nån halvtaskig miniräknarmarknad i centrala Chiang Mai... Jag pratar om det RIKTIGA Thailand, nämligen livet ute i bushen. Dags för en redogörelse om en expedition som vi sent kommer att glömma...

Det hela började egentligen kvällen före, när vi under ett officiellt möte fick träffa våra "medtrekkare". Förutom guiden Mr. Ton (som visade sig vara resans stora profil hittills) hade vi även nöjet att stifta bekantskap med en tysk polis, en italiensk kock och ett medelålders par från England. Vadå stereotyper, liksom? Eftersom vi är svennebananer har vi ju som alltid det underbara läget att kunna snacka hur mycket skit vi vill om folk utan att dom vet om det, så därför döpte vi genast om tysken till Bastian och italienaren till Roger (fråga inte varför, genidrag bara).

Efter en bilfärd som snarare kändes som att rida på en vild tjur än att slicka asfalt (det var rejält rackiga vägar) så var det dags att beväpna sig med tunga artillerier inför djungeläventyret. Slangbella och machete var inga leksaker för små pojkar direkt, och jag och Tobbe visade direkt vart skåpet skulle stå genom att visa upp oanade talanger med slangbellan. Efter detta började själva trekkingen. Mr. Ton, som först verkade vara världens största fjant med katastrofal humor, men som sedan visade sig vara hur skön som helst (fast fortfarande med katastrofal humor) visade direkt sina djungelskills och visade upp massa olika plantor på vägen som såg precis likadana ut men som alla hade olika egenskaper. Antingen var det brutalt megagiftigt eller så botade det t.ex. baksmälla (Tobbe passade på att packa ner en rejäl näve bakislöv) och mer eller mindre allt verkade ha egenskapen att lukta som opium. Chill ändå.

Efter en lång vandring i den Thailändska djungeln kom vi så fram till vårat första möte med elefanterna. Jag lyckades på något sätt få en klump elefantsnor i ögat, vilket inte direkt var något jag längtade efter just då, men annars var det coolt att se dessa maffiga djur. Anyway, det var inte vår tur att rida denna gång eftersom våra kära medtrekkare roffade åt sig elefanterna före oss. Men vi bangade inte på det, hellre rida elefant andra dan efter en rejäl genomkörare i benen första dan.

När vi sedan kom till byn vi skulle sova över i den första natten var allt så jäkla soft, man bara satt där och chillade järnet ett bra tag, och jag passade på att dumpa den onödiga bit bananbark som jag av oklar anledning släpat med mig genom halva djungeln. Kvällen fortsatte sedan med att vi hjälpte lokalbefolkningen att laga käk vilket var riktigt soft egentligen, om det inte vore för att jag och Martin fick den nervösa uppgiften att sköta "grillen", som inte direkt var av högsta klass. Men vi skötte vårt jobb galant, köttet blev ruggigt gott till slut. Efter det så åt vi maten som till slut bestod av en smaskig buffé med bl.a. råttkött och friterade syrsor. Innan kvällen var över så hann vi även med att sätta upp råttfällor för att fånga framtida middagar samt att gå på en nattlig jaktvandring som endast resulterade i en död fågel och en flygekorre. Den senare hade jag för övrigt på frukostmackan dan efter, lite exotiskt...

En oväntat kall natt senare var det dags att upp och hoppa igen, med en schtekig elefantåktur som första grej för dagen. Jag och Jesper hade den stora turen att få rida "överste Haahti" (dom som inte kopplar har antingen inte varit barn eller levt ett väldigt trångsynt liv.. Det är iallafall en av elefanterna i Djungelboken) som totalt ägde sönder Martin och Tobbes "ollifjant" när det gällde coolhet.

Efter elefantåkturen gjorde vi en längre paus och passade på att leka lite träslöjd. Vi drog fram macheten och täljde till våra egna chopsticks och muggar som vi sedan skulle använda att äta med under lunchen. Mycket stort nöje.

Själva naturen var faktiskt ännu coolare den andra dagen, och när vi efter en lång tids vandring till slut kom fram till trippens andra by var även den självklart större och ballare än den förra. Schysst upplägg, liksom. Här hade dom mycket mer boskap som typ grisar och hönor (och även tuppar som var skitjobbiga när dom gick igång mitt i natten) och även en del hundar och en sällskapssjuk katt. På kvällen blev det en del gitarrplinkande efter en chocksmaskig måltid (munorgasm är bara förnamnet) och så skickade vi även upp en slags "ballong" gjord av vax med eld under, snyggt pimpad med våra namn. Lyckan och harmonin var sedan total när Mr. Ton drog fram guran och bjöd på sig själv till tusen. När Bob Marley spelades flitigt där framför brasan, med sovsäck omkring sig, en mysig katt i famnen och goda vänner omkring sig var det fan inte lๅngt ifrๅn glädjetårar där ett tag. Riktigt magiskt.

Tredje dagen kändes mer som en hemresa efter den magnifika avslutningen kvällen innan, men det betyder verkligen inte att den var på något sätt tråkig eller dålig. Tvärtom, naturen var nog om möjligt ännu softare den tredje dagen, med fantastiska utsikter och lummiga passager. Dessutom en period med helt röd sand som var en rätt cool kontrast.

Den stora grejen med den tredje dagen var annars raftingen. Vi var på en flod med två stora bambuflottar, och skulle med hjälp av bambupinnar ta oss fram längs med floden i typ två timmar. På den ena flotten var självklart vi kungliga svennar, medans den andra flotten bestod av det som blev över, alltså Roger, Bastian (med sina vrålsnygga Speedos) och engelsmännen. Dessutom hade vi varsin lokalinvๅnare som "styrman".

Tävlingsinriktade som vi är så blev det såklart tidigt blodigt allvar och Team Sweden sköt direkt fram i en klar ledning. Där kunde vi sedan ligga och glassa ett bra tag eftersom det andra gänget inte alls verkade lika taggade på att race'a. Det mesta var rätt chill, och man kände sig som en typisk actionhjälte när man gled fram där på bambuflotten. Ibland kom det också lite hinder, såsom grenar eller stenar i vattnet, så man var ändå tvungen att va med i matchen hela tiden. Vi hoppades självklart hela tiden att Bastian skulle trilla i plurret, och när han en gång var nära var Tobbe självklart helt med på noterna och utbrast: TYSKEN VINGLAR!!! ... Men lite senare skulle Tobbe få käka upp sina ord. Bara nån minut efter att han skämtsamt sagt "Jag vet ju hur det här kommer att sluta, förr eller senare får jag en gren i fejjan och så ramlar jag i vattnet" så hände just det. Hans bambupinne fastnar i nånting och när jag vänder mig om för att se vad som händer så ser ja Tobbe plumsa i stenhårt. Asgarvet når inga gränser, och när sedan Bastian trillar i sekunder senare så kunde jag knappt få luft, så jävla roligt var det. Själv klarade man sig hela vägen utan att plurra i, vilket även Jesper gjorde. Martin hade en gnutta svårare att hålla sig på benen, och drattade i tre gånger.

När vi sedan kom fram till en låg bro som vi skulle korsa kom plötsligt gott-och-blandatflotten från ingenstans och stod för världens snyggaste omkörning. När vi svennebananer "gick" över bron och lät flotten glida under så lade dom andra sig platt på magen så att även dom gled under bron, vilket dom tjänade massa tid på. Nu var det helt plötsligt match igen, och nu gick adrenalinet igๅng ordentligt. Båda flottarna pumpade som aldrig förr, men eftersom dom visste att vi var yngre och starkare så körde dom en jäkla massa fultricks, som att skvätta vatten, putta bort vår flotte så att vi körde in i diverse träd och stenar (mycket effektivt) och annat. T.ex. frontalkrockade vi i 180 km/h in i ett stort jävla träd, och fastnade så att vi fick kriga järnet för att kunna "lägga in backen". Till slut gled vi ändå in som segrare efter att vi utnyttjat en stock mitt i vattnet för att köra om. Eftersom stocken var i vägen kunde det andra laget inte använda sina fultrix och vi kunde med våran råstyrka trycka oss förbi på ett imponerande sätt precis innan mållinjen. Det utbrast vilt jubel hos oss i Team Sweden och Martin firade det hela genom att ramla i för tredje gången.

Efter en skön vinnarlunch med segerns sötma på läpparna var det så dags för trippens sista grej. Efter en bilfärd så kom vi fram till Thailands längsta vattenfall, Mae Pan Falls, där vi tog oss ett välförtjänt bad efter tre riktigt lökiga dagar. Man luktade inte direkt hallontårta efter trekkingen kan jag avslöja...

Sedan bar det så av hemåt till Chiang Mai Inn, där det kändes som det var veckor sedan vi var. Sammanfattningsvis kan jag säga att det var en klockren trekking, väl värd varenda liten baht. Dessutom kan vi nog alla komma överens om att Mr. Ton är vår nya idol.

Tack för mig.

Flemman