400 mil senare...
Hanoi var senast vår utbrytargrupp lämnade er läsare längtandes efter mer. Nu fyra städer senare är det med en lätt prestationsångest jag ska försöka sammanfatta allt detta. Det mest logiska borde vara att fortsätta kronologiskt så så får det bli!
Alltså! Kyla skulle bytas mot värme. Regn skulle bytas mot sol. Tjocktröja skulle bytas mot t-shirt och flip flops. Kort sagt skulle Hanoi bytas mot Hue.
Vi fick in en av fyra.
När bussen sakta gled in i kejsarstaden möttes vi av det duggregn och den småkyla vi kommit att förknippa den senare delen av Vietnam med. Inte riktigt enligt planerna, men solbrillorna las tillbaka i väskan utan alltför många tårar (Sticker det lite i ögonen på frusna svenskar som knappt vet vad plusgrader är längre får vi helt enkelt se det som en bonus. Man blir läskigt lätt van vid sina 27-30 grader och solsken).
Hue avverkades på två dagar och lika många nätter. Det av riktigt intresse i staden var ett stort, mäktigt citadell från 1500-talet som det knatades flitigt runt i den första dagen. Vi kom fram till att Hue, trots citadellet, inte är staden vi kommer spendera resten av våra liv i, utan istället bokades en resa söderut till Mui Ne. Skulle vi äntligen få känna värmen nudå?
Svaret blev ett klockrent ja! Efter mäktiga 24 timmars bussresande var vi äntligen framme i kuststaden Mui Ne. Bara att känna solen steka på ens armar igen efter dryga 10 dagars kyla gav ett lyckorus som varade dagar framöver. Mui Ne hade precis allt vi behövde efter vår långa Vietnamperiod. Efter ett par dagars solande och badande hyrde jag och Jeppe varsin motorcykel och utforskade landskapet. Vietnam har varit så sjukt olikt sig självt på så sjukt många olika sett. Vi har sett höga berg, stora sjöar, långa paradisstränder, otroliga klippformationer och magiskt bra dykning. Nu fick vi se en sista sida av landet, nämligen öken och savann. Strax utanför staden fanns det enorma sanddyner som hade bildats för en väldig massa livstider sen. Vi åkte först röda vägar fram till de röda dynerna som verkligen var så röda som i alla filmer om Vietnamkriget man matats med hemma. Efter att ha sprungit runt och voltat i dynerna med ett par tokglada vietnamesfamiljer där vi visade att Sveriges gymnastframtid är säkrad drog vi vidare mot de vita sanddynerna. Efter någon timmes körning genom helt otroliga landskap var vi framme. Dynerna var helt annorlunda här där det kändes som att Clintan Eastwood skulle kunna hoppa fram när som helst som i någon halvdan westernfilm. Coolt tyckte vi och kände att dagen utnyttjats till max!
Men Tobbe då? Han har (bokstavligen) snurrat runt i södra Vietnam tillsammans med kanadensarna under min och Jeppes norrturné. Exakt vad som hände får vi förhoppningsvis veta i ett senare blogginlägg av honom. I Mui Ne var vi samtidigt i ungefär en dag och lyckades med att inte få tag på varandra, trots att hela staden bestod av en gata och en strand. Han drog vidare till Saigon dit vi skulle följa efter, efter några dagars solbadande och livsnjutande till.
Vi tog en nattbuss natten till den 24e, det datum vi efter 28 dagar nu skulle lämna Vietnam. Efter fyra timmars resande och betydligt mindre sovande var vi tillbaka i Saigon där hela vietnamäventyret startade. Här möttes vi upp med resten av gänget och catchade up så gott det gick med hur våra liv sett ut de dryga två veckorna vi inte sett varandra. När det var avklarat var det dags att rulla ut till flygplatsen. Planet hade destination Jakarta och efter en del panikshoppande med de dong vi hade kvar satt vi trötta (jag och Jesper) och glada (alla närvarande) högt över molnen för resan till Indonesiens huvudstad. Min första av totalt nio flygresor den sista månaden.
Hjulen nuddade marken igen strax innan midnatt och efter ett par timmars visumfixande, bagagehämtande och taxifixande blev vi insläppta i landet och tog oss in till centrala Jakarta för att försöka pressa några timmars sömn ur natten innan det var dags att vakna igen.
Jakarta får en översvämning varje år utan undantag. Senast stod 60% av stadens yta under vatten. Att väggarna på vårat tokbilliga hostel för natten bestod av mer fukt än vägg kändes därför ganska rimligt och vi lyckades utan större problem slockna in.
Jeppe och jag hade ett plan bokat redan nästa eftermiddag så för att få ut så mycket som möjligt av Jakarta ställde vi klockan omänskligt tidigt. Av adrenalinet hoppade vi upp ur sängen när klockan slog väckning och bara minuter senare stod vi på gatan och hade ingen aning om var vi var, hur vi var eller varför vi var där. En snabb titt i guideboken senare hade vi förmiddagen planerad. Först drog vi till Freedom Square där den stora behållningen är ett 150 meter hög obeliskliknande monument uppfört av förre diktatorn Soekarno. Meningen med byggandet var att lugna ner de upproriska jakartainvånarna och vad bättre då än att bygga ett monument för hundratals miljoner döpt efter en själv? Välinvesterat eller inte, ganska mäktigt var monumentet ändå mitt i stadens stora park. Dock var vi för tidigt på plats, så ett besök var det bara att vänta med. Istället tog vi tåget ut till Kota, Jakartas äldre delar där spåren från den holländska kolonialiseringen syns allra bäst. Vi betade metodiskt av kanonen vilken vi nuddade för att vara fruktbara i skapandet av fler Tebränder och Stockeldar, det gamla fina torget som var en samlingpunkt förr i tiden och drawbridgen (i brist på bättre översättning) fanns som holländarna lämnat efter sig. Några timmar hade hunnit gå så vi slängde oss på tåget tillbaka, betalade av någon oklar regel elva gånger så mycket som på vägen dit och gled tillbaka samma väg. På vägen till hostelet gled vi tillbaka till monumentet som nu släppte in kulturtörstande svenskar. Vi knatade direkt fram till hissen som tog oss de 150 meterna uppåt till toppen. Där bjöds vi på en otrolig skyline i en stad som fortfarande höll på att vakna. Med skyskrapor, kåkstäder, idrottsarenor, lyxområden, fler monument var kontrasterna många som så många gånger förr under denna resa. Efter några varv tog vi hissen ner igen för att snabba oss tillbaka till hostelet där våra väskor fortfarande bodde. För att komma från monumentet ut till resten av världen var man tvungen att gå genom en tunnel på ett par hundra meter. I tunneln mötte vi en skolklass, eller rättare sagt en massa skolklasser från okänd plats i Indonesien. De första ungarna tittade lite blygt på oss och sa "Hello". En modig liten tjej ville däremot vara värre och sprang fram till mig för att skaka min hand. I samma stund som jag tar handen släpper spärrarna för resten och hundratals barn kommer springades, skrattandes och skrikandes emot mig och Jesper för att röra vid oss, skaka hand, använda de få engelska fraser de kan eller bara för att stirra på oss. I flera minuter tar vi oss fram genom ett hav av lyriska ungar och känner oss som rockstjärnor. Riktigt häftig upplevelse. När vi tänkte efter hade vi inte sett en enda utlänning på hela Jakartatiden och gissade att skolbarnen inte sett många fler.
Ut till flygplatsen bar det iväg och snart var vi ovanför molnen igen på väg till paradiset. Bali. Har du hört något bra om den ön så är det förmodligen sant. Vi snurrade fram klockan en timme och gick av planet. Har vi fått värmechock tidigare så var det inget mot den här. Solen gassade otroligt, och klockan var ändå fem! En kort taxitur och betydligt längre hotelletande senare hittade vi fram till vårt tillhåll för vår sista resande tid tillsammans. Kedin's, rum 26 är dörren att knacka på om ni har vägarna förbi. Med pool och sandstrand ungefär lika långt bort som min högerhand känns det som en ganska värdig avslutning. Lägger man till det en stor balkong där detta skrivmästerverk tillverkades är lyckan total. Fel av mig, i samma ögonblick börjar ABBA spelas på en bar i fjärran. NU är lyckan total.
Till er som orkat beta av allt kringflackande, imponerande! Till er andra, en dag kanske jag förlåter er.
The One Av Flera
Martin "Måsen" Stockeld
En sista rapport
21:a februari 23:14
Jag skulle inte kalla det för paradiset... Men det kändes bra jävla nära ändå...
Jag snackar såklart om Koh Samet, undertecknads sista hållplats i detta äventyrs långa SL-resa. (sorry kunde inte hålla mig, folk har ju inte snackat om annat sen jag landade i den här köldchocken..) Men vi börjar inte riktigt där. Efter att ha lämnat Vietnam med inte ens ett ruttet Dongöre på fickan (blev rippad av en taxichaffis på väg till flyglatsen) landade jag återigen i landet av Thai. Här var det meningen att jag på något sätt skulle försöka överleva en vecka på egen hand, utan mina trogna reskumpaner vid min sida. Helt klart en utmaning, frågan var bara vart jag skulle söka mig? Svaret blev alltså Koh Samet, trots varningar om att det kunde vara svårt att hitta billigt boende där. Det verkade det dock vara typ överallt annars också enligt dom jag snackade med, så jag gav inte mycket för deras neggosnack och drog en gambling istället.
Efter en lång resa bestående av en buss, en taxi och en speedboat var inte min plånbok sådär överlycklig direkt, men jag var ändå framme och första intrycket var verkligen att jag kunde ha gått i land på värre platser på denna jord. Innan mina fem dagar jag skulle spendera här var över lyckades jag dessutom bo på inte mindre än tre olika ställen. Efter att ha snackat med några locals fick jag veta att Naga Bungalows var det billigaste stället i närheten, så i sann backpackerstil slog jag förstås till på det. En dryg timme senare hade jag dock hittat ännu billigare ställe, så efter att ha svamlat nånting om ”missförstånd med en kompis” så fick jag tursamt pengarna tillbaka och kunde flytta in i det troligtvis billigaste haket på ön, Papa Roger’s. Ett charmigt litet ställe med tillhörande bar, och med skyltar som ”In Beer We Trust” och uppmaningar om att inte kasta traktorer och u-båtar i toastolen (förutom tamponger då som brukar vara standard..) var det alltså omöjligt att banga på det stället. Dessutom var Papa Roger själv en riktig lirare. Inför den kinesiska nyårsaftonen hade han dock redan lovat ut alla rum (tre stycken, så det var inget lyxhotell direkt som ni förstår..) till sina polare från Finland, så vips var jag tvungen att flytta efter några dagar. Att svälja stoltheten och dra tillbaka till Naga var ju inte på fråga, så därför blev det ett tredje boende på ön, nämligen Seabreeze bungalows.
Livet på ön väl annars rätt repetitivt egentligen, och även om stranden var resans absolut bästa och finkornigaste (fan får ju gåshud av tanken när jag sitter här i den svenska vargavintern och huttrar…) och vattnet knappast kunde bli klarare så var det liksom något man saknade efter en stund. Klart det var skönt att glassa på stranden, men dagarna blev väldigt lika efter ett tag. Visst, Snabba Cash och lite småprojekt dödade en del tid, men man började tagga till inför hemresan på allvar efter några dagar.
På kvällarna fanns det t.ex. en soft reggaebar som utnyttjades en del, och även en schysst gratisbio som bland annat Avatar gick på. Inga 3d-brillor, men filmen var väl helt okej ändå. På kinesiska nyårsaftonen träffade jag för övrigt ett par sköna brudar på nyss nämnda reggaebar, så efter det hade man i alla fall lite sällskap på beachen sista tiden.
Resan knöts sedan ihop på klassiska Khao San Road med en Singha i handen, och just då var kanske känslan som mäktigast, med en särskild tanke som ständigt återkom: Vilken magisk jävla resa jag upplevt…
This is Flemman, signing out for good…
Keep trucking för mig också boys, så ska jag se till att Sverige ser åtminstone en smula grönare när ni kommer hem. Saknar er redan!
Halloj från Hanoi
16:e Februari 17:19
Flemman är hemma. Det känns overkligt. Det är ju liksom inte ens nästan slut på resan. Vi har ju minst tre och ett halvt land kvar innan vi kan sätta punkt. Men fan, grabben måste göra det han måste och vi får helt enkelt försöka klara oss utan honom. Det borde inte vara några större problem även om man redan saknar hans babbel om hur gott käket är vid frukostbordet och hans utläggningar om vilken startelva Bajen borde rusta i år.
Jag sitter i alla fall i Hanoi och väntar på en buss som under kvällen och natten ska ta mig och Måsen till Hué. Senast ni hörde något från oss hade vi lämnat Nha Trang på väg norrut och nu är vi i norr med en resa söderut framför våra fötter. Så ni förstår ju att en del har avklarats därimellan, och er hyperlänk till Sydostasien ska nu genast ta vid där vi slutade sist.
Så var va vi? Hoi an va det ja. Efter en natt på en studsande sovbuss anlände vi till den lilla kuststaden som skulle vara Sydostasiens äldsta stad. Efter att vi på sedvanligt vietnamesiskt vis kryssat mellan minst fyrtio mopeder hade vi hittat ett rum centralt och började genast utforska stan. Vi lyckades knappt komma utanför hotellentrén innan vi stod mitt i en högljudd, fruktfylld och smått kaosartad marknad. Redan här förstod vi att vi hamnat på ett ställe vi inte sett förut i Vetnam. Det är verkligen kontrasternas land. Det finns verkligen platser som inte alls liknar varandra. Det skulle väl i så fall vara dessa pyjamaser och rishattar man inte kan undkomma vart man än vänder blicken.
Vi hamnade nere vid vattnet på ett mysigt litet café och intog frukost. Det kändes som att det här va en stad där det inte hände så mycket mer än det vardagliga. Har svårt att tro att många här bryter sina mönstrer väldigt ofta. Och på något sätt föll man snabbt in i samma sinnesstämning. Man stressade av sig. Och även fast att Nha Trang verkligen var ett paradis så var detta nästan ännu mera lugnt och harmoniskt. Jag gillade det.
Efter några utforskande promenader insåg vi dock att underhållningsvärdet i staden inte va den bästa så vi förstod ganska snabbt att det inte skulle bli så många dagar här innan vi rörde oss uppåt till norr. Men vi stannade i alla fall två dagar där vi i ett lugnt tempo sög in oss så mycket vi kunde från denna lantliga atmosfär från den vietnamesiska kulturen. Vi tryckte i oss en hel del inhemsk, och snuskigt god mat och sov gott i sköna sängar innan vi satte oss på bussen mot Hanoi.
Det tog nästan ett dygn att ta sig till Hanoi och förutom några timmar för ett längre lunchstopp och bussbyte i Hué så spenderades hela den tiden sittandes på en buss. Man kan tycka att det rentav är självplågeri men jag förvånas ofta över att jag finner det så överkomligt. Visst har man alltid en tryckande smärta någonstans i kroppen när man kliver av, efter alla möjliga och omöjliga sovpositioner man testat under natten, men sammantaget fungerar det utan större problem.
Det som däremot va mindre roligt, och något som kom som en chock för oss båda var kylan vi slogs av när bussen saktat in i Hanois centralare delar. Det blåste hårt från flera håll och det kändes som att temperaturen sjunkit en bra bit under tjugostrecket. Det blev ett bryskt uppvaknande och den första tanke som man slogs av var att man undrade varför man ens åkt hela vägen hit upp när värmen vid sydligare breddgrader är så mycket skönare.
Chocken lade sig ändå efter en stärkande förmiddagspromenad genom stan och i samma veva började man få perspektiv på det hela. Förutom att det trots allt var rätt skönt att kunna andas riktigt frisk luft igen så började man förstå att man aldrig ska underskatta värmen. Jag tror det va nyttigt för oss att känna på det här så vi sista månaden verkligen kan njuta fullt ut av solens heta strålar och inte ta det för givet.
Men om man ändå ska gnälla lite så tar jag gärna bort fokuset från kylan och riktar istället in mig på staden. Hanoi är ändå huvudstaden i Vietnam, men oj vilken tråkig stad. Vi spenderade ändå tre dagar i den och trots långa promenader både med koll på vart vi gick och helt vilse, kunde vi inte hitta något man verkligen skulle åka hit för. Och jag tror inte ens ett varmare väder kunde ändra på det.
Trots denna besvikelse så kunde vi faktiskt uppskatta en av kvällarna, nämligen kvällen för det vietnamesiska nyåret, där vi nere vid en stor sjö i city bökade in oss bland alla hundratals vietnameser för att sjunga in tigerns år. Med varsin Tiger-öl i handen lyssnade vi på uppträdanden från en scen och när tolvslaget närmades sig flyttade vi fokus ner över sjön för fyrverkerier. Samtidigt började högtalare runt om sjön spela tonerna ur Happy New Year av ABBA och en blandning av förvåning och hemlängtan sköljde över kroppen. Det var både absurt och högtidligt på något sätt. Men det var fint, långt ifrån lika upphaussat och kaotiskt (och underbart) som svenskt nyår men kul att uppleva.
De senaste två dagarna har vi däremot varit ute på utflykt. Tidigt igår morse tog en minibuss oss ut till Halong Bay där vi bytte transportmedel till en djonk som skulle vara vårt hem de nästkommande tjugofyra timmarna. Efter en nästan för god lunch bestående av ett oräkneligt antal av havets läckerheter installerade vi oss i en liten, men ytterst mysig hytt på nedre däck. Det var fortfarande rejält kyligt i luften men man försökte fylla kroppen med värme inifrån för visst kändes det speciellt att vara på en så exotisk plats i världen som Halong Bay, och då dessutom få bo ombord på en djonk.
Så Halong Bay va det som gällde, Jag vet inte hur många av er som riktigt vet vad det är men enkelt förklarat är det som en skärgård med limestone-klippor som skjuter ut ur havet på ett egendomligt sätt. Men det är som sagt enkelt förklarat för verkligheten är något så mycket häftigare. Jag tänker inte ens försöka beskriva känslan av att sakta glida omkring på en djonk mellan dessa klippformationer.
Vi besökte grottor mitt inne i ett av bergen och om synen utanför varit slående var nästan det här ännu mäktigare. Vi hade kanske väntat oss ett litet hålrum och lite stalaktiter i taket men vi fick se enorma grottor med det mest egendomliga erosionerna. Man kanske lurades lite av alla lamporna som satts upp för att förgylla platsen men det tar inte ifrån den häpnad man kände så fort man rundade en klippa.
Det gick sen liksom inte att överträffa den upplevelsen något mer den dagen men vi gav det i alla fall ett försök genom en kort men givande kayaktur runt några häftiga öar, och känlsan av kyla var nästan som bortglömd. En fin middag senare somnade vi också lätt in nere i vår hytt medan djonken fortsatte sitt stilla guppade i bukten.
Dagen idag innehöll ännu mer klippskådning och minst lika många foton. Vi fick även chansen att åka en liten träbåt med motor in genom små grottpassager i ett par klippor in till en stor men helt instängd lagun. Förutom att bara synen gjorde en helt exalterad så visade det sig att dessa grottor användes av vietnameserna under kriget mot fransmännen. Ganska smart då det nog måste varit svårt att ta sig in då den enda vägen in verkligen var genom den lilla passagen under berget.
Djonken dockade sen in i hamnen igen och en minibusstur senare är vi nu tillbaka i Hanoi där vi egentligen bara stannar till för att vänta på nästa buss, den som ska ta oss tillbaka till värmen och förhoppningsvis mot ännu fler sköna minnen. Men snabbt sammanfattat kan man säga att trots kylan är i alla fall jag väldigt nöjd med att vi tog hos hela vägen upp till norr. Däremot kan jag tipsa er om att ni nog kan skippa Hanoi och styra kosan direkt mot Halong Bay, det kommer ni inte att ångra. Men nu måste jag hoppa på bussen. Men som ni vet. We´ll be back soon...
Tebrand
Ett långsamt farväl...
10:e Februari 10:14
Fem dagar i Saigon fick räcka tyckte hälften av gruppen så för andra gången under resan splittrades kvartetten till två par. Jeppe och undertecknad hoppade istället på sovbussen nordösterut mot Nha Trang som enligt mer eller mindre pålitliga källor skulle ha syddostasiens bästa dykning. Som numer totalt sålda på dykning tänkte vi att det bara fanns ett riktigt sätt att ta reda på om det stämde och gled in i stan tidigt på morgonen och efter tio hotell lyckades vi hitta det enda utan AC och tog det till samma pris som de andra direkt. Vår logik var inte helt glasklar så tidigt på morgonen.
Nha Trang gjorde oss knappast besvikna. Med sin sju kilometer långa, kritvita sandstrand och sköna backpackerhangouts var det svårt att känna sig annat än totalnöjd. Ännu bättre kändes det efter vi bokade två dagars dyk med Sailing Club Divers med start morgonen efter.
Klockan ringde omänskligt tidigt dagen efter och vi drog oss långsamt nerför trapporna där minibussen till hamnen väntade. Ute på havet blev vi ihopparade med Tanh, våran divemaster för dagen som sa sig ha dykt två gånger innan. Vi valde att tolka det som ett skämt även om han vägrade erkänna det. Men men, vi överlevde iallafall vårt första dyk vid Octopus Rock så vi hade inte mycket att klaga på. Av många anledningar! Den stora grejen med Octopus Rock var alla långa tunnlar som ringlade sig runt långt ner på botten - ingenting för den klaustrofobiska. Genom enorma stim av akvariefiskar vi förmodligen aldrig kommer kunna namnen på simmade vi genom de långa, trånga tunnlarna. Riktigt coolt! hur mycket du än försökte var det omöjligt att inte stöta på vackra, fula, ovanliga eller sjuka fiskar (eller dykare). Uppe vid ytan kunde vi konstatera att vi spanat in ett par bläckfiskar, ett stim barracudor, den kanske tuffaste pufferfishen som var nästan två meter och vaktade en av tunnelingångarna, och min självklara favorit; Black and White Snapper! Hemlängtan steg lite när den svepte förbi cyklopet.
Nästa dyk gjordes vid Tri Minh Reef där vi såg trigger fish, ghost pipe fish (som även den tydligen är ovanlig) shyssta koraller och en hel del vatten.
Efter dyket var vi helt lediga. Vad är längst ifrån den lugna, harmoniska dykningen undrade vi och kom fram till svaret lika snabbt. Ge sig ut i trafiken! De som varit i en sydostasiatisk stad vet ungefär hur det fungerar, eller inte fungerar och Vietnam har dragit saken bra mycket längre. En fun fact är att på 85 miljoner invånare finns det runt sex miljoner bilar. Ställt mot 60 miljoner motorcyklar. Jag och Jeppe skaffade motorcykel 60 000 001 och 60 000 002 och gav oss ut. Utanför stan hittade vi en otroligt vacker, nästan helt övergiven väg som slingrade sig mellan berg och vatten och små fiskebyar. Utsikten kan nog närmas jämföras med norska fjordar med den skillnaden att det väl i Norge är en 40-50 grader kallare just nu. Jeppe sammanfattade det rätt bra med citatet "Är det här verkligen samma planet jag är född och uppvuxen på". Tveksamt...
Tillbaka i Nha Trang ställde vi in våra motos och kunde konstatera att vi bara var nära att dö några gånger. Skönt tänkte vi och letade upp Anders som kommit till stan över natten.
Dagarna efter det plussades på varandra, bad, mopedande, barhoppande och dykning var det som stod på planeringen medan vi väntade på att få träffa Tobbe som skulle vara i staden, men med 40-gradig feber.
Andra dykdagen hade vi Anders med oss och vi fick dyka med Kris som däremot garanterade att han gjort betydligt fler än två dyk i sitt liv. Första dyket blev återigen Octopus Rock som vi nu har ganska bra rutin på, men men lite tunneldykande på morgonen har ju aldrig varit fel! Vi såg dessutom fler barracudor, en leopardmuräna och en painted anglerfish som Kris blev helt lyrisk över då den var extremt sällsynt. Vi blev självklart också lyriska fast det under ytan mest sett ut som en ganska vanlig, fin liten fisk.
Andra dyket för dagen blev Moray Beach som trots namnet hade läskigt få muränor. Istället såg vi bland annat en Scorpion leaf fish och en Bearded scorpionfish, fler sällsynta fiskar.
Tobbe blev tillräckligt frisk till slut, ungefär lagom till det var dags att säga hejdå till Anders för den här gången, som istället drar sig till Thailand innan flyget hem om några dagar. Riktigt sorgligt och väldigt sjukt att han ska hem till vardagen som vi knappt vet existerar längre. Vi får se om vi klarar oss utan honom, sjukt kul har det varit att resa tillsammans knappt tre månader iallafall!!
Jag och Jeppe drog i samma veva norrut till Hoi An med Tobbe och kanadensarna kvar på playan i Nha Trang. Hoi An är sydostasiens äldsta stad och vi tänkte att det var värt ett stopp på väg norrut.
Som summering är vi fyra alltså i tre olika städer i två länder och allt vi vet är att ett plan väntar i Saigon den 24e mot Jakarta. Livet är ganska skönt.
Måsen
It's always sunny in Sihanoukville
1:a Februari 22:38
Tjallo!
Från en liggplats på en buss mot Nha Trang fortsätter våran redogörelse hem till er i snöslasket. I det senaste inlägget lovade jag att Tobbe snarast skulle ge er detaljerna om vad som hände i Kambodjas kustpärla Sihanoukville men efter många om och men valde grabben att tillfälligt kasta in handduken och låta mig ta över. Så ni får här läsa ytterlggare ett inlägg från Snörets fantasiflödande fingertoppar. Så håll i hatten, nu åker vi.
Efter Phnom Penhs smått kaotiska storstadshets med intensiva utekvällar och mycket att se och beröras av på många olika sätt behövde vi komma bort till något betydligt lugnare. Vi kände att vi inte riktigt var redo att ta farväl av Kambodja så vi letade med hjälp av kartor, turistbyråer och tips på stan upp den för oss alla okända lilla hålan Sihanoukville som ligger längs den kambodjanska kusten. Rösterna sa att stället skulle vara Kambodjas svar på Vang Vieng så vi kände att det här defenitivt kunde vara platsen för oss att spendera våra sista kambodjanska dagar för den här gången. Så med olika nivåer baksmälla men nästan identiska portioner trötthet kravlade vi oss in i ytterliggare en resbuss och fyra timmar senare hade vi hamnat på ett ställe i alla fall jag inte alls trott jag skulle stöta på.
Bussen sade stopp uppe i den lilla mysiga staden men vi siktade på stranden så efter att ha raggat upp varsin mopedtaxi susade vi genom stan och skymtade havet i vårat blickfång. Samtidigt hade solen börjat gå ner så den moppeturen blev någonting extra och jag måste tillägga att när man satt så där på varsin moppe och slalomåkte igenom trafiken var det defenitivt en härlig känsla som jag tog med mig under hela vistelsen i Sihanoukville.
Väl framme hittade vi till det pakistanskägda K2 Lodge som erbjöd ett rum för två för 4 dollar natten. Utan att egentlgien blinka slog vi till och slog i samma veva nytt rekord när det gäller lågpris på boende. Men för 14 kronor per näsa kan man inte riktigt räkna med en lyxsvit så när vi fick se våra små "grottor" till rum blev man inte direkt överraskad. En dubbelsäng bestående av plankor med en tunn madrass på, ett illa uppsatt myggnät över det hela, en svagt surrande fläkt och ett taskigt lysrör va det som prydde rummet. Så ni hör ju, fast då har jag samtidigt inte ens börjat prata om toaletten, och faktum är nog att jag skippar det helt och hållet.
Som tur var så är inte Sihanoukville ett ställe där man hänger på rummet så vi satte genast fart ner mot stranden där vi i grymt sköna stolar precis vid vattenbrynet intog en hungersdödande måltid till klimaxet av den rödfärgade solens avsked för den här dagen. Vi insåg sen också att ölpriserna på denna strand överträffade våra vilda förhoppningar. För i mina ögon är en stor stark för fem kronor knappt en spott i havet, och då va det ändå inte Happy Hour. Så det blev ett par tre öl innan vi gav upp för kvällen och letade oss tillbaka in i våra stenhål och somnade gott till ljudet av fläktens snurrande blad.
Det var kvällarna som gjorde upplevelsen i Sihanoukville till något jag inte glömmer i första taget, men man ska inte ta ifrån dagarna någonting när de sköna stolarna från kvällen byts ut mot solstolar som badade i just sol från tidig morgon till solnedgång. Lägg därtill en närmast perfekt sandstrand och lagom ljummet vatten. Jag ska inte sticka ut hakan och säga att jag hittat paradiset men jag är övertygad om att om det ligger i Kambodja, kan jag inte komma på hur det skulle kunna bli bättre.
Sihanoukvilles tillbakalutande chillarstämning uppbådade inte någon större kreativitet hos någon av oss och dagarna där var nästan identiska varandra. Jag och Flemman hittade en förmiddag upp till stan för några ärenden och kom tillbaka nyfriserade med varsitt par nya solglajjor. Annars var det just kvällarna som gjorde Sihanoukville och förutom de otroligt vackra solnedgångarna och den nästan pinsamt billiga ölen var det alla dessa ungar som sprang runt överallt som gjorde det till något lite utöver de vanliga. De flesta hade någonting att kränga på oss men några av dom ville bara spela något spel och ha sällskap. Så det blev till exempel några omgångar fyra i rad med en överlycklig liten grabb (i alla fall när vi till slut lät honom vinna).
Dagarna gick och jag och Måsen började känna att det fick räcka. Vi ville inte stanna så pass länge där så att vi tröttnade på det och dessutom var vi båda rejält taggade på att göra Vietnam. De andra kände att det fortfarande fanns några solstrålar att fånga och vi splittades utan större diskussion upp för några dagar där vi skapade oss ett försprång till Ho Chi Minh City.
Som ni vet är den staden också redan avklarad så nu väntar Nha Trang där det ska bjudas på sol, bad, backpackerstämning och dessutom bländade dykning. Så det blir nog till att anmäla sig till första bästa dykarbåt när vi anländer. Men innan dess ska jag utnyttja min liggplats på denna buss och få mig en tupplur. Men vi hörs när vi hörs.
Tebrand
