Bland krigsminnen och tutande mopeder
30:e Januari 14:01
Hej alla vinterglada människor där hemma. Senast vi lämnade er så hade vi avslutat vår vistelse i Phnom Penh och styrde kosan ner mot kusten och Sihanoukville. Sen dess har det hänt en hel del som vi gärna delger er. Min kära vän och resekamrat Tobbe kommer snarast att ge er allt ni behöver veta om Sihanoukvilles svalkande vågor och drinkvänliga strandbarer. Men för att göra det hela lite svårare så ska jag sticka in emellan och berätta om det som hänt efter vårt sista stopp i Kambodja. Det var nämligen så att vi splittrades upp för några dagar då jag och Måsen tröttnat på det stilla livet vid playan och satte full fart mot ett nytt land och nya upplevelser.
Klockan ringde omänskligt tidigt och det kändes som att solen fortfarande höll på att vakna till liv. Det var nästan så att man kände att man var tillbaka i arbetslivet när man stod och borstade tänderna redan innan klockan slagit sju. Men vi hade en resdag framför oss så tiden behövdes. Trots det lyckades vi inte packa ihop våra resväskor innan vår hämtning kört iväg utan oss tillbusshållsplatsen. Några svordomar senare lyckades vi ändå lösa det enkla problemet genom att ropa till oss en tuktuk för en sisådär tre dollar. Ynka halvtimmen senare satt vi så på bussen mot Phnom Penh. Det kändes väl inte helt klockrent att behöva åka genom den staden igen men ingen bussresa är perfekt så det är bara att gilla läget.
Det visade sig att vi hade dryga timmen på oss för lunch i Phnom Penh innan resandet fortsatte österut. Vi utnyttjade det till fullo och stormade in på en indisk resturang som serverade en alldeles fantastisk curryrätt med tillhörande Naanbröd. Efter den måltiden kände vi oss definitivt redo att lämna detta land bakom oss så efter att Måsen inlett och avslutat en livlig konversation med en mopedist på den lokala busstationen satt vi återigen nersjunkna i varsitt säte på bussen rullandes mot den vietnamesiska gränsen.
Några tupplurer senare hade visumkontrollen avklarats och bussen rullade nu stadigt på vietnamesisk mark med centrala Ho Chi Minh City som slutmål. När vi landat mitt i den pulserande storstaden så var det alla dessa tusentals mopeder man slogs av. Överallt, från alla håll möttes man av mopedister och ingen verkar känna till uppfinningarna rödljus och rondeller. I den här staden handlar det enbart om att tuta och köra och sen bara slalomåka bland andra mopeder, taxibilar, bussar och gångare. Vid första anblicken ser det helt absurt och självklart livsfarligt ut men man kommer snabbt underfund med att det faktiskt fungerar helt utmärkt.
Så efter en god middag och en natt på femte våningen på hotell Red Sun var det dags att ge sig ut i detta ordnade kaos och se vad stan hade att erbjuda två turister från nordliga Europa. Efter att vi med nöd och näppe lyckats korsa ett par gator stod vi mitt i en marknadshall smockfull med souvenirer och hetsiga försäljare. Vi kände snabbt att vi inte riktigt hörde hemma i denna djungel utan fortsätte vidare på jakt efter en ny kamera. Efter många smällar längs resan hade min gamla Canon till slut gett vika i en konfrontation med sandstranden i Sihanoukville så det var dags att hitta en ny. Sagt och gjort stod jag där timmen senare med en silverglänsande Sony i handen redo att fortsätta min fotografiska resa genom den sydostasiatiska delen av världen.
Eftermiddagen spenderades på museum där vi först tittade in på stadsmuseet för att utforska lite historia. Det tog dessvärre inte lång tid innan vi insåg att vi nyss hade spenderat 7000 dong som vi definitivt kunde lagt på något bättre, men det visste vi ju inte innan. Vi fortsatte sen vidare rakt igenom en sjuvägskorsning (där hjärtat hoppade över minst tre slag innan vi helskinnat tagit oss över) till nästa museum. Detta var däremot klart värt varenda liten dong då det handlade om Vietnamkriget. Redan utanför portarna möttes vi av gamla amerikanska stridsplan och tankbilar. Muséet var sen fullt med fotografier och texter som förklarade kriget ur Vietnams vinkel. Självklart måste man se det lite mellan fotoramarna just för att dom inte alls såg det från USAs sida men det var definitivt en intressant timme vi fick därinne.
Och med mersmak i mungiporna bokade vi samma kväll en utflykt till Cu Chi-tunnlarna med avfärd tidigt nästa morgon, så nattlivet i stan fick vänta. Klockan väckte oss för andra gången på tre dagar innan man hunnit sova ut men denna dag var det lite lättare att stiga upp ur sängen. I en sliten men bekväm buss rullade vi sen ut på landsbygden. Vi stannade till på vägen vid en liten by där invånarna sysslade med magnifika hantverk. Dessutom var detta en by där många invånare drabbats av amerikanarnas Agent Orange under kriget. Agent Orange var ett kodord för ett gift man släppte ut i floden som dödade eller vanställde människor. Så stoppet där var berörande både för att se människorna och deras otroliga hantverk.
I turen ingick också ett besök i ett caodiskt tempel som är en inhemsk religion med rötter ur både buddhismen och katolicismen. Deras färger bestod av den hiskeliga blandningen rött, gult och blått så Måsens dag var gjord. I övrigt var templet (som var som en katedral) en imponerande byggnad och vi fick följa en bönestund. Vi passade även på att bonda med några australiensare vid det efterföljande lunchstoppet.
Bussen körde oss sen vidare mot dagens hökdpunkt. Cu Chi som låg mitt ute i djungeln. I detta område levde den vietnamesiska gerillan i tunnlar under marken för att göra motstånd mot jänkarna som härjade ovan gjord. Med ett tunnelsystem som bara i provinsen sträckte sig 200 kilometer under marken hade man fördelen att kunna överraska sina fiender. Totalt fanns det 300.000 hemliga ingågar som knappt var bredare än att man precis kunde komma ner i den. Till det visades vi flera hemmagjorda fällor som man lurade ner de amerikanska soldaterna i och man kunde inte låta bli att imponeras av deras påhittighet och listighet. Slutligen fick vi också kliva ner i tunnlarna som smått klaustrofobiskt tog oss ungefär hundra meter framåt i en väldigt hukande stil. Varmt var det också så jag tror inte jag skulle vilja vara därnere en längre stund.
Men det var absolut värt det att delta i denna utflykt och vi hade både en intressant och väldigt rolig dag utanför storstadshetsen och tutandet i korsningarna. Det var då dags att möta upp våra eftersläntade vänner som nyss ankommit till staden. Vi tog ikapp allt vi missat av varandras resor över en god middag på Kims Café som en av tvillingarna som sköter hotellet tipsat oss till. Sen fortsatte kvällen i ett lugnt tempo utan att något storartat uträttades.
Vad som händer härnäst är inte riktigt utrett men troligtvis styr vi kosan mot Nha Trang i dagarna. Vad som händer där får ni vänta med att läsa om. Men håll utsikt efter en text innehållandes det mesta om den soliga pärlan Sihanoukville som kan dyka upp lite närsomhelst. Jag ska i alla fall ut och akta mig för moppemaffian igen.
Håll tummarna för att jag överlever...
Tebrand
Kontraster i Kambodja
23:e Januari 20:13
Battambang. Smaka på det namnet några gånger. Exakt hur klockrent är inte det på en skala? Man lär ju inte gärna vilja hamna i tjafs med en grabb från den staden direkt. Som Martin redan varit inne på kännetecknas staden av sin karaktäristiska fiskrenslukt och stolta produktion av falska hundradollarssedlar, och utöver det så... finns det inte så mycket annat intressant alls i staden faktiskt. Om Battambang hade varit en fotbollsmatch hade den sannolikt slutat 0-0 och haft Gefle och Trelleborg som aktörer, och tidigt så insåg vi att det inte skulle bli så mycket mer än en natt i den hålan. Sagt och gjort, och dagen därpå satte vi oss på resans typ 74:e buss, destination Phnom Penh.
En liten grej att notera från den här bussen var hur otroligt fascinerande det är hur många olika ljudkällor man orkar registrera utan att bli tokig. Tror jag behövde mer än ett dussin fingrar för att hålla räkningen där ett tag, och det var inte helt lätt att behålla fokus på One Tree Hill-avsnittet på Jespers laptop med hela bussens samlade musiksmak (varav några oerhört irriterande små melodier som kom ur ett litet barns leksak) i öronen samtidigt.
Hur som helst övderlevde vi bussresan och Phnom Penh invaderades runt middagstid. Spontaniteten var på topp och efter att vi träffat kanadensarna för femte staden på resan så blev det plötsligt satsning på utgång. Kortspelen från beer olympics användes flitigt och notan hamnade slut på imponerande 67 dollar, alltså runt 470 spänn. För detta fick vi ett kalas bestående av två stadiga måltider per skalle, 7 kannor bärs, minst lika många mekhongwhiskeyshots och alldeles för många drinkar för att mattesinnet skulle hänga med. Man kunde därmed inte klaga på varken priset eller nivån på förkröket, så upplägget för en lyckad utekväll var klockrent. När kvällen dessutom summeras med att Martin badat i en smutsig flod och Tobbe slitit sönder en av sina få t-shirts han packat med sig, så kan man ju konstatera att det blev ganska lyckat till slut också.
Dagen efter började väl lite som en bakisdag med en promenad på schemat för att kolla in vad den nya staden hade att erbjuda. Efter att Jesper hamstrat upp på snorbilliga dvd-filmer hamnade vi till slut i det gamla fängelset S-21, som under Pol Pots regim användes för att förhöra och tortera folk. Riktigt tunga grejer alltså, och även om det var ruskigt intressant att läsa om den tiden så var det inte utan en obehaglig känsla i kroppen när man verkligen befann sig på plats där allt hade skett för bara 30 år sedan... Och det som var nästan mest obehagligt var att fängelset var en gammal skola, med en lekplats för barnen som delvis omvandlats till tortyrredskap.
För att spinna vidare på samma tema besökte vi självklart den stora avrättningsplatsen vid Cheung Ek dagen efter, där runt 9000 lik grävts fram i stora massgravar, varav den största med 450 människor i samma grop. Självklart var även detta besök mäktigt och skrämmande, men på något sätt kändes platsen numera alldeles för idyllisk för att lämna lika stora avtryck i mig som S-21. Om det inte vore för dom informerande skyltarna hade man lätt kunnat få för sig att dra en picknick mitt i en av dom igentäppta massgravarna.
Innan vi lägger Phnom Penh till handlingarna måste man ju flika in att vi även hann med två schyssta utekvällar till innan resan fortsatte mot "Kambodjas svar på Koh Phangan", nämligen Sihanoukville. Detta kan ju tyckas som en lite skum konstrast, att först sätta sig in i den helt sjukt vidriga historia som Kambodja kanske är mest känt för, för att sedan dra och råfesta på kvällarna. Men vad ska man göra, man kan bara hoppas att historien aldrig upprepar sig.
Vila i frid, alla ni som blev offer för Pol Pot och de röda Khmererna.
Flemman
"You are ever seen and need to massage by man"
18:e Januari 16:15
Dykningen överlevdes till slut, och face it, har man sett hajar under vattnet så har man sett allt det är att se där nere. Med den inställningen packades väskorna och med en enkel biljett som enda vän tog vi oss mot Bangkok. Staden vi alltid verkar lyckas återvända till vart vi än försöker ta oss.
Vi anlände vid 02:30-snåret och tog första bästa guesthouse. Vi kunde i vårt skick inte bry oss mindre om att stället drevs av två 50-åriga ladyboys eller att det fanns ungefär lika många kackerlackor som singhaflaskor på rummen. Nästa morgon var planen att vi skulle dra vidare österut mot Kambodja. Trodde vi. Dagens enda buss hade missats med ett par timmar vilket innebar en till dag i Bangkok, som vi börjat kunna rätt bra vid det här laget. Vad gör man då av en extradag i Bangkok funderade vi över på ett internetcafe 40 meter upp i luften. Bion klarade vi ju av vid senaste besöket. Vi hade hört att Green Day skulle spela runt den 28e så det var ju bara att glömma. Flemman gick ändå in på deras hemsida och fan... dom spelar ju om fyra timmar! Jag, Flemman och Jeppe kastade upp en sedelbunt för datorerna och slängde direkt oss in i en taxi och åkte en bra bit ut till arenaområdet och ett par timmar senare stod vi med varsin biljett i kön. En riktigt bra grej med att dra på konsert i Asien märkte vi snabbt när vi kollade runt oss. Det var inte många som ens nådde oss till hakan så att se över dom skulle knappast bli något problem. Två låtar in i konserten hade vi ändå lyckats ta oss längst fram så förra tanken var snabbt glömd. Draget var riktigt grymt och både publiken och Green Day verkade riktigt taggade. Några timmar senare satt man galet nöjd och slut i en taxi på väg tillbaka med en taxichaufför som försökte övertyga oss och ett holländskt par om att Linkin Park var det enda riktiga bandet samtidigt som jag tror han lyckades sätta de flesta hastighetsrekord i kryssandet mellan bilar på småvägarna hem. Ett helt okej sätt att spendera en extradag i Bangkok.
Fem timmar senare ringde klockan så det var bara att dra sig mot minibussen som skulle ta oss till Siem Reap, Kambodja. Bussen blev till taxi vid gränsen och efter en massa timmar klev vi av vid Sawasdee Angkor Inn som mer liknade huset från Mumin än ett kambodjanskt hotell. Riktigt fräscht var det så vi blev helt enkelt kvar där. Siem Reap var en riktigt skön liten stad mitt ute i den kambodjanska landsbygden och vi kände direkt att vi skulle trivas på det här stället. Första kvällen i Kambodja firades in på det enda sättet som egentligen är acceptabelt. Genom att äta exotiska djur. Tyvärr var kängurun och geten slut så vi fick nöja oss med krokodil, struts, pytonorm och grodlår istället. En helt okej kompromiss ändå. Strutsen kan verkligen rekommenderas för de som har vägarna förbi, medans för att kunna smälla i sig ormen krävs det nog mer än att bara ha vägarna förbi då det tar ett bra tag att tugga sig igenom det kanske segaste djur vi någonsin ätit.
Siem Reap är inte bara känt för sina blåa muminhotell och strutsstekar utan de flesta som snubblar in i staden gör det för att kunna snubbla ut mot nationens symbol, templet Angkor Wat och templen runt det. Efter några veckors chillande, hårdfestande och dykande kändes det helt rätt att kulturnörda ett tag också. Sagt och gjort, tillsammans med den konstant glada tuktukchauffören Mr. Ramet drog vi ut mot området. Angkor Wat var första stoppet och det var precis så coolt och mäktigt som vi förväntat oss. Med massa gångar, torn, trappor och rum lyckades vi tappa bort oss själva och tiden ett par timmar. Dagen var inte slut med det, Angkor Wat är långt ifrån det enda templet på området och trots att vi tog den "lilla touren" spenderade vi hela dagen med att springa uppför tempel, springa ner i tempel, springa rakt genom tempel. Helt enkelt det mesta man kan göra med tempel. Mot dagens sista tempel började man tvivla på att benen verkligen skulle sitta kvar efter allt klättrande. De lyckades i alla fall och snart satt vi i tuktuken på väg tillbaka mot Siem Reap igen. Vi kom på vägen fram till att Angkor Wat, Angkor Thom och det namnlösa djungeltemplet var coolast i den ordningen.
Dagen efter blev lite av en mellandag då vi utforskade staden ordentligt och helt enkelt bara gled runt och shoppade upp oss på saker vi behövde och inte behövde. Nästa dag skulle bli den stora dagen då den första av oss gick in i 21-världen, och Anders ville spendera den i Siem Reap så vi spenderade den självklart i Siem Reap! En fish massage hann vi med på kvällen ändå. För oinsatta går det till så att man slänger fram två dollarsedlar, sätter sig ner med fötterna i en bassäng, serveras den lokala ölen med det otroligt fantasifulla namnet Angkor och låter hundratals fiskar äta bort hudavlagringar och andra mysiga överskott från fötterna. Som många säkert redan gissat så kittlar det otroligt mycket, så de första fem minuterna går åt till att bara vänja sig. När den första chocken lagt sig var det faktiskt rätt skönt. Tyckte allt utan Flemman som mest såg ut som att han tyckte småfiskarna kändes som de hajar vi lämnat långt bakom oss.
Nästa dagen var den stora dagen för Anders och vi firade honom enligt kambodjansk sed med 21 shotglas med Mekhongwhiskey (ett för varje år han väntat på den här stora dagen) och fem toalettrullar som är alldeles för internt för att kunna förklaras riktigt bra. Anders antog utmaningen och gick igenom sina minnen från året det stod på glaset han hade framför sig. Av ganska självklar anledning blev minnena allt mer utförliga ju längre han arbetade sig mellan raderna av glas, och jag tror att de flesta på plats känner att man har en ganska bra koll på Flemmans livshistoria efter den morgonen. Anders fick till slut i sig all whiskey och vi gick ut för att käka, bara för att stöta på en lapp med rubriken "Beer Olympics". Redan innan vi läst klart lappen var vi på väg mot adressen längst ner. Det visade sig vara en tävling i tre lag som i stort sett gick ut på att hälla i sig massa öl samtidigt som man körde passande lekar till det. Gratis öl mellan 2-11 lockades det också med. Jag och Jesper var med i Team Stars, Tobbe med Team Peace och Anders med Team Smiley. Jag är övertygad om att de flesta hade Team Stars som moralisk segrare men när tävlingarna var över stod Team Peace högst upp på listan. Well well, att fuska är också en konst. Priset var att man fick dricka hur mycket öl man ville på stället. Efter nio timmar med bara öl kändes priset inte extremt hett utan de som fortfarande stod upp drog vidare till en annan klubb och fortsatte.
Siem Reap hade fått några sköna dagar av våra liv men nu kändes det att det började det bli dags att röra på sig igen för att se vad mer kambodja hade att erbjuda. Resultatet blev en bokad resa till Battambang, det kanske skönaste namnet på en stad i hela asien och kanske en alltför stor anledning till att valet landade på just den. Så morgonen efter drog vi tillbaka västerut några timmar och landade i den okända staden. Efter en snabb titt på stan är det enda två orden vi kan sammanfatta den med fiskrens och hundradollarssedlar. Men mer om det får Anders hugga in i när han tar över nästa gång.
Till dess; Keep truckin! Mwaha!
Martini
Under the surface
Superettan var bara början, nu går vi ner ännu djupare! Som ni redan förstått av min kära resekamrats inlägg så har vi de senaste dagarna ägnat oss åt att utforska dykningens förtrollade värld. Och för att ni ska få alla små nödvändiga detaljer kommer här del två av dykarhistorien, den som handlar om oss nybörjare och vår väg till vårt första dykcert...
Det hela började med att vi knappt hunnit checka in på hotellet och sagt att vi ville lära oss dyka som vår instruktör Celia (hädanefter kallad fransosbruttan) pressade in oss i ett klassrumsliknande rum och satte igång och förklara. Vid det tillfället hade jag och Flemman långt ifrån riktigt fattat vad vi gett oss in på. På en sexig fransk brytning satte fransosbruttan igång och gick igenom allt vad vi skulle göra i ett ruskigt tempo. Hon delade ut böcker lika tjocka som en vanlig Matematik-bok och gav oss instruktioner om att läsa allt så fort som möjligt. Men först skulle vi se en inledande film.
Plötsligt var man tillbaka i grundskolans fysiksalar. Filmen påminde så mycket om den tiden att jag till en början knappt kunde koncentrera mig då hela upplägget väckte minnen från glömda tider. Men efter ett tag vande man sig och kunde på allvar sätta sig in i dykarvärlden under ytan. Man började även på allvar upptäcka de andra nybörjarna i vår grupp som efter lite artighetsfraser visade sig vara en far och son från vårt rödvita hatälskade grannland i sydväst, en brittisk tjej och en kille från samma ögrupp som verkade va en erfaren man med halva ansiktet täckta med ärr.
Det va ingen vidare social stämning i rummet den kvällen och direkt efter att filmen tagit slut så splittrades gruppen och jag och Flemman gled upp på rummet för att börja plugga. Och jag kan säga er att efter att inte studerat in annat än PLU-koder på nästan två så var inte studietekniken på topp. Att dessutom försöka plöja igenom en bok på 270 engelsktextade sidor på sin välbehövda semester var nog svårt i sig. Däremot ska vi inte sticka under stolen med att det var riktigt intressant. Och vi hade ju trots allt valt detta helt frivilligt.
Efter ett par timmars sömn var det dags för den första praktiska träningen i hotellets lugna och turkosblåa pool. Med mycket hjälp och lika många frågor monterades utrustningen ihop och kort därefter stod vi på botten av den fyrkantiga vattenskålen. Det tog ett tag att vänja sig vid att man helt utan problem kunde andas normalt under ytan men känslan var riktigt härlig. Med tecken vi övat in under morgonen förklarade sen fransosbruttan en massa olika övningar som vi skulle genomföra. De flesta byggde på hur man skulle reagera ifall någonting på utrustningen skulle krångla. Man vill ju liksom inte drabbas av panik när man är flera tiotal meter under ytan ute på öppet vatten. Här började vi också urskilja vilka som faktiskt hade talang för det här med dykande. Bäst i gruppen var redan från början den brittiska tjejen (som också visade upp en djup urringning, vilket ledde till smeknamnet bröstbruttan) och på andra sidan talangstegen hade vi pappa dansk som då självfallet fick det mindre smickrande namnet trögdansken. Vi andra pendlade runt där någonstans emellan.
På eftermiddagen var det dags för klassrummet igen där vi tillsammans genomförde några förhör så vi kunde visa att vi faktiskt läst boken. I samma läge började även resten av gruppen visa upp någon slags identitet och det dröjde inte länge innan vi döpte den andra dansken till sköndansken efter att han kläckt en del finfina oneliners. Efter lektionen satt vi kvar och snackade lite med britten som berättade hur han fått alla sina ärr, den ena storyn sjukare än den andra. Med en stil som utstrålade självsäkerhet blev smeknamnet därefter machobritten. Så nu har ni alla förutsättningar klara, dags att ta er under ytan på riktigt.
Den tredje dagen grydde och efter ett "final exam" som klarades galant rörde vi oss ut på det stora blå med hotellets dykarbåt. Nervositeten och taggningen genomsyrade atmosfären och när vi väl gjort klart för att hoppa ner i vattnet var känslan väldigt svår att beskriva. På given signal bubblade vi oss sen sakta ner till botten för att fortsätta övningarna. Med oss hade vi även en vice-instruktör som var slående lik Adrien Brody, så ni förstår snabbt vad hans smeknamn blev. Efter dryga trettio minuter ståendes på knä ett par meter ner kände vi oss alla väl förberedda för att dyka på riktigt. Tyvärr skulle vi få vänta ytterliggare en dag för att få prova på den underbara känslan att bekymmersfritt glida runt under ytan och upptäcka den gömda världen därunder.
Så nu var det på riktigt, tillsammans sänkte vi oss sakta ner till dryga tiotalet meter och började simma runt. Upprymdheten fick mig för en stund att nästan glömma andas vilket är grundregel nummer ett i dykning, Sluta aldrig blåsa bubblor! Jag och Flemman bildade par som skulle hålla koll på varandra och vi började utforska omgivningen. Och vilken känlsa! Vanligtvis har jag en otrolig respekt för vatten och allt som lever i det men nu kände man sig som en av dom. Det kryllade av fiskar i olika färger och storlekar överallt samtidigt som man cirklade runt de mest egendomliga och smått fantastiska korallerna. En enorm frihetskänsla på ett sätt jag aldrig upplevt det förut forsade genom kroppen och tiden flög iväg. Fyrtio minuter kändes som max tio men när vi återigen nådde ytan så slog adrenalinkicken in på riktigt. Jag trodde aldrig jag skulle känna såhär av att vara under vattnet men där och då insåg jag hur glad jag var att jag hoppat på den här kursen.
Vi gjorde även ett till dyk den dagen men tyvärr vart det inte alls lika bra som den första. Det blev mest att vi simmade runt över en sandbotten och plockade skräp. Jag och Flemman orkade inte riktigt med det och försökte istället njuta av upplevelsen genom att genomföra en massa roliga danser under vattnet. Men min första riktigt dykardag i livet var en underbar dag och det krävdes minst en öl för att lugna sinnet ordentligt efteråt.
Så grydde den sista dagen av vår träning och när vi vid åttasnåret återigen befann oss på dykarbåten strålade solen och några moln syntes inte till någonstans. Till tonerna av U2:s Beautiful Day i huvudet satte vi oss på soldäck på båten och njöt rätt hårt. Dagen till ära följde även en videofilmande tjej med oss som dokumenterade hela dagen med instruktionerna att ha så kul ni bara kan. Vi nådde ut till ett stort undervattensrev en bit ut på havet och satte på oss utrustningen. Det hade vid det tillfället blivit en sån vana att man inte längre tvekade om i vilken ordning man skulle göra allt. För filmens skull hoppade vi på bästa James Bond-stil ut genom att volta från båten. Och sen bar det av neråt i det djupa igen. Och om gårdagens syn under vattnet var slående fanns det ingen jämförelse med detta. Man kunde inte kolla någonstans utan att se stora fiskstim eller bländande koraller. Vi gick ner djupt under ytan, vi snuddade nästan tjugometersgränsen och man visste inte vart man skulle fokusera blicken. Efter att ha simmat mer eller mindre igenom ett barracudastim var upprymdheten gränslös. Och då hade vi ändå inte än anat vad vi skulle stöta på den morgongen. Fransosbruttan stannade till och började peka neråt djupet. Jag undrade ett tag vad det va hon ville att vi skulle se men sen såg jag. Mitt hjärta hoppade till i en skräckblandad förtjusning. Där, snett under mig, bara max femton meter bort simmade två hajar, dryga metern stora. Att se en haj på så nära håll trodde jag skulle skrämma livet ur mig men det var bara så sjukt häftigt. Jag antar att man inte kan jämföra det med Tobbe och Martins syn dagarna innan men för mig var det nog bland det coolaste jag upplevt. Vilken kick! Efter det ögonblicket ville jag aldrig lämna detta ställe. Och om det inte varit för att luften i tanken sinade hade jag nog fortfarande varit därnere, spanande efter hajar.
Mellan och under det sista dyket för dagen och för kursen var målet att få till en så bra film som möjligt. Och visst fick vi ihop material så det räckte och blev över. Från båtens tak radade vi upp oss för att på led dyka ner i det turkosblåa havet och efter att jag, machobritten och sköndansken entrat vattnet var det Flemmans tur. Med armarna rakt utåt tröck han ifrån relingen och samlade ihop sig för ett dyk. Där någonstans slutade det kontrollerade. Flemman lyckades inte alls komma runt och det hela slutade med ett klockrent och ännu mera högjutt magplask. Och med hela båten som publik var nästan detta dagens höjdpunkt och om vi hade tvekat innan om filmen skulle bli bra var detta det definitiva beskedet. Flemman, vilken hjälte!
Under vattnet den sista gången blev det allt från de underbara danserna till att på bästa slowmotion-manér utföra kung-fu på havsbotten. Jag kan nog garantera att det blir ögongodis på den slutliga produkten. Efter ett par sköna gruppfoton på båten styrde vi i land där vi kunde teckna in våra certifikat. För mig var detta så oväntat grymt att jag nästan helt funderat om på min rädsla för vatten. Jag är nog alldeles för glad och upprymd just nu för att logiskt kunna säga hur det va, just nu är känslan bara fantastisk. Så nu när man sitter på båten in mot fastlandet för att fortsätta resandet är man förutom några nya Facebook-kontakter även en grym upplevelse rikare. Så jag hoppas det inte dröjer för länge innan jag får gå ner under ytan igen.
I´m Forever Blowing Bubbles!
Tebrand
Under ytan
"Strax efter klockan nio imorse attackerades två svenska ungdomar och fem andra personer av en valhaj utanför Koh Tao i sydöstra Thailand. Det var under ett organiserat utbildningsdyk som dykargruppen hamnade ivägen för den fyra meter långa valhajen som tagit sig ovanligt nära land. Men trots svåra bitskador på både armar och ben lyckades alla i gruppen ta sig upp till ytan för att få hjälp. Ambulanshelikoptrar var snabbt på plats och flög de sju skadade personerna till Chumporns internationella sjukhus där de nu vårdas med livshotande skador."
Så kunde det ha sett ut när ni med morgonkaffet i handen surfade in på aftonbladet.se imorse. Men för att ni ska hänga med i svängarna backar vi bandet och tar allting från början. Det var nämligen så att efter den välbehövliga rehaben mitt ute i ingenstans bestämde sig hela gänget för att pröva lyckan under ytan. Jag och Martin som hade lite rutin på det här med dykning sen tidigare hoppade på en fortsättningskurs medan Jesper och Anders snällt fick lära sig allting från scratch.
Advancedkursen skiljde sig från nybörjarkursen på så sätt att den inte innehöll någon teori utan endast bestod av dykning och träning i vattnet. I kursen ingick fem dyk, två obligatoriska och tre som vi fick välja själva. Vi valde att göra ett nattdyk, ett övningsdyk där man förbättrar sin skicklighet i att flyta enbart med hjälp av sin lungkapacitet samt ett övningsdyk som gick ut på att lära sig söka efter försvunna saker på botten, Search and Recovery. Dessutom ingick ett djupdyk på upp till 30 meter samt ett övningsdyk med kompass under ytan.
De tre övningsdyken var i ärlighetens namn ingenting speciellt. Dom finns där för att lära ut färdigheter som är nyttiga att kunna bemästra. Fun Divesen däremot, det är dom som gör alla övningsdyk värda mödan. Vårt första Fun Dive var ett nattdyk, vilket innebar att vi gav oss iväg med båten i solnedgången och sedan satt och väntade på att mörkret skulle börja regera över havet. När det väl hade skett satte vi på oss vår utrustning och hoppade ner med en ficklampa i handen. Väl nere i vattnet förstod man varför stämningen varit så hög på båten innan bland de rutinerade gardet. Nattdyk skulle visa sig vara något alldeles extra. Det enda man såg var sin egen och de andras ljuskällor, kollade man utanför ficklampans ljussken var det bäcksvart. Med andra ord fanns det inget utrymme för egna utsvävningar utan här gällde det att hålla ihop.
Annars var det häftigt att se vilken skillnad det var i havet efter mörkrets inträde. Det var som dag och natt. Fiskarna som for fram under dagen hade nu stannat upp för lite vila och fram hade istället helt nya arter letat sig. Rockor, krabbor och annat smått och gott från morgondagens middagsbord lekte för fullt nere på botten.
Efter cirka 40 minuters ren njutning tog sedan luften slut och det var dags att återvända till verkligheten. Exalterade som få klättrade vi upp på båten igen och åkte hemåt. Nu gällde det att ställa om sig för redan tidigt morgonen dagen efter var det dags för djupdyket, och hade vi vetat vad som väntade oss hade vi nog inte riktigt kunna sova den natten.
Timmarna gick och innan vi visste ordet av det så satt vi där på 24 meters djup redo att inleda kursens andra och sista Fun Dive. Vi hade åkt iväg till en ö som tydligen kallades för Shark Island, och på förhand hade vår ledare sagt att om vi hade tur så kanske vi eventuellt skulle på vår höjd få se någon enstaka babyhaj. Med andra ord var det ingen risk att stöta på någon haj. Men, ungefär halvvägs in i dyket såg jag något väldigt stort röra sig på min högra sida. När jag såg att den hade konturerna av en haj smög sig respekten på i ryggraden. I samma veva signalerade min ledare att jag skulle röra mig neråt några meter, vilket jag tolkade som att jag skulle göra för att inte hamna i hajens synfält. Sagt och gjort sjönk jag som en sten och under resten av dyket och dagen gick det inte att släppa tankarna från vad jag nyss hade sett. När vi väl kom upp till ytan igen var det givetvis det första och enda som diskuterades mellan mig och Martin och när vi frågade vår ledare vad det var för haj så visade det sig att han inte ens hade sett den!?! Han hade haft fullt upp med att titta in under några klippor och totalt missat den majestätiska hajens framfart.
Väl uppe på båten fick vi dock reda på att det var en fyra meter lång valhaj av en annan grupp som hade sett samma sak. Nyfikna som vi var sökte vi lite på denna varelse på internet senare under dagen, och fick reda på att den tydligen inte är intresserad av att äta annat än plankton och småfisk och att dykare brukar simma och leka med den. Med andra ord var det aldrig någon fara på taket, men det kunde vi ju inte veta när vi väl var nere i vattnet!
Hur som helst så klarade både jag och Martin kursen galant och kan nu titulera oss Advanced Open Water Divers med ett antal nya livslånga minnen färska på näthinnan!
Tobbe
Rehab in paradise
6:e Januari 18:22
Slitage. Med imponerande tre timmar i kroppen efter sista kvällen på partymekkat Koh Phangan var det så dags att packa ryggan igen och leva upp till epitetet backpacker. Nästa destination: Koh Tao.
Första tanken efter att ha glidit iland på sköldpaddsön var att hitta boende så fort som möjligt och att sen slagga bort resten av dagen, eftersom i alla fall mitt huvud kändes som en blandning av Hasses sega gubbar och tre veckor gammalt tapetklister. Seg var alltså bara förnamnet. Med facit i hand gick väl den planen sådär, kan jag säga...
Det var nämligen svårare än väntat att hitta boende. Alla hade tydligen haft samma tankar som oss och bestämt sig för att krascha på Koh Tao för lite partyrehab och dykäventyr efter nyårsfirandet, och efter en sisådär 20-30 "sorry, vi har tyvärr fullt ikväll" började snacket i gruppen handla om att sova i skift på stranden. Den lösningen hade i och för sig sett jävligt bra ut i bloggen, men jag tror dom flesta helst ville slippa sova i eventuellt hällregn och att mitt i natten yrvaket behöva kämpa för våra liv mot ett gäng ryggsäckstjuvar med macheten i högsta hugg.
Men som alla vet, så löser det sig alltid till slut. även denna gång. En kinesisk flicka och sin kompis luktade till sig vår desperation och sa att hon visste om ett boende som hade rum kvar. Lyckan var då total, och efter en bilfärd som förde tankarna tillbaka till trekkingen (vägarna var alltså långt från toppklass) var vi sen äntligen framme, ett litet äventyr rikare. Detta var alltså cirka 7 timmar (!) efter att vi tagit våra första steg på ön. Snacka om att man förtjänat en god middag efter så lång tids letande...
Apropå middag, så har restaurangen på boendet inte världens längsta meny direkt. Detta har gjort att det blivit en hel del "Beef burgers", vilket personalen inte varit sena med att driva med oss om. Därför var det idag hög tid att kontra och visa att vi svenskar minsann äter annan mat också. Efter ett litet träningspass fick då tonfiskpastan visa vad den gick för. Eftersom både jag, Martin och Tobbe var hungriga som vargar blev det dock inte mindre än 5 portioner tonfiskpasta beställda vid fyra olika tillfällen, och personalen bara garvade och skakade på huvudena... Om ett par timmar lär det vara dags för middag också, och då lär både tonfiskpastan och beefburgarna återigen stå högt upp på menyn om jag känner mina reskamrater rätt.
Annars har jag och Jesper även passat på att prova thailändsk massage, perfekt för våra mörbultade kroppar efter Koh Phangan. Dom två veckorna var sannerligen ingen "walk in the park" kan jag avslöja... Massagen var iallafall gudomlig, och även om jag aldrig riktigt varit en "massagemänniska" så hade jag uppnått Nirvana när det var över. Helt klart värt 400 baht även om man kan få det billigare på andra ställen.
Imorgon ska vi röra oss härifrån in mot Sairee (den stora dykstranden på Koh Tao) och dyka och ha oss i fyra dagar, och som uppvärmning till det så bestämde vi oss för att snorkla idag. Ovanligt skoj faktiskt, och man såg helt klart en del finurliga firrar.
Annars har jag inte så mycket mer att uppdatera, i och med att det varit typ total rehab såhär dagarna efter Koppan.
äventyret är dock igång igen och taggningen på topp. Våtdräkt och cyklop på; Let's dive!
Flemman
Koh Phangan
Svart.
