Asien Away

19:e December 09:50

Puah! Det har hänt en hel del sedan senaste inlägget, och det är tydligen upp till Måsen att försöka få över det till dataform. Men för att ni ska tvingas läsa till slutet tar vi det hela steg för steg.

Facklan tas över från Jeppe efter första tubingdagen. Dagen efter förtjänade vi en lugn vilodag, vissa mer än andra. Stan blev dagens stora hangout där framtida resor planerades och bokades.

Nästa dag började med ett brutalt uppvaknande från kanadensarna som krävde en ny tubingdag. Konceptet med tubandet var totalköpt sedan tidigare så det var inga större problem att övertala de nyvakna svenskarna. Efter en frukost där vi i stort sett bara kom fram till att kanadensisk mat inte är någon större hit för svenska magar drog det iväg till floden. Draget var om möjligt ännu bättre idag och med lite mer rutin på vad vi höll på med blev det totallyckat direkt. Eller aa, tills Anders fick den briljanta idén att klättra upp för en påle för att få en gratis bucket. Hur det gick vet halva Vang Vieng, men för att inte bli av med honom lämnar vi det där. Efter en hel del festande och snurrande på de flesta barer i området och fotande (på något sätt kom vi upp i typ 500 bilder på två timmar, varav de flesta på samma bar) fick jag, Jeppe och Kasey den briljanta idén att tuba hela vägen tillbaka till Vang Vieng. Solen hade precis sjunkit bakom berget, men kom igen, hur kallt kan det vara i Laos en måndagkväll i december? Det kan tydligen bli ganska kallt. Timmen senare när mörkret blev allt tyngre och temperaturen i Mekongfloden mindre inbjudande började man längta ganska mycket efter den där playan veckan fram i tiden. När dessutom Jeppe lyckades tappa bort oss blev det knappast bättre. Men, med perfekt timing stod där i horisonten den efterlängtade tuktuken fylld med överglada turister som väntade in oss. Skönt tyckte vi som ju ändå vill överleva till Koh Phangan. Tillbaka i staden möttes vi upp och träffade massa skumt folk och fick höra allt från Sveriges position i the first world war two till hur odryga stockholmare blir efter cirka 17 sekunder. Efter snabbdusch där det mesta av den ganska suddiga texten på kroppen suddades bort var det dags for utekväll. Eftersom det är utegångsförbud efter midnatt i landet så börjar man istället festa runt sjutiden. Orginalkombinationen den här gången var fyra svenskar, två kanadensare och två amerikaner. Resultatet blev skönt klubbande och efter stängning för hälften av oss stjärnskådning nere vid floden där det enda riktiga resultatet var att vi fick veta hur kassa vi var på stjärnbilder. Vad kan man förvänta sig när man inte har annat än moln i Sverige?

Jag har hittills haft (o)lyckan att få skriva alla inlägg om hur vi tar oss från punkt A till punkt B. De som väntat på det ska inte bli besvikna! För morgonen efter var det bara att slita sig upp för att kayaka längs Mekongfloden ner till huvudstaden Vientiane. Framme vid floden fick vi på oss varsin flytväst och hjälm som mest fick oss att se ut som mindre lyckade seriefigurer. I våra hjärnor hade vi sett framför oss hur vi steker i solen samtidigt som vi lugnt guppar fram nerför floden. Att ha hjälm på sig kändes helt snett! Det tog ungefär en timme innan vi ändrade oss totalt. Det var då den "lugna floden" blev allt annat än lugn. Floden var ungefär 50 meter bred. Mitt i floden stod en ensam sten. Den stenen lyckades Anders träffa med Jesper som olycklig passagerare. Kajaken kantrade direkt och under en minut var paniken inte långt borta när båda låg i vattnet utan att lyckas ta sig någonstans. Strömmarna gjorde till slut sitt och båda sögs runt hörnet tillsammans med sin naggade kajak. Vad vi inte visste var att det bara var uppvärmning. Någon kilometer senare hörde vi ett bekant ljud av hårt forsande vatten. Ledaren sa att så länge vi håller oss till mitten skulle det troligen gå bra. Ungefär 50-50 att vi klarade det, vilket lät som ganska kassa odds i mina öron. Men men off we went, med Tobbe och mig först. Mitten, mitten var tanken. Problemet var bara att mitt i den starka forsen var en stor svart sten som guiden glömt berätta om för oss. Allt frös till och sen PANG så flög man av kajaken mot stenen. De närmsta åtta sekunderna under vatten var mest en hetsig kamp för att inte lämna kvar någon kroppsdel i alla skrevor och stenar som fanns under ytan samtidigt som man sögs ner för forsen. Ytan nåddes till slut och efter en snabb koll, japp allt satt där det skulle, var det dags att se om det gick bättre för team Tebrand-Flemström. Det gjorde det inte. Som en repris flög paddlar och paddlare runt forsen okontrollerat. Även dom överlevde och med en rejäl adrenalinkick gjorde vi oss beredda på att åka vidare. Dagen efter hittade vi alla en hel del oförklarliga sår runt hela kroppen som vi skyller den svarta stenen för!

Vid lunchstoppet fanns det chans att hoppa från en 10 meter hög klippa. Taget tänkte vi och började den långa hala klättringen uppåt. Det sista vi frågade guiden var om det var tillräckligt djupt eftersom det var torrsäsong. Några oförståeliga ord till sin kollega som bara ryckte på axlarna och svarade något lika oförklarligt senare svarade han "It should be okay". Jeppe kontrade blixtsnabbt med ett "Martin hoppade bungy jump sist av oss förra sommaren så han borde börja". Fyra hopp senare var vi alla fortfarande lika levande och tryckte i oss lunchen. Resten av paddlandet passerade utan några mer farligheter än vattenbuffelslalom och plötsligt satt vi på bussen den sista biten in till staden. Efter en massa boendeletande, ätande och utforskande slocknade fyra backpackers direkt i betongbunkern vi kallade vårt hem för natten.

Utsövda hoppade vi snabbt upp för att se vad Vientiane hade att erbjuda. Eller, de flesta av oss iaf. Anders har en förkärlek för det här med att sova så han blev efterlämnad. Därmed var han borttappad för resten av dagen trots en hel del letande senare. Frukosten intogs på Scandinavian bakery där de sålde allt från pepparkakshus till ahlgrens bilar. Efter det var det dags for dagens andra splittring. Jesper ville se park och ett tempel, samtidigt som jag och Tobbe ville se SEA Games. Sagt och gjort, snart satt vi på en lokalbuss ut till arenaområdet och jesper på en tuktuk på väg till templet.

SEA Games är sydostasiens motsvarighet till OS. Då inte speciellt många medaljer delas ut till dessa länder under OS så kändes det bättre att starta en egen motsvarighet. Svaret blev SEA Games där man tävlar i allt från Boule till fotbollsvolleyboll och golf. Hela grejen är gigantisk här nere, så när chansen fanns tog vi den direkt (även om det ska erkännas att vi aldrig hört talas om den tidigare). Några timmar senare hade vi sett Friidrott och en inte helt jämn damvolleybollmatch mellan Laos och Indonesien. Av drygt 70 000 pers såg vi totalt två andra västerlänningar. Sen var det bara att hetsa tillbaka till vårat guest house där vi samma kväll skulle ta bussen till Bangkok. Vi blir självklart avlämpade på fel ställe i stan och tvingas löpa med bara våra halvknackiga stadsorienteringskunskaper till hjälp i hettan. Med några minuter till godo gled vi in och mötte upp de andra. Jesper hade sett ett tydligen inte alls så jättestort tempel och Anders hade återigen lyckats stöta på kanadensarna för tredje stan i rad. Nattbussen väntade och efter några stämplar i passet och en exit fee på hutlösa två kronor var vi tillbaka i Thailand igen.

Vi vaknade i Bangkok för första gången i tid på hela resan. 5:30 är dock alldeles för tidigt att gå upp efter en knackig bussnatt. Bangkok kändes ganska avklarad sedan tidigare så dagen spenderades med att leta upp nödvändiga saker som tex gitarrsträngar till en överlycklig Anders. Med fem timmar kvar tills nästa nattbuss och ett kokande hett, avgasat Bangkok väntande bestämde vi oss för att kolla in den thailändska biokulturen. Det gick sådär och en timme senare satt vi framför en rulle av Drew Barrymore som handlade om rollerskatande tjejer i nittiotalets USA. Helt klart den bästa filmen jag sett i Thailand i hela mitt liv! Annars fick den väl inte fem plus av de samlade svenska kritikerna direkt.

Nu var det dock dags för den sista bussresan på ett tag. Den som skulle ta oss till Chumporn. Låter kanske inte helt exotiskt, men i Chumporn skulle en båt vänta som skulle ta oss till Koh Samui som är betydligt högre på exotiskskalan. Jeppe stannade några timmar i Bangkok för att flyga ner på morgonen istället.

När båten gled in mot ön och vi för första gången på en månad här nere fick se en strand mot klarblått vatten var lyckan nära maximal. Efter en alldeles för lång taxiresa till hotellet sprang vi de 32 metrarna från dörren (Jeppe stegade upp direkt) ner till stranden och flippade loss helt! Dagsplaneringen bestod bara av sola bada och sola lite till. Med två dagars uppvilande innan Koh Phangan undrar man återigen om man kan ha det mycket bättre just nu. Troligen inte.

Där har ni vår vecka på en femminutare. Nu väntar playan och det här räcker med tangentknappande för ett tag!

Signar in och ut

Martini