Asien Away

26:e Februari 18:50

Hanoi var senast vår utbrytargrupp lämnade er läsare längtandes efter mer. Nu fyra städer senare är det med en lätt prestationsångest jag ska försöka sammanfatta allt detta. Det mest logiska borde vara att fortsätta kronologiskt så så får det bli!

Alltså! Kyla skulle bytas mot värme. Regn skulle bytas mot sol. Tjocktröja skulle bytas mot t-shirt och flip flops. Kort sagt skulle Hanoi bytas mot Hue.

Vi fick in en av fyra.

När bussen sakta gled in i kejsarstaden möttes vi av det duggregn och den småkyla vi kommit att förknippa den senare delen av Vietnam med. Inte riktigt enligt planerna, men solbrillorna las tillbaka i väskan utan alltför många tårar (Sticker det lite i ögonen på frusna svenskar som knappt vet vad plusgrader är längre får vi helt enkelt se det som en bonus. Man blir läskigt lätt van vid sina 27-30 grader och solsken).

Hue avverkades på två dagar och lika många nätter. Det av riktigt intresse i staden var ett stort, mäktigt citadell från 1500-talet som det knatades flitigt runt i den första dagen. Vi kom fram till att Hue, trots citadellet, inte är staden vi kommer spendera resten av våra liv i, utan istället bokades en resa söderut till Mui Ne. Skulle vi äntligen få känna värmen nudå?

Svaret blev ett klockrent ja! Efter mäktiga 24 timmars bussresande var vi äntligen framme i kuststaden Mui Ne. Bara att känna solen steka på ens armar igen efter dryga 10 dagars kyla gav ett lyckorus som varade dagar framöver. Mui Ne hade precis allt vi behövde efter vår långa Vietnamperiod. Efter ett par dagars solande och badande hyrde jag och Jeppe varsin motorcykel och utforskade landskapet. Vietnam har varit så sjukt olikt sig självt på så sjukt många olika sett. Vi har sett höga berg, stora sjöar, långa paradisstränder, otroliga klippformationer och magiskt bra dykning. Nu fick vi se en sista sida av landet, nämligen öken och savann. Strax utanför staden fanns det enorma sanddyner som hade bildats för en väldig massa livstider sen. Vi åkte först röda vägar fram till de röda dynerna som verkligen var så röda som i alla filmer om Vietnamkriget man matats med hemma. Efter att ha sprungit runt och voltat i dynerna med ett par tokglada vietnamesfamiljer där vi visade att Sveriges gymnastframtid är säkrad drog vi vidare mot de vita sanddynerna. Efter någon timmes körning genom helt otroliga landskap var vi framme. Dynerna var helt annorlunda här där det kändes som att Clintan Eastwood skulle kunna hoppa fram när som helst som i någon halvdan westernfilm. Coolt tyckte vi och kände att dagen utnyttjats till max!

Men Tobbe då? Han har (bokstavligen) snurrat runt i södra Vietnam tillsammans med kanadensarna under min och Jeppes norrturné. Exakt vad som hände får vi förhoppningsvis veta i ett senare blogginlägg av honom. I Mui Ne var vi samtidigt i ungefär en dag och lyckades med att inte få tag på varandra, trots att hela staden bestod av en gata och en strand. Han drog vidare till Saigon dit vi skulle följa efter, efter några dagars solbadande och livsnjutande till.

Vi tog en nattbuss natten till den 24e, det datum vi efter 28 dagar nu skulle lämna Vietnam. Efter fyra timmars resande och betydligt mindre sovande var vi tillbaka i Saigon där hela vietnamäventyret startade. Här möttes vi upp med resten av gänget och catchade up så gott det gick med hur våra liv sett ut de dryga två veckorna vi inte sett varandra. När det var avklarat var det dags att rulla ut till flygplatsen. Planet hade destination Jakarta och efter en del panikshoppande med de dong vi hade kvar satt vi trötta (jag och Jesper) och glada (alla närvarande) högt över molnen för resan till Indonesiens huvudstad. Min första av totalt nio flygresor den sista månaden.

Hjulen nuddade marken igen strax innan midnatt och efter ett par timmars visumfixande, bagagehämtande och taxifixande blev vi insläppta i landet och tog oss in till centrala Jakarta för att försöka pressa några timmars sömn ur natten innan det var dags att vakna igen.

Jakarta får en översvämning varje år utan undantag. Senast stod 60% av stadens yta under vatten. Att väggarna på vårat tokbilliga hostel för natten bestod av mer fukt än vägg kändes därför ganska rimligt och vi lyckades utan större problem slockna in.

Jeppe och jag hade ett plan bokat redan nästa eftermiddag så för att få ut så mycket som möjligt av Jakarta ställde vi klockan omänskligt tidigt. Av adrenalinet hoppade vi upp ur sängen när klockan slog väckning och bara minuter senare stod vi på gatan och hade ingen aning om var vi var, hur vi var eller varför vi var där. En snabb titt i guideboken senare hade vi förmiddagen planerad. Först drog vi till Freedom Square där den stora behållningen är ett 150 meter hög obeliskliknande monument uppfört av förre diktatorn Soekarno. Meningen med byggandet var att lugna ner de upproriska jakartainvånarna och vad bättre då än att bygga ett monument för hundratals miljoner döpt efter en själv? Välinvesterat eller inte, ganska mäktigt var monumentet ändå mitt i stadens stora park. Dock var vi för tidigt på plats, så ett besök var det bara att vänta med. Istället tog vi tåget ut till Kota, Jakartas äldre delar där spåren från den holländska kolonialiseringen syns allra bäst. Vi betade metodiskt av kanonen vilken vi nuddade för att vara fruktbara i skapandet av fler Tebränder och Stockeldar, det gamla fina torget som var en samlingpunkt förr i tiden och drawbridgen (i brist på bättre översättning) fanns som holländarna lämnat efter sig. Några timmar hade hunnit gå så vi slängde oss på tåget tillbaka, betalade av någon oklar regel elva gånger så mycket som på vägen dit och gled tillbaka samma väg. På vägen till hostelet gled vi tillbaka till monumentet som nu släppte in kulturtörstande svenskar. Vi knatade direkt fram till hissen som tog oss de 150 meterna uppåt till toppen. Där bjöds vi på en otrolig skyline i en stad som fortfarande höll på att vakna. Med skyskrapor, kåkstäder, idrottsarenor, lyxområden, fler monument var kontrasterna många som så många gånger förr under denna resa. Efter några varv tog vi hissen ner igen för att snabba oss tillbaka till hostelet där våra väskor fortfarande bodde. För att komma från monumentet ut till resten av världen var man tvungen att gå genom en tunnel på ett par hundra meter. I tunneln mötte vi en skolklass, eller rättare sagt en massa skolklasser från okänd plats i Indonesien. De första ungarna tittade lite blygt på oss och sa "Hello". En modig liten tjej ville däremot vara värre och sprang fram till mig för att skaka min hand. I samma stund som jag tar handen släpper spärrarna för resten och hundratals barn kommer springades, skrattandes och skrikandes emot mig och Jesper för att röra vid oss, skaka hand, använda de få engelska fraser de kan eller bara för att stirra på oss. I flera minuter tar vi oss fram genom ett hav av lyriska ungar och känner oss som rockstjärnor. Riktigt häftig upplevelse. När vi tänkte efter hade vi inte sett en enda utlänning på hela Jakartatiden och gissade att skolbarnen inte sett många fler.

Ut till flygplatsen bar det iväg och snart var vi ovanför molnen igen på väg till paradiset. Bali. Har du hört något bra om den ön så är det förmodligen sant. Vi snurrade fram klockan en timme och gick av planet. Har vi fått värmechock tidigare så var det inget mot den här. Solen gassade otroligt, och klockan var ändå fem! En kort taxitur och betydligt längre hotelletande senare hittade vi fram till vårt tillhåll för vår sista resande tid tillsammans. Kedin's, rum 26 är dörren att knacka på om ni har vägarna förbi. Med pool och sandstrand ungefär lika långt bort som min högerhand känns det som en ganska värdig avslutning. Lägger man till det en stor balkong där detta skrivmästerverk tillverkades är lyckan total. Fel av mig, i samma ögonblick börjar ABBA spelas på en bar i fjärran. NU är lyckan total.

Till er som orkat beta av allt kringflackande, imponerande! Till er andra, en dag kanske jag förlåter er.


The One Av Flera
Martin "Måsen" Stockeld