Asien Away

21:a februari 23:14

Jag skulle inte kalla det för paradiset... Men det kändes bra jävla nära ändå...

Jag snackar såklart om Koh Samet, undertecknads sista hållplats i detta äventyrs långa SL-resa. (sorry kunde inte hålla mig, folk har ju inte snackat om annat sen jag landade i den här köldchocken..) Men vi börjar inte riktigt där. Efter att ha lämnat Vietnam med inte ens ett ruttet Dongöre på fickan (blev rippad av en taxichaffis på väg till flyglatsen) landade jag återigen i landet av Thai. Här var det meningen att jag på något sätt skulle försöka överleva en vecka på egen hand, utan mina trogna reskumpaner vid min sida. Helt klart en utmaning, frågan var bara vart jag skulle söka mig? Svaret blev alltså Koh Samet, trots varningar om att det kunde vara svårt att hitta billigt boende där. Det verkade det dock vara typ överallt annars också enligt dom jag snackade med, så jag gav inte mycket för deras neggosnack och drog en gambling istället.

Efter en lång resa bestående av en buss, en taxi och en speedboat var inte min plånbok sådär överlycklig direkt, men jag var ändå framme och första intrycket var verkligen att jag kunde ha gått i land på värre platser på denna jord. Innan mina fem dagar jag skulle spendera här var över lyckades jag dessutom bo på inte mindre än tre olika ställen. Efter att ha snackat med några locals fick jag veta att Naga Bungalows var det billigaste stället i närheten, så i sann backpackerstil slog jag förstås till på det. En dryg timme senare hade jag dock hittat ännu billigare ställe, så efter att ha svamlat nånting om ”missförstånd med en kompis” så fick jag tursamt pengarna tillbaka och kunde flytta in i det troligtvis billigaste haket på ön, Papa Roger’s. Ett charmigt litet ställe med tillhörande bar, och med skyltar som ”In Beer We Trust” och uppmaningar om att inte kasta traktorer och u-båtar i toastolen (förutom tamponger då som brukar vara standard..) var det alltså omöjligt att banga på det stället. Dessutom var Papa Roger själv en riktig lirare. Inför den kinesiska nyårsaftonen hade han dock redan lovat ut alla rum (tre stycken, så det var inget lyxhotell direkt som ni förstår..) till sina polare från Finland, så vips var jag tvungen att flytta efter några dagar. Att svälja stoltheten och dra tillbaka till Naga var ju inte på fråga, så därför blev det ett tredje boende på ön, nämligen Seabreeze bungalows.

Livet på ön väl annars rätt repetitivt egentligen, och även om stranden var resans absolut bästa och finkornigaste (fan får ju gåshud av tanken när jag sitter här i den svenska vargavintern och huttrar…) och vattnet knappast kunde bli klarare så var det liksom något man saknade efter en stund. Klart det var skönt att glassa på stranden, men dagarna blev väldigt lika efter ett tag. Visst, Snabba Cash och lite småprojekt dödade en del tid, men man började tagga till inför hemresan på allvar efter några dagar.

På kvällarna fanns det t.ex. en soft reggaebar som utnyttjades en del, och även en schysst gratisbio som bland annat Avatar gick på. Inga 3d-brillor, men filmen var väl helt okej ändå. På kinesiska nyårsaftonen träffade jag för övrigt ett par sköna brudar på nyss nämnda reggaebar, så efter det hade man i alla fall lite sällskap på beachen sista tiden.

Resan knöts sedan ihop på klassiska Khao San Road med en Singha i handen, och just då var kanske känslan som mäktigast, med en särskild tanke som ständigt återkom: Vilken magisk jävla resa jag upplevt…