Asien Away

16:e Februari 17:19

Flemman är hemma. Det känns overkligt. Det är ju liksom inte ens nästan slut på resan. Vi har ju minst tre och ett halvt land kvar innan vi kan sätta punkt. Men fan, grabben måste göra det han måste och vi får helt enkelt försöka klara oss utan honom. Det borde inte vara några större problem även om man redan saknar hans babbel om hur gott käket är vid frukostbordet och hans utläggningar om vilken startelva Bajen borde rusta i år.

Jag sitter i alla fall i Hanoi och väntar på en buss som under kvällen och natten ska ta mig och Måsen till Hué. Senast ni hörde något från oss hade vi lämnat Nha Trang på väg norrut och nu är vi i norr med en resa söderut framför våra fötter. Så ni förstår ju att en del har avklarats därimellan, och er hyperlänk till Sydostasien ska nu genast ta vid där vi slutade sist.

Så var va vi? Hoi an va det ja. Efter en natt på en studsande sovbuss anlände vi till den lilla kuststaden som skulle vara Sydostasiens äldsta stad. Efter att vi på sedvanligt vietnamesiskt vis kryssat mellan minst fyrtio mopeder hade vi hittat ett rum centralt och började genast utforska stan. Vi lyckades knappt komma utanför hotellentrén innan vi stod mitt i en högljudd, fruktfylld och smått kaosartad marknad. Redan här förstod vi att vi hamnat på ett ställe vi inte sett förut i Vetnam. Det är verkligen kontrasternas land. Det finns verkligen platser som inte alls liknar varandra. Det skulle väl i så fall vara dessa pyjamaser och rishattar man inte kan undkomma vart man än vänder blicken.

Vi hamnade nere vid vattnet på ett mysigt litet café och intog frukost. Det kändes som att det här va en stad där det inte hände så mycket mer än det vardagliga. Har svårt att tro att många här bryter sina mönstrer väldigt ofta. Och på något sätt föll man snabbt in i samma sinnesstämning. Man stressade av sig. Och även fast att Nha Trang verkligen var ett paradis så var detta nästan ännu mera lugnt och harmoniskt. Jag gillade det.

Efter några utforskande promenader insåg vi dock att underhållningsvärdet i staden inte va den bästa så vi förstod ganska snabbt att det inte skulle bli så många dagar här innan vi rörde  oss uppåt till norr. Men vi stannade i alla fall två dagar där vi i ett lugnt tempo sög in oss så mycket vi kunde från denna lantliga atmosfär från den vietnamesiska kulturen. Vi tryckte i oss en hel del inhemsk, och snuskigt god mat och sov gott i sköna sängar innan vi satte oss på bussen mot Hanoi.

Det tog nästan ett dygn att ta sig till Hanoi och förutom några timmar för ett längre lunchstopp och bussbyte i Hué så spenderades hela den tiden sittandes på en buss. Man kan tycka att det rentav är självplågeri men jag förvånas ofta över att jag finner det så överkomligt. Visst har man alltid en tryckande smärta någonstans i kroppen när man kliver av, efter alla möjliga och omöjliga sovpositioner man testat under natten, men sammantaget fungerar det utan större problem.

Det som däremot va mindre roligt, och något som kom som en chock för oss båda var kylan vi slogs av när bussen saktat in i Hanois centralare delar. Det blåste hårt från flera håll och det kändes som att temperaturen sjunkit en bra bit under tjugostrecket. Det blev ett bryskt uppvaknande och den första tanke som man slogs av var att man undrade varför man ens åkt hela vägen hit upp när värmen vid sydligare breddgrader är så mycket skönare.

Chocken lade sig ändå efter en stärkande förmiddagspromenad genom stan och i samma veva började man få perspektiv på det hela. Förutom att det trots allt var rätt skönt att kunna andas riktigt frisk luft igen så började man förstå att man aldrig ska underskatta värmen. Jag tror det va nyttigt för oss att känna på det här så vi sista månaden verkligen kan njuta fullt ut av solens heta strålar och inte ta det för givet.

Men om man ändå ska gnälla lite så tar jag gärna bort fokuset från kylan och riktar istället in mig på staden. Hanoi är ändå huvudstaden i Vietnam, men oj vilken tråkig stad. Vi spenderade ändå tre dagar i den och trots långa promenader både med koll på vart vi gick och helt vilse, kunde vi inte hitta något man verkligen skulle åka hit för. Och jag tror inte ens ett varmare väder kunde ändra på det.

Trots denna besvikelse så kunde vi faktiskt uppskatta en av kvällarna, nämligen kvällen för det vietnamesiska nyåret, där vi nere vid en stor sjö i city bökade in oss bland alla hundratals vietnameser för att sjunga in tigerns år. Med varsin Tiger-öl i handen lyssnade vi på uppträdanden från en scen och när tolvslaget närmades sig flyttade vi fokus ner över sjön för fyrverkerier. Samtidigt började högtalare runt om sjön spela tonerna ur Happy New Year av ABBA och en blandning av förvåning och hemlängtan sköljde över kroppen. Det var både absurt och högtidligt på något sätt. Men det var fint, långt ifrån lika upphaussat och kaotiskt (och underbart) som svenskt nyår men kul att uppleva.

De senaste två dagarna har vi däremot varit ute på utflykt. Tidigt igår morse tog en minibuss oss ut till Halong Bay där vi bytte transportmedel till en djonk som skulle vara vårt hem de nästkommande tjugofyra timmarna. Efter en nästan för god lunch bestående av ett oräkneligt antal av havets läckerheter installerade vi oss i en liten, men ytterst mysig hytt på nedre däck. Det var fortfarande rejält kyligt i luften men man försökte fylla kroppen med värme inifrån för visst kändes det speciellt att vara på en så exotisk plats i världen som Halong Bay, och då dessutom få bo ombord på en djonk.

Så Halong Bay va det som gällde, Jag vet inte hur många av er som riktigt vet vad det är men enkelt förklarat är det som en skärgård med limestone-klippor som skjuter ut ur havet på ett egendomligt sätt. Men det är som sagt enkelt förklarat för verkligheten är något så mycket häftigare. Jag tänker inte ens försöka beskriva känslan av att sakta glida omkring på en djonk mellan dessa klippformationer.

Vi besökte grottor mitt inne i ett av bergen och om synen utanför varit slående var nästan det här ännu mäktigare. Vi hade kanske väntat oss ett litet hålrum och lite stalaktiter i taket men vi fick se enorma grottor med det mest egendomliga erosionerna. Man kanske lurades lite av alla lamporna som satts upp för att förgylla platsen men det tar inte ifrån den häpnad man kände så fort man rundade en klippa.

Det gick sen liksom inte att överträffa den upplevelsen något mer den dagen men vi gav det i alla fall ett försök genom en kort men givande kayaktur runt några häftiga öar, och känlsan av kyla var nästan som bortglömd. En fin middag senare somnade vi också lätt in nere i vår hytt medan djonken fortsatte sitt stilla guppade i bukten.

Dagen idag innehöll ännu mer klippskådning och minst lika många foton. Vi fick även chansen att åka en liten träbåt med motor in genom små grottpassager i ett par klippor in till en stor men helt instängd lagun. Förutom att bara synen gjorde en helt exalterad så visade det sig att dessa grottor användes av vietnameserna under kriget mot fransmännen. Ganska smart då det nog måste varit svårt att ta sig in då den enda vägen in verkligen var genom den lilla passagen under berget.

Djonken dockade sen in i hamnen igen och en minibusstur senare är vi nu tillbaka i Hanoi där vi egentligen bara stannar till för att vänta på nästa buss, den som ska ta oss tillbaka till värmen och förhoppningsvis mot ännu fler sköna minnen. Men snabbt sammanfattat kan man säga att trots kylan är i alla fall jag väldigt nöjd med att vi tog hos hela vägen upp till norr. Däremot kan jag tipsa er om att ni nog kan skippa Hanoi och styra kosan direkt mot Halong Bay, det kommer ni inte att ångra. Men nu måste jag hoppa på bussen. Men som ni vet. We´ll be back soon...

Tebrand