Asien Away

1:a Februari 22:38

Tjallo!

Från en liggplats på en buss mot Nha Trang fortsätter våran redogörelse hem till er i snöslasket. I det senaste inlägget lovade jag att Tobbe snarast skulle ge er detaljerna om vad som hände i Kambodjas kustpärla Sihanoukville men efter många om och men valde grabben att tillfälligt kasta in handduken och låta mig ta över. Så ni får här läsa ytterlggare ett inlägg från Snörets fantasiflödande fingertoppar. Så håll i hatten, nu åker vi.

Efter Phnom Penhs smått kaotiska storstadshets med intensiva utekvällar och mycket att se och beröras av på många olika sätt behövde vi komma bort till något betydligt lugnare. Vi kände att vi inte riktigt var redo att ta farväl av Kambodja så vi letade med hjälp av kartor, turistbyråer och tips på stan upp den för oss alla okända lilla hålan Sihanoukville som ligger längs den kambodjanska kusten. Rösterna sa att stället skulle vara Kambodjas svar på Vang Vieng så vi kände att det här defenitivt kunde vara platsen för oss att spendera våra sista kambodjanska dagar för den här gången. Så med olika nivåer baksmälla men nästan identiska portioner trötthet kravlade vi oss in i ytterliggare en resbuss och fyra timmar senare hade vi hamnat på ett ställe i alla fall jag inte alls trott jag skulle stöta på.

Bussen sade stopp uppe i den lilla mysiga staden men vi siktade på stranden så efter att ha raggat upp varsin mopedtaxi susade vi genom stan och skymtade havet i vårat blickfång. Samtidigt hade solen börjat gå ner så den moppeturen blev någonting extra och jag måste tillägga att när man satt så där på varsin moppe och slalomåkte igenom trafiken var det defenitivt en härlig känsla som jag tog med mig under hela vistelsen i Sihanoukville.

Väl framme hittade vi till det pakistanskägda K2 Lodge som erbjöd ett rum för två för 4 dollar natten. Utan att egentlgien blinka slog vi till och slog i samma veva nytt rekord när det gäller lågpris på boende. Men för 14 kronor per näsa kan man inte riktigt räkna med en lyxsvit så när vi fick se våra små "grottor" till rum blev man inte direkt överraskad. En dubbelsäng bestående av plankor med en tunn madrass på, ett illa uppsatt myggnät över det hela, en svagt surrande fläkt och ett taskigt lysrör va det som prydde rummet. Så ni hör ju, fast då har jag samtidigt inte ens börjat prata om toaletten, och faktum är nog att jag skippar det helt och hållet.

Som tur var så är inte Sihanoukville ett ställe där man hänger på rummet så vi satte genast fart ner mot stranden där vi i grymt sköna stolar precis vid vattenbrynet intog en hungersdödande måltid till klimaxet av den rödfärgade solens avsked för den här dagen. Vi insåg sen också att ölpriserna på denna strand överträffade våra vilda förhoppningar. För i mina ögon är en stor stark för fem kronor knappt en spott i havet, och då va det ändå inte Happy Hour. Så det blev ett par tre öl innan vi gav upp för kvällen och letade oss tillbaka in i våra stenhål och somnade gott till ljudet av fläktens snurrande blad.

Det var kvällarna som gjorde upplevelsen i Sihanoukville till något jag inte glömmer i första taget, men man ska inte ta ifrån dagarna någonting när de sköna stolarna från kvällen byts ut mot solstolar som badade i just sol från tidig morgon till solnedgång. Lägg därtill en närmast perfekt sandstrand och lagom ljummet vatten. Jag ska inte sticka ut hakan och säga att jag hittat paradiset men jag är övertygad om att om det ligger i Kambodja, kan jag inte komma på hur det skulle kunna bli bättre.

Sihanoukvilles tillbakalutande chillarstämning uppbådade inte någon större kreativitet hos någon av oss och dagarna där var nästan identiska varandra. Jag och Flemman hittade en förmiddag upp till stan för några ärenden och kom tillbaka nyfriserade med varsitt par nya solglajjor. Annars var det just kvällarna som gjorde Sihanoukville och förutom de otroligt vackra solnedgångarna och den nästan pinsamt billiga ölen var det alla dessa ungar som sprang runt överallt som gjorde det till något lite utöver de vanliga. De flesta hade någonting att kränga på oss men några av dom ville bara spela något spel och ha sällskap. Så det blev till exempel några omgångar fyra i rad med en överlycklig liten grabb (i alla fall när vi till slut lät honom vinna).

Dagarna gick och jag och Måsen började känna att det fick räcka. Vi ville inte stanna så pass länge där så att vi tröttnade på det och dessutom var vi båda rejält taggade på att göra Vietnam. De andra kände att det fortfarande fanns några solstrålar att fånga och vi splittades utan större diskussion upp för några dagar där vi skapade oss ett försprång till Ho Chi Minh City.

Som ni vet är den staden också redan avklarad så nu väntar Nha Trang där det ska bjudas på sol, bad, backpackerstämning och dessutom bländade dykning. Så det blir nog till att anmäla sig till första bästa dykarbåt när vi anländer. Men innan dess ska jag utnyttja min liggplats på denna buss och få mig en tupplur. Men vi hörs när vi hörs.

Tebrand