Asien Away

30:e Januari 14:01

Hej alla vinterglada människor där hemma. Senast vi lämnade er så hade vi avslutat vår vistelse i Phnom Penh och styrde kosan ner mot kusten och Sihanoukville. Sen dess har det hänt en hel del som vi gärna delger er. Min kära vän och resekamrat Tobbe kommer snarast att ge er allt ni behöver veta om Sihanoukvilles svalkande vågor och drinkvänliga strandbarer. Men för att göra det hela lite svårare så ska jag sticka in emellan och berätta om det som hänt efter vårt sista stopp i Kambodja. Det var nämligen så att vi splittrades upp för några dagar då jag och Måsen tröttnat på det stilla livet vid playan och satte full fart mot ett nytt land och nya upplevelser.

Klockan ringde omänskligt tidigt och det kändes som att solen fortfarande höll på att vakna till liv. Det var nästan så att man kände att man var tillbaka i arbetslivet när man stod och borstade tänderna redan innan klockan slagit sju. Men vi hade en resdag framför oss så tiden behövdes. Trots det lyckades vi inte packa ihop våra resväskor innan vår hämtning kört iväg utan oss tillbusshållsplatsen. Några svordomar senare lyckades vi ändå lösa det enkla problemet genom att ropa till oss en tuktuk för en sisådär tre dollar. Ynka halvtimmen senare satt vi så på bussen mot Phnom Penh. Det kändes väl inte helt klockrent att behöva åka genom den staden igen men ingen bussresa är perfekt så det är bara att gilla läget.

Det visade sig att vi hade dryga timmen på oss för lunch i Phnom Penh innan resandet fortsatte österut. Vi utnyttjade det till fullo och stormade in på en indisk resturang som serverade en alldeles fantastisk curryrätt med tillhörande Naanbröd. Efter den måltiden kände vi oss definitivt redo att lämna detta land bakom oss så efter att Måsen inlett och avslutat en livlig konversation med en mopedist på den lokala busstationen satt vi återigen nersjunkna i varsitt säte på bussen rullandes mot den vietnamesiska gränsen.

Några tupplurer senare hade visumkontrollen avklarats och bussen rullade nu stadigt på vietnamesisk mark med centrala Ho Chi Minh City som slutmål. När vi landat mitt i den pulserande storstaden så var det alla dessa tusentals mopeder man slogs av. Överallt, från alla håll möttes man av mopedister och ingen verkar känna till uppfinningarna rödljus och rondeller. I den här staden handlar det enbart om att tuta och köra och sen bara slalomåka bland andra mopeder, taxibilar, bussar och gångare. Vid första anblicken ser det helt absurt och självklart livsfarligt ut men man kommer snabbt underfund med att det faktiskt fungerar helt utmärkt.

Så efter en god middag och en natt på femte våningen på hotell Red Sun var det dags att ge sig ut i detta ordnade kaos och se vad stan hade att erbjuda två turister från nordliga Europa. Efter att vi med nöd och näppe lyckats korsa ett par gator stod vi mitt i en marknadshall smockfull med souvenirer och hetsiga försäljare. Vi kände snabbt att vi inte riktigt hörde hemma i denna djungel utan fortsätte vidare på jakt efter en ny kamera. Efter många smällar längs resan hade min gamla Canon till slut gett vika i en konfrontation med sandstranden i Sihanoukville så det var dags att hitta en ny. Sagt och gjort stod jag där timmen senare med en silverglänsande Sony i handen redo att fortsätta min fotografiska resa genom den sydostasiatiska delen av världen.

Eftermiddagen spenderades på museum där vi först tittade in på stadsmuseet för att utforska lite historia. Det tog dessvärre inte lång tid innan vi insåg att vi nyss hade spenderat 7000 dong som vi definitivt kunde lagt på något bättre, men det visste vi ju inte innan. Vi fortsatte sen vidare rakt igenom en sjuvägskorsning (där hjärtat hoppade över minst tre slag innan vi helskinnat tagit oss över) till nästa museum. Detta var däremot klart värt varenda liten dong då det handlade om Vietnamkriget. Redan utanför portarna möttes vi av gamla amerikanska stridsplan och tankbilar. Muséet var sen fullt med fotografier och texter som förklarade kriget ur Vietnams vinkel. Självklart måste man se det lite mellan fotoramarna just för att dom inte alls såg det från USAs sida men det var definitivt en intressant timme vi fick därinne.

Och med mersmak i mungiporna bokade vi samma kväll en utflykt till Cu Chi-tunnlarna med avfärd tidigt nästa morgon, så nattlivet i stan fick vänta. Klockan väckte oss för andra gången på tre dagar innan man hunnit sova ut men denna dag var det lite lättare att stiga upp ur sängen. I en sliten men bekväm buss rullade vi sen ut på landsbygden. Vi stannade till på vägen vid en liten by där invånarna sysslade med magnifika hantverk. Dessutom var detta en by där många invånare drabbats av amerikanarnas Agent Orange under kriget. Agent Orange var ett kodord för ett gift man släppte ut i floden som dödade eller vanställde människor. Så stoppet där var berörande både för att se människorna och deras otroliga hantverk.

I turen ingick också ett besök i ett caodiskt tempel som är en inhemsk religion med rötter ur både buddhismen och katolicismen. Deras färger bestod av den hiskeliga blandningen rött, gult och blått så Måsens dag var gjord. I övrigt var templet (som var som en katedral) en imponerande byggnad och vi fick följa en bönestund. Vi passade även på att bonda med några australiensare vid det efterföljande lunchstoppet.

Bussen körde oss sen vidare mot dagens hökdpunkt. Cu Chi som låg mitt ute i djungeln. I detta område levde den vietnamesiska gerillan i tunnlar under marken för att göra motstånd mot jänkarna som härjade ovan gjord. Med ett tunnelsystem som bara i provinsen sträckte sig 200 kilometer under marken hade man fördelen att kunna överraska sina fiender. Totalt fanns det 300.000 hemliga ingågar som knappt var bredare än att man precis kunde komma ner i den. Till det visades vi flera hemmagjorda fällor som man lurade ner de amerikanska soldaterna i och man kunde inte låta bli att imponeras av deras påhittighet och listighet. Slutligen fick vi också kliva ner i tunnlarna som smått klaustrofobiskt tog oss ungefär hundra meter framåt i en väldigt hukande stil. Varmt var det också så jag tror inte jag skulle vilja vara därnere en längre stund.

Men det var absolut värt det att delta i denna utflykt och vi hade både en intressant och väldigt rolig dag utanför storstadshetsen och tutandet i korsningarna. Det var då dags att möta upp våra eftersläntade vänner som nyss ankommit till staden. Vi tog ikapp allt vi missat av varandras resor över en god middag på Kims Café som en av tvillingarna som sköter hotellet tipsat oss till. Sen fortsatte kvällen i ett lugnt tempo utan att något storartat uträttades.

Vad som händer härnäst är inte riktigt utrett men troligtvis styr vi kosan mot Nha Trang i dagarna. Vad som händer där får ni vänta med att läsa om. Men håll utsikt efter en text innehållandes det mesta om den soliga pärlan Sihanoukville som kan dyka upp lite närsomhelst. Jag ska i alla fall ut och akta mig för moppemaffian igen.

Håll tummarna för att jag överlever...

Tebrand