Asien Away

11:e Januari 15:52

Superettan var bara början, nu går vi ner ännu djupare! Som ni redan förstått av min kära resekamrats inlägg så har vi de senaste dagarna ägnat oss åt att utforska dykningens förtrollade värld. Och för att ni ska få alla små nödvändiga detaljer kommer här del två av dykarhistorien, den som handlar om oss nybörjare och vår väg till vårt första dykcert...

Det hela började med att vi knappt hunnit checka in på hotellet och sagt att vi ville lära oss dyka som vår instruktör Celia (hädanefter kallad fransosbruttan) pressade in oss i ett klassrumsliknande rum och satte igång och förklara. Vid det tillfället hade jag och Flemman långt ifrån riktigt fattat vad vi gett oss in på. På en sexig fransk brytning satte fransosbruttan igång och gick igenom allt vad vi skulle göra i ett ruskigt tempo. Hon delade ut böcker lika tjocka som en vanlig Matematik-bok och gav oss instruktioner om att läsa allt så fort som möjligt. Men först skulle vi se en inledande film.

Plötsligt var man tillbaka i grundskolans fysiksalar. Filmen påminde så mycket om den tiden att jag till en början knappt kunde koncentrera mig då hela upplägget väckte minnen från glömda tider. Men efter ett tag vande man sig och kunde på allvar sätta sig in i dykarvärlden under ytan. Man började även på allvar upptäcka de andra nybörjarna i vår grupp som efter lite artighetsfraser visade sig vara en far och son från vårt rödvita hatälskade grannland i sydväst, en brittisk tjej och en kille från samma ögrupp som verkade va en erfaren man med halva ansiktet täckta med ärr.

Det va ingen vidare social stämning i rummet den kvällen och direkt efter att filmen tagit slut så splittrades gruppen och jag och Flemman gled upp på rummet för att börja plugga. Och jag kan säga er att efter att inte studerat in annat än PLU-koder på nästan två så var inte studietekniken på topp. Att dessutom försöka plöja igenom en bok på 270 engelsktextade sidor på sin välbehövda semester var nog svårt i sig. Däremot ska vi inte sticka under stolen med att det var riktigt intressant. Och vi hade ju trots allt valt detta helt frivilligt.

Efter ett par timmars sömn var det dags för den första praktiska träningen i hotellets lugna och turkosblåa pool. Med mycket hjälp och lika många frågor monterades utrustningen ihop och kort därefter stod vi på botten av den fyrkantiga vattenskålen. Det tog ett tag att vänja sig vid att man helt utan problem kunde andas normalt under ytan men känslan var riktigt härlig. Med tecken vi övat in under morgonen förklarade sen fransosbruttan en massa olika övningar som vi skulle genomföra. De flesta byggde på hur man skulle reagera ifall någonting på utrustningen skulle krångla. Man vill ju liksom inte drabbas av panik när man är flera tiotal meter under ytan ute på öppet vatten. Här började vi också urskilja vilka som faktiskt hade talang för det här med dykande. Bäst i gruppen var redan från början den brittiska tjejen (som också visade upp en djup urringning, vilket ledde till smeknamnet bröstbruttan) och på andra sidan talangstegen hade vi pappa dansk som då självfallet fick det mindre smickrande namnet trögdansken. Vi andra pendlade runt där någonstans emellan.

På eftermiddagen var det dags för klassrummet igen där vi tillsammans genomförde några förhör så vi kunde visa att vi faktiskt läst boken. I samma läge började även resten av gruppen visa upp någon slags identitet och det dröjde inte länge innan vi döpte den andra dansken till sköndansken efter att han kläckt en del finfina oneliners. Efter lektionen satt vi kvar och snackade lite med britten som berättade hur han fått alla sina ärr, den ena storyn sjukare än den andra. Med en stil som utstrålade självsäkerhet blev smeknamnet därefter machobritten. Så nu har ni alla förutsättningar klara, dags att ta er under ytan på riktigt.

Den tredje dagen grydde och efter ett "final exam" som klarades galant rörde vi oss ut på det stora blå med hotellets dykarbåt. Nervositeten och taggningen genomsyrade atmosfären och när vi väl gjort klart för att hoppa ner i vattnet var känslan väldigt svår att beskriva. På given signal bubblade vi oss sen sakta ner till botten för att fortsätta övningarna. Med oss hade vi även en vice-instruktör som var slående lik Adrien Brody, så ni förstår snabbt vad hans smeknamn blev. Efter dryga trettio minuter ståendes på knä ett par meter ner kände vi oss alla väl förberedda för att dyka på riktigt. Tyvärr skulle vi få vänta ytterliggare en dag för att få prova på den underbara känslan att bekymmersfritt glida runt under ytan och upptäcka den gömda världen därunder.

Så nu var det på riktigt, tillsammans sänkte vi oss sakta ner till dryga tiotalet meter och började simma runt. Upprymdheten fick mig för en stund att nästan glömma andas vilket är grundregel nummer ett i dykning, Sluta aldrig blåsa bubblor! Jag och Flemman bildade par som skulle hålla koll på varandra och vi började utforska omgivningen. Och vilken känlsa! Vanligtvis har jag en otrolig respekt för vatten och allt som lever i det men nu kände man sig som en av dom. Det kryllade av fiskar i olika färger och storlekar överallt samtidigt som man cirklade runt de mest egendomliga och smått fantastiska korallerna. En enorm frihetskänsla på ett sätt jag aldrig upplevt det förut forsade genom kroppen och tiden flög iväg. Fyrtio minuter kändes som max tio men när vi återigen nådde ytan så slog adrenalinkicken in på riktigt. Jag trodde aldrig jag skulle känna såhär av att vara under vattnet men där och då insåg jag hur glad jag var att jag hoppat på den här kursen.

Vi gjorde även ett till dyk den dagen men tyvärr vart det inte alls lika bra som den första. Det blev mest att vi simmade runt över en sandbotten och plockade skräp. Jag och Flemman orkade inte riktigt med det och försökte istället njuta av upplevelsen genom att genomföra en massa roliga danser under vattnet. Men min första riktigt dykardag i livet var en underbar dag och det krävdes minst en öl för att lugna sinnet ordentligt efteråt.

Så grydde den sista dagen av vår träning och när vi vid åttasnåret återigen befann oss på dykarbåten strålade solen och några moln syntes inte till någonstans. Till tonerna av U2:s Beautiful Day i huvudet satte vi oss på soldäck på båten och njöt rätt hårt. Dagen till ära följde även en videofilmande tjej med oss som dokumenterade hela dagen med instruktionerna att ha så kul ni bara kan. Vi nådde ut till ett stort undervattensrev en bit ut på havet och satte på oss utrustningen. Det hade vid det tillfället blivit en sån vana att man inte längre tvekade om i vilken ordning man skulle göra allt. För filmens skull hoppade vi på bästa James Bond-stil ut genom att volta från båten. Och sen bar det av neråt i det djupa igen. Och om gårdagens syn under vattnet var slående fanns det ingen jämförelse med detta. Man kunde inte kolla någonstans utan att se stora fiskstim eller bländande koraller. Vi gick ner djupt under ytan, vi snuddade nästan tjugometersgränsen och man visste inte vart man skulle fokusera blicken. Efter att ha simmat mer eller mindre igenom ett barracudastim var upprymdheten gränslös. Och då hade vi ändå inte än anat vad vi skulle stöta på den morgongen. Fransosbruttan stannade till och började peka neråt djupet. Jag undrade ett tag vad det va hon ville att vi skulle se men sen såg jag. Mitt hjärta hoppade till i en skräckblandad förtjusning. Där, snett under mig, bara max femton meter bort simmade två hajar, dryga metern stora. Att se en haj på så nära håll trodde jag skulle skrämma livet ur mig men det var bara så sjukt häftigt. Jag antar att man inte kan jämföra det med Tobbe och Martins syn dagarna innan men för mig var det nog bland det coolaste jag upplevt. Vilken kick! Efter det ögonblicket ville jag aldrig lämna detta ställe. Och om det inte varit för att luften i tanken sinade hade jag nog fortfarande varit därnere, spanande efter hajar.

Mellan och under det sista dyket för dagen och för kursen var målet att få till en så bra film som möjligt. Och visst fick vi ihop material så det räckte och blev över. Från båtens tak radade vi upp oss för att på led dyka ner i det turkosblåa havet och efter att jag, machobritten och sköndansken entrat vattnet var det Flemmans tur. Med armarna rakt utåt tröck han ifrån relingen och samlade ihop sig för ett dyk. Där någonstans slutade det kontrollerade. Flemman lyckades inte alls komma runt och det hela slutade med ett klockrent och ännu mera högjutt magplask. Och med hela båten som publik var nästan detta dagens höjdpunkt och om vi hade tvekat innan om filmen skulle bli bra var detta det definitiva beskedet. Flemman, vilken hjälte!

Under vattnet den sista gången blev det allt från de underbara danserna till att på bästa slowmotion-manér utföra kung-fu på havsbotten. Jag kan nog garantera att det blir ögongodis på den slutliga produkten. Efter ett par sköna gruppfoton på båten styrde vi i land där vi kunde teckna in våra certifikat. För mig var detta så oväntat grymt att jag nästan helt funderat om på min rädsla för vatten. Jag är nog alldeles för glad och upprymd just nu för att logiskt kunna säga hur det va, just nu är känslan bara fantastisk. Så nu när man sitter på båten in mot fastlandet för att fortsätta resandet är man förutom några nya Facebook-kontakter även en grym upplevelse rikare. Så jag hoppas det inte dröjer för länge innan jag får gå ner under ytan igen.

I´m Forever Blowing Bubbles!

Tebrand