Asien Away

18:e Januari 16:15

Dykningen överlevdes till slut, och face it, har man sett hajar under vattnet så har man sett allt det är att se där nere. Med den inställningen packades väskorna och med en enkel biljett som enda vän tog vi oss mot Bangkok. Staden vi alltid verkar lyckas återvända till vart vi än försöker ta oss.

Vi anlände vid 02:30-snåret och tog första bästa guesthouse. Vi kunde i vårt skick inte bry oss mindre om att stället drevs av två 50-åriga ladyboys eller att det fanns ungefär lika många kackerlackor som singhaflaskor på rummen. Nästa morgon var planen att vi skulle dra vidare österut mot Kambodja. Trodde vi. Dagens enda buss hade missats med ett par timmar vilket innebar en till dag i Bangkok, som vi börjat kunna rätt bra vid det här laget. Vad gör man då av en extradag i Bangkok funderade vi över på ett internetcafe 40 meter upp i luften. Bion klarade vi ju av vid senaste besöket. Vi hade hört att Green Day skulle spela runt den 28e så det var ju bara att glömma. Flemman gick ändå in på deras hemsida och fan... dom spelar ju om fyra timmar! Jag, Flemman och Jeppe kastade upp en sedelbunt för datorerna och slängde direkt oss in i en taxi och åkte en bra bit ut till arenaområdet och ett par timmar senare stod vi med varsin biljett i kön. En riktigt bra grej med att dra på konsert i Asien märkte vi snabbt när vi kollade runt oss. Det var inte många som ens nådde oss till hakan så att se över dom skulle knappast bli något problem. Två låtar in i konserten hade vi ändå lyckats ta oss längst fram så förra tanken var snabbt glömd. Draget var riktigt grymt och både publiken och Green Day verkade riktigt taggade. Några timmar senare satt man galet nöjd och slut i en taxi på väg tillbaka med en taxichaufför som försökte övertyga oss och ett holländskt par om att Linkin Park var det enda riktiga bandet samtidigt som jag tror han lyckades sätta de flesta hastighetsrekord i kryssandet mellan bilar på småvägarna hem. Ett helt okej sätt att spendera en extradag i Bangkok.

Fem timmar senare ringde klockan så det var bara att dra sig mot minibussen som skulle ta oss till Siem Reap, Kambodja. Bussen blev till taxi vid gränsen och efter en massa timmar klev vi av vid Sawasdee Angkor Inn som mer liknade huset från Mumin än ett kambodjanskt hotell. Riktigt fräscht var det så vi blev helt enkelt kvar där. Siem Reap var en riktigt skön liten stad mitt ute i den kambodjanska landsbygden och vi kände direkt att vi skulle trivas på det här stället. Första kvällen i Kambodja firades in på det enda sättet som egentligen är acceptabelt. Genom att äta exotiska djur. Tyvärr var kängurun och geten slut så vi fick nöja oss med krokodil, struts, pytonorm och grodlår istället. En helt okej kompromiss ändå. Strutsen kan verkligen rekommenderas för de som har vägarna förbi, medans för att kunna smälla i sig ormen krävs det nog mer än att bara ha vägarna förbi då det tar ett bra tag att tugga sig igenom det kanske segaste djur vi någonsin ätit.

Siem Reap är inte bara känt för sina blåa muminhotell och strutsstekar utan de flesta som snubblar in i staden gör det för att kunna snubbla ut mot nationens symbol, templet Angkor Wat och templen runt det. Efter några veckors chillande, hårdfestande och dykande kändes det helt rätt att kulturnörda ett tag också. Sagt och gjort, tillsammans med den konstant glada tuktukchauffören Mr. Ramet drog vi ut mot området. Angkor Wat var första stoppet och det var precis så coolt och mäktigt som vi förväntat oss. Med massa gångar, torn, trappor och rum lyckades vi tappa bort oss själva och tiden ett par timmar. Dagen var inte slut med det, Angkor Wat är långt ifrån det enda templet på området och trots att vi tog den "lilla touren" spenderade vi hela dagen med att springa uppför tempel, springa ner i tempel, springa rakt genom tempel. Helt enkelt det mesta man kan göra med tempel. Mot dagens sista tempel började man tvivla på att benen verkligen skulle sitta kvar efter allt klättrande. De lyckades i alla fall och snart satt vi i tuktuken på väg tillbaka mot Siem Reap igen. Vi kom på vägen fram till att Angkor Wat, Angkor Thom och det namnlösa djungeltemplet var coolast i den ordningen.

Dagen efter blev lite av en mellandag då vi utforskade staden ordentligt och helt enkelt bara gled runt och shoppade upp oss på saker vi behövde och inte behövde. Nästa dag skulle bli den stora dagen då den första av oss gick in i 21-världen, och Anders ville spendera den i Siem Reap så vi spenderade den självklart i Siem Reap! En fish massage hann vi med på kvällen ändå. För oinsatta går det till så att man slänger fram två dollarsedlar, sätter sig ner med fötterna i en bassäng, serveras den lokala ölen med det otroligt fantasifulla namnet Angkor och låter hundratals fiskar äta bort hudavlagringar och andra mysiga överskott från fötterna. Som många säkert redan gissat så kittlar det otroligt mycket, så de första fem minuterna går åt till att bara vänja sig. När den första chocken lagt sig var det faktiskt rätt skönt. Tyckte allt utan Flemman som mest såg ut som att han tyckte småfiskarna kändes som de hajar vi lämnat långt bakom oss.

Nästa dagen var den stora dagen för Anders och vi firade honom enligt kambodjansk sed med 21 shotglas med Mekhongwhiskey (ett för varje år han väntat på den här stora dagen) och fem toalettrullar som är alldeles för internt för att kunna förklaras riktigt bra. Anders antog utmaningen och gick igenom sina minnen från året det stod på glaset han hade framför sig. Av ganska självklar anledning blev minnena allt mer utförliga ju längre han arbetade sig mellan raderna av glas, och jag tror att de flesta på plats känner att man har en ganska bra koll på Flemmans livshistoria efter den morgonen. Anders fick till slut i sig all whiskey och vi gick ut för att käka, bara för att stöta på en lapp med rubriken "Beer Olympics". Redan innan vi läst klart lappen var vi på väg mot adressen längst ner. Det visade sig vara en tävling i tre lag som i stort sett gick ut på att hälla i sig massa öl samtidigt som man körde passande lekar till det. Gratis öl mellan 2-11 lockades det också med. Jag och Jesper var med i Team Stars, Tobbe med Team Peace och Anders med Team Smiley. Jag är övertygad om att de flesta hade Team Stars som moralisk segrare men när tävlingarna var över stod Team Peace högst upp på listan. Well well, att fuska är också en konst. Priset var att man fick dricka hur mycket öl man ville på stället. Efter nio timmar med bara öl kändes priset inte extremt hett utan de som fortfarande stod upp drog vidare till en annan klubb och fortsatte.

Siem Reap hade fått några sköna dagar av våra liv men nu kändes det att det började det bli dags att röra på sig igen för att se vad mer kambodja hade att erbjuda. Resultatet blev en bokad resa till Battambang, det kanske skönaste namnet på en stad i hela asien och kanske en alltför stor anledning till att valet landade på just den. Så morgonen efter drog vi tillbaka västerut några timmar och landade i den okända staden. Efter en snabb titt på stan är det enda två orden vi kan sammanfatta den med fiskrens och hundradollarssedlar. Men mer om det får Anders hugga in i när han tar över nästa gång.

Till dess; Keep truckin! Mwaha!

Martini