Asien Away

4:e Mars 20:26

Var i h-vete är jag. Jag befinner mig på en ö helt utan biltrafik. Det finns inga bankomater och ön är så liten att jag kan gå runt den på två timmar. Så man börjar ju undra hur jag lyckades hamna här. Men å andra sidan är det inte vilken liten skitö som helst. Snarare tvärtom. Men innan jag kommer dit måste jag ju ger er allt Bali hade att erbjuda, vilket i sanningens namn var en hel del.

Det dröjde inte länge efter att vi landat på det mysiga Kedin's Inn i den lilla gränden Poppies innan vi insåg att Bali var ett ställe vi definitivt skulle trivas på. Vi gav oss genast ut för att undersöka utbudet på gott käk och hittade oss själva sittandes vid en liten taverna och tugga på några Satay (vilket då är som små grillspett, med jordnötssås) och långsamt hälla i oss varsin Bintang. Via en teve fick vi i samma stund reda på att Sverige vunnit skidstafetten och vi jublade till, varpå ett gäng kanadensare vid bordet bredvid uppmärksammade oss. Vi drog ihop våra bord och innan någon av oss visste ordet av det så var djupa diskussioner igång om framförallt hockey, men också om deras äventyr där dom hade cyklat hit från Kazakstan (!!!). Fan jag trodde vi var duktiga som åkte sittbuss i 14 timmar i Vietnam, men vi fick känna oss besegrade på den punkten. Oavsett så blev det en trevlig första kväll som avslutades för egen del med en hemgång i ösregn. Men med så tropisk hetta var regnet faktiskt bara välkomnande.

Mindre välkomnande var det att vakna upp till ett våldsamt hamrande utanför fönstret. Det visade sig att vi fått rummet precis bredvid ett hotellbygge och utan undantag var det varje morgon dags att gå upp vid åtta oavsett hur sent du somnade. Men på det sättet blev ju dagarna längre. Och har man en milslång sandstrand och ljummet (Nej, varmt) vatten att gotta sig i, så är sömnen ganska sekundär. Några promenader längs vattenbrynet och uppe i stan medan solen gassade i Zenit (bokstavligen) så hade solbrännan nästan fördubblats och med en härlig liten röd sveda längs stora delar av kroppen började uppladdningen inför kvällen där utgång väntade. Vodkan och ölen flödade och på den tre våning stora klubben Bounty spenderades det tid ända inpå småtimmarna. Kul med andra ord.

Bali är en stor ö (mycket större än vad jag trodde) så vad passade bättre in i sammanhanget än att hyra moppe. Sagt och gjort satt jag på en rödglänsande Yamaha på väg ner till den södra udden. Jag insåg att Bali var väldigt civiliserad för det gick knappt att hitta någon natur därnere. Men jag hittade å andra sidan till flygplatsen på tillbakavägen där jag kunde plocka upp herr Eriksson som efter en månad ifrån oss valde att ansluta till boysen igen. Högst välkomnat!

Kvällen blev dock lugn där enbart lite premier league, någon bira och gott käk fick förgylla. Givetvis blev det till att catcha upp lite stories från vietnam men sängen väntade ändå hyfsat tidigt. På agendan dagen efter väntade en lång moppetur så sömnen var nödvändig.

Moppetur va det ja. Vi arbetade oss under den stekande solen upp längs kusten där vi bakom varje sväng möttes av härliga vyer ut över havet. Vi svängde av upp mot bergen för att först ta ett kort lunchstopp där vi allihop upptäckte den underbara maträtten Nasi Goreng. Jag blev aldrig särskilt förtjust i Fried Rice, men det indonesiska varianten slår det mesta. Mätta och ytterst belåtna förtsatte så  färden uppåt. Det vi inte hade räknat med var att det började blåsa och regna. Det tillsammans med att vi var på en hög höjd gjorde det inte lika trivsamt till att köra så vi vände ganska direkt neråt igen till den varma kusten och började röra oss hemåt. Problemet var att trots att vi bodde rätt nära flygplatsen och öns största stad så åkte vi nästan totalt vilse. Men efter kringåkande medan solen sakta satte tillvaron i mörker hittade vi så tillbaka. Måsen var trött den här kvällen medan jag och Tobbe var partysugna så vi körde hårt. Dessvärre sjönk taggningen när vi nådde ut på stan så det hela slutade med att vi hängde på stranden ett tag.

Sen dök Kanada upp igen. Alltså tjejerna vi nu mött upp i samtliga länder vi betat av. Vi spenderade de sista dagarna med att mest hänga i poolen och ta det lugnt. Det behövdes. Kvällarna blev lite mer partyfyllda trots att vi aldrig lyckades komme iväg från hotellet. Men vi hade trevligt ändå och sista kvällen hade vi vårt egna lilla poolparty där andra fyllerusiga hotellgäster valde att delta en stund men sköna (eller ja, sjuka) konversationer som följd.

Jag måste dock flika in att jag för första gången sen Samuis soldränkta sandstrand tog mig en joggingtur tillsammans med Måsen och Tobbe. Det blev en riktig hårdkörare längs den långa stranden och träningsverken pulserar fortfarande i mina vader. Men det var både skönt och välbehövligt.

Så grydde dock denna dag där vi först fick säga adjö till Måsen för den här gången som styr kosan till Borneo för att bestiga berg och kolla in nationalparker. Så efter hundra dagar separeras radarparet och det känns såklart lite vemodigt. Dock är det ju bara för två veckor då vi möts upp i Kuala Lumpur för att avsluta resan.

Dagen har annars varit en resdag där vi med minibussar, en båt över sundet och ytterliggare en liten båttur hamnat här. Så var är vi då?
Jo, det ska jag säga er att vi är på Gili Trawangan. En liten korallö som tydligen ska vara ett riktigt paradis. Vi har inte hunnit se så mycket men första intrycket stavas "Relax". Här blir det solande, badande och dykande som tydligen ska vara bland Indonesiens bästa. Låter med andra ord som att en skön vecka väntar. Så Team Kanada och ett reducerat Team Sweden hälsar hem till vårt avlånga land och lovar er att återkomma alldeles snart igen.

Tebrand