Born in Borneo
7:e mars 15:23
Klockan visar 04:27. Jag forsöker desperat hålla mig kvar i det fuktiga, brännande repet medan den kyliga vinden piskar på. Skulle jag falla har jag redan bestämt mig för att dra med koreanen bakom mig i fallet, som spenderat den senaste timmen med att se hur högt upp pa min hälsena han kan trampa. Jag ser ett ljus långt borta i horisonten. Alla destruktiva tankar släpper direkt! Snabbt får jag ögonkontakt med min framtandslöse guide Rashid.
"Is that the summit?"
Han skrattar. Ser på mig. Skrattar igen.
"No, no my friend. Summit far far away."
Jag befinner mig på strax under 4000 meters höjd på Sydostasiens högsta berg Mount Kinabalu i östra Borneo. Berget är lika högt som om någon skulle lyckas med konststycket att balansera två Kebnekaise ovanpå varandra. Efter det att jag brutalt lämnat de andra pa Bali har detta varit mitt stora mål. Jag tog mig dit med ett par flygresor vars höjdpunkter var ett tvåtimmarssnack om min frisyr med en indonesisk transvestit/frisör samt en flygresa med en korean som hade ett hus i Nha Trang, Vietnam, som han ville låna ut gratis i ett halvår mot att jag tog hand om fasterns två hundar som bodde där. Om inte ett halvår så iallafall några veckor. Om Kuala Lumpurs flygplats hade haft en nyckelkopierare hade jag haft access till ett strandhus på den vietnamesiska rivieran.
Nu var destinationen isället Borneo och Kota Kinabalu där planet ankrade en torsdagseftermiddag. KK var bara genomfartsled i mina planer så snabbt var en bergstbestigning bokad och tillsammans med mig åkte bokningen till Kinabalu National Park där bjässen bredde ut sig.
Jag blev tilldelad en ID-bricka, en otrolig massa papper och en människa, min bergsguide Rashid. "Varje år dör det några människor på berget, därav ID-brickan" berättar guiden Rashid innan vi ens hälsat på varandra. Skön inställning tänker jag och trycker handen med ett brett leende!
Målet för dagen är Laban Rata, ett camp som ligger ca sju kilometer från utgångspunkten. Sju kilometer? Det är ju precis som löprudnan hemma! Tyvärr för lårens skull ska man samtidigt ta sig drygt 1500 meter rakt uppåt. På vägen gick vi genom prunkande regnskogar och såg ungefär lika många arter av djur och natur som det finns sandkorn på en genomsnittlig thailändsk sandstrand. Upp kom jag efter några timmar med Rashid bakom. Han hade sämre kondition än jag vilket är en bedrift bara det!
Medan jag stod och funderade på om han verkligen klättrade upp för berget två gånger i veckan som han påstod trycktes en nyckel i min hand och jag blev slussad till ett dorm som skulle delas med tre grabbar från Kalifornien (tydligen var det extremt viktigt att det var Kalifornien och inte USA och jag menar... om Schwartzenegger väljer att regera där så måste det ju vara något speciellt med stället). Kalifornierna var i vilket fall sköna och så skönt stereotypa som jag bara trodde man såg i highschoolfilmer, variant sämre.
Vädret var för dagen totalt igenmulet. Skönt! tankte jag, tog fram solbrillorna, gick ut på berget och la mig och började glassa! Molnen spelar liksom mindre roll när man befinner sig högt ovanför dom. Sen ger det en helt ny dimension till leken att se vad molnen påminner om!
Efter middagen som var ett enda stort flummande med nordamerikaner från världens alla hörn var det dags att gå och lägga sig. Vetskapen om att alarmet stod på 02:30 gjorde inte insomnandet helt optimalt, men 03:00 stod vi alla nyfrukosterade framför våra mountain guides.
En timme senare plockar vi upp vår hjälte där vi övergav honom i inledningen. Trots sitt lidande är han ganska nöjd med livet. När han stänger av pannlampan och tittar upp ser han en av de häftigaste stjärnhimlar han någonsin sett. Men för att inte bli galen hoppar jag brutalt in i jag-form igen!
Av de som påbörjar kl-ttringen klarar ungefär hälften av att stå på benen hela vägen till toppen. Idag blir den siffran betydligt mindre står det klart då kvicksilvret vägrar röra sig över -2 grader. Redan efter en kilometer på nattsträckan har många vänt om och jag har börjat känna mig som en idiot. Då de flesta på plats haft berget som huvudmål på sin resa är de också klädda för det. Det är lager-på-lager, vindjacka, mössa, gore-texkängor och en kaxig attityd som gäller. Min klädsel består av en sliten tröja, ett par tunna fakebyxor inköpta i Thailand som nästan når ner till skorna som är lika fake och slitna dom. Till detta kommer mitt nya stora inköp, ett par fingervantar som går helt sönder vid första repklättringen.
Efter Rashids oväntade skrattanfall gör jag ett val. Antingen hittas som ID-bricka i något ekorrhål till hösten eller helt enkelt sätta fart och få upp värmen. Relativt snabbt kommer jag fram till ett beslut, säger åt Rashid att vi ses på toppen och börjar trycka upp tempot. Jag märker snabbt hur sjukt det är hur tung en sluttning kan bli om den är tillräckligt lång.
När benen känns som valfri pastasort och det där ekorrhålet börjar låta rätt mysigt var den till slut där. Skylten! De få orden som gjort allt detta värt besväret!
Peak Mt. Kinabalu
4095,2m
Jag hängde läskigt lycklig på skylten samtidigt som jag såg solen gå upp långt därborta och ge ett skådespel över de berg, djungler och enstaka moln jag kunde se som jag aldrig kommer glömma!
Ner kom jag till slut också men det känns lite utslitet att berätta om hur sega benen var så jag lämnar det åt fantasin. Sjukt var det att gå från -2 till +25 grader på tre timmar dock.
Mount Kinabalu gav mig två dagar jag aldrig glömmer. Men nu är det dags för nya utmaningar! En har jag direkt! Efter lite svaj med pengaöverföringar är det ganska knapert med ekonomin. De närmaste 42 timmarna ska jag leva på sju mariekex och två liter vatten. Överlever jag den dieten hörs vi om några dagar från Borneos djungler!
Selamat Pagi!
Måsen
Klockan visar 04:27. Jag forsöker desperat hålla mig kvar i det fuktiga, brännande repet medan den kyliga vinden piskar på. Skulle jag falla har jag redan bestämt mig för att dra med koreanen bakom mig i fallet, som spenderat den senaste timmen med att se hur högt upp pa min hälsena han kan trampa. Jag ser ett ljus långt borta i horisonten. Alla destruktiva tankar släpper direkt! Snabbt får jag ögonkontakt med min framtandslöse guide Rashid.
"Is that the summit?"
Han skrattar. Ser på mig. Skrattar igen.
"No, no my friend. Summit far far away."
Jag befinner mig på strax under 4000 meters höjd på Sydostasiens högsta berg Mount Kinabalu i östra Borneo. Berget är lika högt som om någon skulle lyckas med konststycket att balansera två Kebnekaise ovanpå varandra. Efter det att jag brutalt lämnat de andra pa Bali har detta varit mitt stora mål. Jag tog mig dit med ett par flygresor vars höjdpunkter var ett tvåtimmarssnack om min frisyr med en indonesisk transvestit/frisör samt en flygresa med en korean som hade ett hus i Nha Trang, Vietnam, som han ville låna ut gratis i ett halvår mot att jag tog hand om fasterns två hundar som bodde där. Om inte ett halvår så iallafall några veckor. Om Kuala Lumpurs flygplats hade haft en nyckelkopierare hade jag haft access till ett strandhus på den vietnamesiska rivieran.
Nu var destinationen isället Borneo och Kota Kinabalu där planet ankrade en torsdagseftermiddag. KK var bara genomfartsled i mina planer så snabbt var en bergstbestigning bokad och tillsammans med mig åkte bokningen till Kinabalu National Park där bjässen bredde ut sig.
Jag blev tilldelad en ID-bricka, en otrolig massa papper och en människa, min bergsguide Rashid. "Varje år dör det några människor på berget, därav ID-brickan" berättar guiden Rashid innan vi ens hälsat på varandra. Skön inställning tänker jag och trycker handen med ett brett leende!
Målet för dagen är Laban Rata, ett camp som ligger ca sju kilometer från utgångspunkten. Sju kilometer? Det är ju precis som löprudnan hemma! Tyvärr för lårens skull ska man samtidigt ta sig drygt 1500 meter rakt uppåt. På vägen gick vi genom prunkande regnskogar och såg ungefär lika många arter av djur och natur som det finns sandkorn på en genomsnittlig thailändsk sandstrand. Upp kom jag efter några timmar med Rashid bakom. Han hade sämre kondition än jag vilket är en bedrift bara det!
Medan jag stod och funderade på om han verkligen klättrade upp för berget två gånger i veckan som han påstod trycktes en nyckel i min hand och jag blev slussad till ett dorm som skulle delas med tre grabbar från Kalifornien (tydligen var det extremt viktigt att det var Kalifornien och inte USA och jag menar... om Schwartzenegger väljer att regera där så måste det ju vara något speciellt med stället). Kalifornierna var i vilket fall sköna och så skönt stereotypa som jag bara trodde man såg i highschoolfilmer, variant sämre.
Vädret var för dagen totalt igenmulet. Skönt! tankte jag, tog fram solbrillorna, gick ut på berget och la mig och började glassa! Molnen spelar liksom mindre roll när man befinner sig högt ovanför dom. Sen ger det en helt ny dimension till leken att se vad molnen påminner om!
Efter middagen som var ett enda stort flummande med nordamerikaner från världens alla hörn var det dags att gå och lägga sig. Vetskapen om att alarmet stod på 02:30 gjorde inte insomnandet helt optimalt, men 03:00 stod vi alla nyfrukosterade framför våra mountain guides.
En timme senare plockar vi upp vår hjälte där vi övergav honom i inledningen. Trots sitt lidande är han ganska nöjd med livet. När han stänger av pannlampan och tittar upp ser han en av de häftigaste stjärnhimlar han någonsin sett. Men för att inte bli galen hoppar jag brutalt in i jag-form igen!
Av de som påbörjar kl-ttringen klarar ungefär hälften av att stå på benen hela vägen till toppen. Idag blir den siffran betydligt mindre står det klart då kvicksilvret vägrar röra sig över -2 grader. Redan efter en kilometer på nattsträckan har många vänt om och jag har börjat känna mig som en idiot. Då de flesta på plats haft berget som huvudmål på sin resa är de också klädda för det. Det är lager-på-lager, vindjacka, mössa, gore-texkängor och en kaxig attityd som gäller. Min klädsel består av en sliten tröja, ett par tunna fakebyxor inköpta i Thailand som nästan når ner till skorna som är lika fake och slitna dom. Till detta kommer mitt nya stora inköp, ett par fingervantar som går helt sönder vid första repklättringen.
Efter Rashids oväntade skrattanfall gör jag ett val. Antingen hittas som ID-bricka i något ekorrhål till hösten eller helt enkelt sätta fart och få upp värmen. Relativt snabbt kommer jag fram till ett beslut, säger åt Rashid att vi ses på toppen och börjar trycka upp tempot. Jag märker snabbt hur sjukt det är hur tung en sluttning kan bli om den är tillräckligt lång.
När benen känns som valfri pastasort och det där ekorrhålet börjar låta rätt mysigt var den till slut där. Skylten! De få orden som gjort allt detta värt besväret!
Peak Mt. Kinabalu
4095,2m
Jag hängde läskigt lycklig på skylten samtidigt som jag såg solen gå upp långt därborta och ge ett skådespel över de berg, djungler och enstaka moln jag kunde se som jag aldrig kommer glömma!
Ner kom jag till slut också men det känns lite utslitet att berätta om hur sega benen var så jag lämnar det åt fantasin. Sjukt var det att gå från -2 till +25 grader på tre timmar dock.
Mount Kinabalu gav mig två dagar jag aldrig glömmer. Men nu är det dags för nya utmaningar! En har jag direkt! Efter lite svaj med pengaöverföringar är det ganska knapert med ekonomin. De närmaste 42 timmarna ska jag leva på sju mariekex och två liter vatten. Överlever jag den dieten hörs vi om några dagar från Borneos djungler!
Selamat Pagi!
Måsen
Kommentarer
Postat av: Annika
ehm.. jag vet inte om jag blev så peppad på min klättring efter det här. Alltså gryningen på 4000m i all ära men jag är inte hundra på om jag vill dö. Och jag vägrar ju vända om. Jag satsar på vindjacka och vantar. Och hårdträning i ett halvår.
Postat av: Backpacker i exil
Fan här har man ju gjort bort sig och inte kommenterat på ett tag... Men jag bara måste säga en sak: Det finns inte ord för att beskriva hur stentaggad jag blev på Borneo efter det här inlägget asså... Så jäkla surt att behöva vända hemåt precis innan en sån här grej.. Men men, sydostasien har ju inte sett det sista av mig än, det kan jag garantera ;) Keep trucking!
Postat av: Anni
Martini vilken story!! Det där med ID-brickan tycker jag dock mindre om, jag menar en turist hit eller dit behöver väl inte dokumenteras:P Skönt dessutom att förstå vad folk menar med att himlen alltid är blå ovanför molnen... men 4095 meter, jag menar det är ju lika högt som 400 fritt fall på grönan och går du lika långt till så är du på Mount Everests topp. Yeah man you are my hero!
Trackback
