Asien Away

(Som senast gäller den enkla men stränga regeln: Först Måsens inlägg. Sen mitt! Vi har tyvärr misslyckats med överlappningen av bloggandet, ni får ha överseende!)

---

16:e Mars 08:03

Jag ser den stora besten sakta resa sig upp på alla fyra. Den tittar sig om med saliv hängade ur mungipan. Den tar sen ett par stapplande steg emot mig innan den väljer att slå sig till ro igen. Jag frågar lätt nervöst den unga guiden vad man ska göra om man blir anfallen.
- Use your stick!
- Does it help?
- Hehe no sir!
Jag sväljer en extra gång och backar instinktivt några steg. Jag börjar tänka efter och undrar hur jag kunde hamna i denna situation? Och ja, vad hände här egentligen?

Jo som jag nämnde senast så var det segling som gällde. Jag gick upp, som vanligt omänskligt tidigt, efter en ganska blöt kväll och styrde sakta stegen mot den lilla båten som skulle ta mig över till Lombok. Jag kramade fraväl till mina resekamrater och hoppade i båten. Väl på Lombok strandade jag ett par timmar i Senggigi där jag fick stifta bekantskap med mina seglingsvänner de närmaste dagarna. Det visade sig vara ett ungt nyförlovat par från Wales och en salig blandning tyskar, vilket väl i det läget inte kändes helt optimalt. Men en god frukost senare var jag ändå taggad till tänderna och avfärden kunde börja.

Men innan vi skulle få se hav väntade en skakig busstur över hela Lombok där den lilla skutan låg och väntade. Jag skulle ljuga om jag sa att det var en lyxkryssare vi skulle färdas på. Men det kändes helt okej för solen sken nästan mer än vanligt och fyra dagar ute på havet är svårt att säga nej till.

Första kvällen ägnades mest åt att mingla runt och snacka om allt det där vanliga. Var du varit, hur länge du varit ute, vad du tycker om Indonesien och så vidare. Till det ackompanjerades vi av en maffig solnedgång över berget Rinjani på Lombok och när solen väl somnat vaknade en sällsynt magisk stjärnhimmel till liv och fick mig att tappa hakan både en och två gånger.

Med små tunna madrasser bredde vi sen ut oss på däck och lade oss för att sova. Eftersom det var så pass klart väder valde jag självklart att sova i fören under bar himmel. Jag låg där länge innan jag somnade och bara stirrade uppåt. Det är svårt att beskriva känlsan, men nice, det va det!

I gryningen väcktes vi upp av våra guider, de lokala seglarna. Det var dags för första stoppet, och det på en ö som kallades Moyo. Vi gjorde en liten kort trek in i den lilla djungeln och hittade ett strilande vattenfall. Efter dagar med bara saltvatten i kranarna kunde jag äntligen duscha och tvätta håret i rent vatten igen. Och visst kändes det härligt att kunda rena sig i naturens egna duschanordning.

Efter timmar av solbadande, mer snack och en god lunch landade vi tillfälligt på Satonda Island där vi bjöds på en fantastisk snorkling. Men när man ser en halvmeter lång Triggerfisk simma omkring bara metern under en så sprattlar man gärna därifrån. Jag fick dock se ett underbart exempel på två clownfiskar som verkligen var lika Nemo och Marvin när dom simmade in och ut ur sin anenemon. Vi gick även i land ett tag för att titta på någon slags helig sjö, där det sägs att du förlorar tio års ålder av att bada. Eftersom jag inte direkt pallar bli elva igen, valde jag att avstå.

Kvällen och mörkret smög sig sen på och slukade ljusets alla källor. På båten knäcktes det en och annan Bintang och vi kom på oss själva att bara sitta där i fören och lyssna på tystnaden och skåda stjärnorna. Sällsynt. Mycket sällsynt.

När den tredje dagen sen grydde hade mina axlar rejält börjat värka efter den hårda sovplatsen. Men ett morgondopp innan vi rörde på oss igen gjorde susen, om inte annat så mentalt. Till frukosten fick vi sen en liten egen morgonshow serverade ute på havet där hundratals delfiner dök upp och gjorde vår utsikt, om möjligt, ännu vackrare. Jag fick en plötslig impuls av att bara kasta mig i vattnet och strunta i konsekvenserna, men jag lyckades hindra mig i sista stund. Och tur var väl det för annars hade jag inte upptäckt nästa ö, Gili Lawa. Återigen en liten ö med en perfekt liten sandstrand. Jag hoppade snorklingen den här gången och började ta mig uppåt på en liten (nåja, 150m) kulle. Jag insåg inte föränn jag nästan var uppe att det kanske skulle varit smart att ta med mina flipflop. De vassa stenarna sved under fötterna och alla släta platåer var så varma att jag var tvungen att flytta fötterna direkt.

Men visst var det värt det. Högst upp bredde sig en sagolik utsikt ut sig och jag fastnade i någon slags trans. Jag visste knappt vart jag skulle fästa blicken och jag säger nog det, att Stockholms skärgård må va vacker, men Indonesiens tar nog fan priset. Magi.

Väl tillbaka på båten var mina fötter brännadne röda så jag ägnade första timmen åt att svalka dom i en hink med kallt vatten. Det hjälpte faktistk oväntat bra och när vi väl anlände till Komodo var allting frid och fröjd igen.

Så, Komodo alltså. Hemmet för det berömda, stora och aggressivt farliga Komodovaranerna. Vi blev introducerade till en ung guide med en pinne och sen bar det av in i djungeln till tonerna av Jurrasic Park i mitt huvud (John Williams som skapat musiken, för er som inte visste det). Det dröjde inte länge innan vi fick syn på en bjässe som låg och latade sig inne bland skuggorna. Vi närmade oss försiktigt och kamerablixtarna gick på högvarv. Vi stannade på väl behörigt avstånd och bara beundrade denna varelse. Och visst, den va ful, tjock, lat och jag vet inte vad. Men den var definitivt imponerande. Så nu kan jag bocka av även Komodovaraner på listen över saker jag sett eller gjort. Inte helt fel. Vi hade efter djungelturen även lite svårigheter att ta oss tillbaka genom den lilla byn eftersom det var varaner i varenda hörn letandes efter mat. Men efter lite kryssande mellan husen hittade vi tillbaka till båten och kunde stillsamt segla iväg i eftermiddagssolens gassande sken.

Vi spenderade sen kvällen och natten i en liten vik där omgivningen bestod av mangroveträsk där tusentals fladdermusliknande varelser kallade "flying foxes" levde. När solen gick ner steg ett högt ljud mot himlen och man såg alla dessa vingbeprydda varelser lämna träden för att sticka ut på jakt i natten. Även det, såklart, en imponerande syn.

Sista dagen kom och gick utan större specialiteter. Vi tog en kort djungeltur på Rinca och fick se ännu fler varaner, vi stannade på några korallöar för sol bad och snorkling och vi åt lika god mat som innan. Sent på kvällen anlände vi sen till Labuanbajo på ön Flores, vår slutdestination. Vi spenderade trots det den sista natten på båten innan vi i gryningen skiljde oss åt för att på olika håll fortsätta att upptäcka världen. Jag själv, stack till första bästa dykshop och bokade in mig på tre dyk samma dag. Här slösas det inte med tiden.

Dykningen, och Flores får dock stå på nästa inläggs agenda. Jag tänker bryta upp här med att säga att jag är riktigt glad för att jag så spontant hoppade på den här seglingen. Den var helt klart värd varenda liten rupiah och med så många oförglömliga vyer och och syner innanför näthinnan tror jag det blir svårt att glömma bort. Nej, den va kort och gott... Bagus Akali

Tebrand