Asien Away

12:e December 23:23

Det är dagen innan lucia. Hade jag varit hemma just nu hade jag förmodligen dragit mig in till Rigoletto för att avnjuta ännu en "Lucia Movie Night". Men detta är verkligen ett annorlunda år. Jag sitter inte på en biograf i Stockholm denna kväll. Jag sitter inte ens i landet Sverige denna kväll. Jag är i ett helt annat land efter en dag med en en helt ny upplevelse som jag sent kommer att glömma.

Tubing!

Där har ni det mina vänner. Har ni inte hört talas om denna sjuka men fortfarande briljanta idén så ska ni lyssna nu. Om ni lät turister hyra stora badringar och sen skjutsa ut dom till en stor flod och sen låta dom sköta sin egen färd nerför den floden medan ni på vägen satte upp en massa barer som serverade alldeles för billig (eller till och med gratis) alkohol, skulle ni tycka att det var en bra affärsidé? Oavsett er åsikt så är det just denna idé vi har prövat oss på idag och jag kan bara säga så här nu när jag precis ska försöka lugna ner mig att det här va nog en av de coolaste och sjukaste sakerna jag stött på på länge.

Men vi tar det från början. Vi äter frukost precis som vanligt. Vi vet allihop vad som gäller för dagen och vi har taggat i flera dagar för just detta. Det som hindrat oss är som Flemman redan har skrivit den mystiska magsjukan som drabbat hela gänget. Men idag var vi alla tillbaka i god form och vi kunde ta oss an detta fenomen som kallas tubing. Så vi hyrde våra gummiringar och lät dom köra oss ut till floden där spektaklet skulle äga rum. Och innan vi visste ordet av det så satt vi på den första baren med varsin whiskey mojito-bucket i famnen och med spritpennor förändrade vi våra kroppar till vandrande internskämt. Det var riktigt bra drag trots att det inte riktigt hade kommit igång än. Men vi försökte sätta oss in i hela grejen medan folk åkte linbanor ut i vattnet eller helt enkelt bara chillade med en öl. Våran orutin på saken lyste nog sen igenom då vi ganska snabbt efter whiskeyhinken slängde oss i våra tubes och gled vidare till nästa bar. Vi trodde att det va så man gjorde. Man tog en öl eller en drink (eller ja, en bucket) och sen vidare till nästa. Det vi inte riktigt förstod just då var att det inte va sådär jättemånga barer och att grejen egentligen var att chilla ett tag på varje ställe.

Men vi fick nog in rutinen på det ganska snabbt ändå och en stund senare hade vi både fått i oss ett oräkneligt antal shots och öl och dessutom testat olika vattenaktiviteter. Jag och Martin körde den stora gungan och Martin kom på den briljanta idén att släppa gungan och istället ta tag i mig. Jag va inte riktigt beredd på tilltaget och det hela slutade med att vi åkte ner i vattnet med Martins rygg först. Jag fick ett stadigt ansiktesplask så jag känner det som att jag varit i slagsmål just nu. Hur Martins rygg mår, vet däremot bara han själv.

Efter den fjärde baren började det ebba ut en del men däremot hade drickandet kanske nått sin kulmen. Vi snackade ett tag med lite andra människor från skandinavien och vi vart utskällda av några britter för att vi ställde shotglasen olämpligt. Vi undvek däremot att skälla ut dom för att dom åt ris och drack vatten på en tubing-bar.

Flemman och Tobbe lämnades efter och bara jag och Martin åkte vidare till det sista stället för dagen. Där fanns det Mud-volleyball och vi hoppade utan tvekan rätt in i spelet. Det slutade med att vi halkade runt i världens lera och när vi var klara kunde man knappt urskilja oss från den bruna sörjan på marken. Så lagom (eller väldigt) glada i hatten och härligt leriga återvände vi "hemåt" till hyddan. Det roliga var då att klockan knappt hunnit slagit eftermiddag. Men en dusch senare var på väg ut igen för middag och vi beblandade oss med ett skönt gäng bestående utav de två kanadensiska tjejerna vi träffade i Luang Prabang, två finnar som kunde mycket om hockey (oväntat?) och en inhemsk latte (vi kallar dom så). Och så oss då såklart.

Vi hittade ett ställe som visade fotboll så förutom att vi satt och snackade om det mesta med detta gäng och åt pizza och annat så kunde vi njuta av bland annat Chelsea-Everton som faktiskt var en riktigt sevärd match. Vi hann dessutom med att lära oss den kanadensiska versionen av skitgubbe som mer liknade vändtia med udda regler. Men en helt klart skön kväll som nu slutar med att skönt få somna in medan huvudet fortfarande snurrar friskt. Ni får självklart ursäkta eventuella stavfel men då vet ni i alla fall varför. Imorgon blir nog en mellandag innan vi kör tubingen all over again. Hörs väl mer om det.

Peaaace

Tebrand

11:e December 18:21

I förra inlägget avslöjade Martin planerna om en cykeltur i riktig hurtbullestil. Det blev inte riktigt så. Anledningen till dom dissade planerna kan man skylla undertecknads och Tobbes nattliga äventyr på. När Jesper och Martin sussade sött i sina stenhårda sängar blev jag och Tobbe medsläpade till Lao Lao Garden en andra gång för kvällen. Det hela började väl med att jag, möjligtvis lite halvpackad, började plinka på någon främlings gitarr. Därmed var minglandet igång, och snart hade vi börjat lära känna Kaysee och Norah från Kanada och Aaron från LA.

Efter ett par shottar och ett ståtligt Chang Tower innanför västen var kvällen i rullning på allvar, och innan det var dags att logga ut för dagen hade man hunnit med både fyllebowling, grustagsklättring och allmänt socialiserande. Kul kväll helt enkelt, men lite väl busigt att bryta mot utegångsförbudet med tre timmar redan första kvällen kanske...

Nästa dag var väl jag (och framförallt Tobbe) inte direkt jättetagg på att cykla runt, så därför skippade vi det. Istället lyckades jag springa på både Kaysee och Norah under jakten på frukost, och vips så var jag fast med dom under större delen av dagen. En dag som knappast gick till historien vad gäller aktivitet. Efter en lat dag och en riktig monstermiddag på kvällen (kvällarnas vanligaste line: "IKVÄLL ska jag verkligen satsa på middan!") så var det dags att röra sig vidare från Luang Prabang dagen därpå. Frukosten den morgonen lär vi dock inte glömma på ett bra tag. Vi skulle nämligen få stifta bekantskap med sydostasiens ökända bakterieflora. Tror nog jag lämnar det där, va?

Efter en minibussresa på sedvanligt rackiga vägar var vi sen framme i backpackerparadiset i Laos, Vang vieng. Boendet går väl egentligen inte att klaga på när man pröjsar en selma per natt, men känslan är att bo mitt i en ladugård. Om vi klagade på att tuppar störde nattsömnen under trekkingen är väl ett gäng kossor, lamm och kalkoner föga bättre. Annars är första intrycket av Vang vieng att det kryllar av västerlänningar. När maratonavsnitt av Friends och Family Guy visas på restaurangerna man glider förbi förstår man ganska snart att det inte riktigt är laotiska (kaotiska?) landsbygden man befinner sig på.

Det vi har hunnit med hittills i den nya staden är bland annat att ligga däckade hemma i sängen (Jesper), träffa på en svensk sköning vid namn Erik (jag själv, Martin och Tobbe), träffa på världens kanske snuttigaste hundvalp (samma gäng), skala bort reseskägget hos en lokal barber (jag), genomföra ett halvkasst träningspass i solen (jag och Martin), uppleva världens mest misslyckade utekväll (jag, Martin och Tobbe) samt gå på toaletten ett skrämmande antal gånger (samtliga resenärer... suck.)

Ikväll blir det nog som vanligt att satsa rejält på middagen, och efter det väntar kanske en rulle på laptopen eller nåt. Alkoholnivån lär nog inte vara skyhög ikväll eftersom det vankas "tubing" imorgon. Mer om detta fenomen får ni veta i framtiden. Svimma lugnt!

Flemman

8:e December 08:25

Laos! Vårt andra och klart största wow-faktorland hittills. Från Chiang Mai som känns som månader sen har vi kastats runt de största delarna av norra Thailand/Laos. Staden i all ära men efter ett tag så har man gjort det mesta man vill och är totalt redo för nya upplevelser! Ett par timmar efter det beslutet var bussen till gränsstaden Chiang Khong bokad. En fräsch minibuss i sex timmar, boende när vi kommer fram till Chiang Khong och frukost för 80 spänn per skalle. Ganska överkomligt.

Chiang Khong ligger 30 meter från Laos, med bara Mekhongfloden att passera. Det skulle ändå bli den svåraste biten att ta sig genom på länge. Att vara i en thailändsk småstad en söndag är inget vi kan rekommendera våra läsare. Foto till visum? Closed. Bank att växla pengar till visum? Jätteclosed. Ganska frustrerande att vara så nära men ändå inte välkommen in i ett nytt land. Vi hade dock bestämt oss, så några timmar senare hade vi fått tag i otroligt medelmåttiga bilder på oss själva och pengar för att kunna krossa floden. Efter några hårda stämplar i passet och garvande från den tandlösa "kaptenen" på båten var vi i Laos!

Houayxai är den lilla stad som såg så otroligt lockande ut från Chiang Khong. Vi gick direkt till bankomaten för att maxa ett uttag. 700 000 kip fick vi med oss, lite drygt 600 kronor. Det är svårt att inte känna sig rik här nere. Speciellt när man drar in en maträtt för 30 000. Riktigt mysig var staden också på plats, men inte tillräckligt för att vi skulle stanna där mer än nödvändigt. Efter en ny snabb diskussion var nattbussen till Luang Prabang bokad. Man kan helt enkelt inte motstå en stad med ett sånt namn. Resan kunde bli lite "bumpy" fick vi höra. Aja, i Sverige har vi ju fler grusvägar än de flesta så det skulle väl inte bli något problem.

De orden togs tillbaka ganska snabbt när vi väl var på bussen. Stora delar av tiden fick man hålla i sig så att man inte flög ur sitt säte och det enda vi kunde göra var att garva åt det. Lika bra gick det dock inte för alla i bussen utan påsarna delades ut flitigt och en... intressant doft spred sig runtom bussen. Jag måste dessutom be om ursäkt till Jeppe som fick ligga de flesta av timmarna med benen upp i luften efter att jag själv tydligen tyckte det var skönare att lägga över benen på hans plats under natten.

Resan skulle ta 11 timmar. Resan tog 15 timmar. Grymt tänkte vi snåla svenskar! Då slipper vi betala boende för den natten. I Luang Prabang möttes vi av nåt vi knappt trodde existerade längre. Moln! Staden i övrigt verkar hur skön som helst där den ligger, omgiven av en biflod till Mekhongfloden. Tempot är väldigt lugnt och det finns en hel del att göra. Vi tappar också fler och fler turister på vägen genom länderna och ibland hajar man till när man ser en till ryggsäckare komma knatande nerför gatan.

Första dagen blev upptäckardagen. Vi knatade runt hela staden och såg vad som fanns att göra. En del solande blev det också för att dölja den något pinsamma sanningen. Efter två veckor i Thailand är vi nämligen inte ens i närheten av bruna. Menmen vi hinner väl ändra på det också.

På kvällen var det dags för den hittills klart skönaste matupplevelsen. Mr Ton från trekkingen var nära men kom inte riktigt ända fram. Vi gick efter tips till Lao Lao Garden som var upplagd som en djungel i flera våningar. Eftersom djungelkänslan var på topp och "the biggest portions" utlovades slog vi till på deras specialitet, vattenbuffel. Några minuter senare hade vårt bord omvandlats till två stora grillar där vi själva fick tillaga djungelkossan och en smaklöksorgasmande laotisk soppa. Vi kom knappt ihåg hur det kändes att vara mätta men efter buffeln var inte det några problem längre. Några Beerlao senare var det dags att dra sig tillbaka till vårt guest house eftersom det är utegångsförbud i hela staden efter midnatt av hittills oklar anledning. Det står dessutom skrivet på vår rumsdörr att det enligt laotisk lag är förbjudet att ta hem en prostituerad till sitt hotellrum för att spela in sexfilmer. Bara så ni vet.

Kvällen blev i vilket fall en succé och idag ryktas det om att vi ska hyra cyklar och dra ut i landskapet. Staden är omgiven av berg så vi räknar med att vara i vår livs form när vi kommer tillbaka!

Över och ut

Martini

5:e December 15:05

Vi är fortfarande kvar i Chiang Mai. Nu kanske ni direkt undrar vad som hänt och varför vi fastnat just här i en hel vecka och faktum är att vi nog inte trodde på det heller. Men faktum är att när vi kom tillbaka från djungeln så blev det bara så att vi tog några dagar helt off från allt med resandet och upplevelser. Det behövdes helt enkelt och ingen behövde säga det rakt ut. Så de senaste dagarna har vi faktiskt inte gjort så värst mycket. Vi har mest suttit på taket till vårt hotell och lapat sol eller suttit på rummet och spelat FM. Visst kanske det kan ses som lite slöseri men samtidigt så orkar man inte hålla energin uppe om man hela tiden ska uppleva och se saker.

Men helt utan händelser har dagarna ändå inte varit. Vi va ju till exempel ute och firade Tobbe i torsdag på hans tjugonde födelsedag och vi började kvällen med en öl i en liten park i närheten av vårt hotell. Flemman tog tillfället i akt och blev berusad redan efter en stor kall Chang utan att vi andra riktigt förstod hur det gick till. Däremot kan man se det som en fördel då han utan snack tog på sig samtliga TukTuk-färder resten av kvällen inklusive prutning.

Vi hamnade på Riverside som enligt Lonely Planet var värt ett besök och jag måste nog säga att dom än en gång hade rätt. Stället låg precis nere vid den stora floden och såg sådär underbart inbjudande ut. Det fanns ett liveband som spelade lite blandade covers och maten höll hög klass. Det blev en riktigt härlig middag med både god mat och dryck men även sång och dans där Flemmans drinkpinnedans till "I Feel Good" redan är en klassiker (och den är dessutom filmad).

Rejält taggade efter maten melllanlandade vi på ett litet hak där vi på en kvart fick i oss två shottar och en drink och fortsatte sen till en stor klubb. Det roliga var att vi frågade inkastaren om det var folk vilket han svarade med att säga att stället var helt tomt. Men vi tänkte att eftersom inträdet ändå var 100 baht och en drink ingick så körde vi ändå. Tror vi alla var lite påverkade av promillen och musiken var ju direkt inbjudande.

Så trots att stället ekade tomt så röjde vi loss ett bra tag och jag har glömt räkningen på hur många Long Island Ice Tea jag fick i mig. Det är nästan lite farligt det där när man får en stor drink för 20 spänn. Helt sanslöst. Men det gav oss i alla fall en riktigt kul kväll.

Annars har vi som sagt inte mycket att delge er från Chiang Mai och nu ikväll bär det äntligen av mot östligare longituder. Minibussen till Chiang Kong avgår vid halv nio-tiden och väl framme väntar ett hotellrum på oss. Imorgon väntar så visumfix och vi korsar Mekongfloden in till Laos. Vi får sen se vart det bär av men så småningom är målet Vang Vieng som sägs vara ett ultimat Backpackerställe.

Men innan det är det ändå dags att sammanfatta Chiang Mai. Jag måste säga själv att jag har varit lite dålig på att se staden som ändå är rätt stor. Jag har mest strosat runt i närheten av vårat hotell och ner till det stora "Night Bazaar"-området. Men faktum är ändå att jag gillar staden. Det är inte alls samma hets som i Bangkok och man får mer tid på sig att känna sig som på semester. Det är mycket folk i staden, men ändå aldrig kaotiskt och det vimlar av resturanger och barer vilket är helt i min smak.

Man ska däremot inte jämföra Bangkok och Chiang Mai just för att dom skiljer sig mycket från varandra. Och faktum är ju att Chiang Mai mest är värt ett besök för upplevelserna utanför stan och då tänker jag mest på trekkingen. Så jag tänker inte rangordna Chiang Mai i förhållande till Bangkok utan väljer istället att enkelt utrycka mig på ett sätt. Chiang Mai är en trevlig stad.

Nu väntar lunch och lite senare en bra bok. Sen säger vi adjö till Thailand för några veckor. På återseende lagom till julhetsen på Koh Phangan!

Tebrand

3:e December 13:18

Ja må han leva, ja må han leva, ja må han leva uti hundrade år. Dagen då systembolaget välkomnar mig med öppna armar är äntligen kommen, och 2009 blev även det ett år utan snö på min födelsedag. I år kan jag dock köpa den sanningen utan att blanda in klimatförändringarna i diskussionen.

Men men, det här inlägget ska inte handla om min födelsedag, utan om mina fötter. För är det någonting som tar för mycket plats här nere så är det mina fötter. För några dagar sedan gick jag in i en skoaffär för att titta efter ett par nya gympadojjor inför trekkingen, och det var verkligen ett förlöjligande ögonblick. Artigt frågade jag om dom hade stora storlekar i butiken varpå butiksbiträdet svarade att "yeah, yeah we have veri big shoes" och plockade fram ett par pluttiga 44or. När jag ställde om frågan och betonade att det var STORA skor jag var ute efter så tittade biträdet för första gången ner på mina fötter och brast ut i skratt. Efter några "no no no" förstod jag att jag inte hade nๅgonting här att hämta och på vägen ut tittade även biträdets kollega ner på mina vägvisare och efter en kort oförståelig dialog på thailändska stod båda två och skrattade medan jag lämnade butiken med svansen mellan benen. Hela situationen kändes rätt rolig för jag visste ju om att det skulle vara svårt att hitta skor i min storlek här nere, men att storleken på mina fötter skulle roa försäljarna sๅ här pass mycket hade jag inte räknat med.

Det räckte med att gå in i en butik den här dagen för att inse att jakten på ett par nya glänsande ubåtar här nere är en omöjlig uppgift, utan jag får istället acceptera faktumet att jag är ett unikum på en annan kontinent som klampar omkring och lämnar avtryck efter mig som ingen tidigare verkar ha skådat.

Tobbe

2:a December 00:09

Med 4000 baht mindre på fickan var det då dags att ge sig ut på resans kanske tuffaste upplevelse hittills. Och nej, jag pratar inte om nån halvtaskig miniräknarmarknad i centrala Chiang Mai... Jag pratar om det RIKTIGA Thailand, nämligen livet ute i bushen. Dags för en redogörelse om en expedition som vi sent kommer att glömma...

Det hela började egentligen kvällen före, när vi under ett officiellt möte fick träffa våra "medtrekkare". Förutom guiden Mr. Ton (som visade sig vara resans stora profil hittills) hade vi även nöjet att stifta bekantskap med en tysk polis, en italiensk kock och ett medelålders par från England. Vadå stereotyper, liksom? Eftersom vi är svennebananer har vi ju som alltid det underbara läget att kunna snacka hur mycket skit vi vill om folk utan att dom vet om det, så därför döpte vi genast om tysken till Bastian och italienaren till Roger (fråga inte varför, genidrag bara).

Efter en bilfärd som snarare kändes som att rida på en vild tjur än att slicka asfalt (det var rejält rackiga vägar) så var det dags att beväpna sig med tunga artillerier inför djungeläventyret. Slangbella och machete var inga leksaker för små pojkar direkt, och jag och Tobbe visade direkt vart skåpet skulle stå genom att visa upp oanade talanger med slangbellan. Efter detta började själva trekkingen. Mr. Ton, som först verkade vara världens största fjant med katastrofal humor, men som sedan visade sig vara hur skön som helst (fast fortfarande med katastrofal humor) visade direkt sina djungelskills och visade upp massa olika plantor på vägen som såg precis likadana ut men som alla hade olika egenskaper. Antingen var det brutalt megagiftigt eller så botade det t.ex. baksmälla (Tobbe passade på att packa ner en rejäl näve bakislöv) och mer eller mindre allt verkade ha egenskapen att lukta som opium. Chill ändå.

Efter en lång vandring i den Thailändska djungeln kom vi så fram till vårat första möte med elefanterna. Jag lyckades på något sätt få en klump elefantsnor i ögat, vilket inte direkt var något jag längtade efter just då, men annars var det coolt att se dessa maffiga djur. Anyway, det var inte vår tur att rida denna gång eftersom våra kära medtrekkare roffade åt sig elefanterna före oss. Men vi bangade inte på det, hellre rida elefant andra dan efter en rejäl genomkörare i benen första dan.

När vi sedan kom till byn vi skulle sova över i den första natten var allt så jäkla soft, man bara satt där och chillade järnet ett bra tag, och jag passade på att dumpa den onödiga bit bananbark som jag av oklar anledning släpat med mig genom halva djungeln. Kvällen fortsatte sedan med att vi hjälpte lokalbefolkningen att laga käk vilket var riktigt soft egentligen, om det inte vore för att jag och Martin fick den nervösa uppgiften att sköta "grillen", som inte direkt var av högsta klass. Men vi skötte vårt jobb galant, köttet blev ruggigt gott till slut. Efter det så åt vi maten som till slut bestod av en smaskig buffé med bl.a. råttkött och friterade syrsor. Innan kvällen var över så hann vi även med att sätta upp råttfällor för att fånga framtida middagar samt att gå på en nattlig jaktvandring som endast resulterade i en död fågel och en flygekorre. Den senare hade jag för övrigt på frukostmackan dan efter, lite exotiskt...

En oväntat kall natt senare var det dags att upp och hoppa igen, med en schtekig elefantåktur som första grej för dagen. Jag och Jesper hade den stora turen att få rida "överste Haahti" (dom som inte kopplar har antingen inte varit barn eller levt ett väldigt trångsynt liv.. Det är iallafall en av elefanterna i Djungelboken) som totalt ägde sönder Martin och Tobbes "ollifjant" när det gällde coolhet.

Efter elefantåkturen gjorde vi en längre paus och passade på att leka lite träslöjd. Vi drog fram macheten och täljde till våra egna chopsticks och muggar som vi sedan skulle använda att äta med under lunchen. Mycket stort nöje.

Själva naturen var faktiskt ännu coolare den andra dagen, och när vi efter en lång tids vandring till slut kom fram till trippens andra by var även den självklart större och ballare än den förra. Schysst upplägg, liksom. Här hade dom mycket mer boskap som typ grisar och hönor (och även tuppar som var skitjobbiga när dom gick igång mitt i natten) och även en del hundar och en sällskapssjuk katt. På kvällen blev det en del gitarrplinkande efter en chocksmaskig måltid (munorgasm är bara förnamnet) och så skickade vi även upp en slags "ballong" gjord av vax med eld under, snyggt pimpad med våra namn. Lyckan och harmonin var sedan total när Mr. Ton drog fram guran och bjöd på sig själv till tusen. När Bob Marley spelades flitigt där framför brasan, med sovsäck omkring sig, en mysig katt i famnen och goda vänner omkring sig var det fan inte lๅngt ifrๅn glädjetårar där ett tag. Riktigt magiskt.

Tredje dagen kändes mer som en hemresa efter den magnifika avslutningen kvällen innan, men det betyder verkligen inte att den var på något sätt tråkig eller dålig. Tvärtom, naturen var nog om möjligt ännu softare den tredje dagen, med fantastiska utsikter och lummiga passager. Dessutom en period med helt röd sand som var en rätt cool kontrast.

Den stora grejen med den tredje dagen var annars raftingen. Vi var på en flod med två stora bambuflottar, och skulle med hjälp av bambupinnar ta oss fram längs med floden i typ två timmar. På den ena flotten var självklart vi kungliga svennar, medans den andra flotten bestod av det som blev över, alltså Roger, Bastian (med sina vrålsnygga Speedos) och engelsmännen. Dessutom hade vi varsin lokalinvๅnare som "styrman".

Tävlingsinriktade som vi är så blev det såklart tidigt blodigt allvar och Team Sweden sköt direkt fram i en klar ledning. Där kunde vi sedan ligga och glassa ett bra tag eftersom det andra gänget inte alls verkade lika taggade på att race'a. Det mesta var rätt chill, och man kände sig som en typisk actionhjälte när man gled fram där på bambuflotten. Ibland kom det också lite hinder, såsom grenar eller stenar i vattnet, så man var ändå tvungen att va med i matchen hela tiden. Vi hoppades självklart hela tiden att Bastian skulle trilla i plurret, och när han en gång var nära var Tobbe självklart helt med på noterna och utbrast: TYSKEN VINGLAR!!! ... Men lite senare skulle Tobbe få käka upp sina ord. Bara nån minut efter att han skämtsamt sagt "Jag vet ju hur det här kommer att sluta, förr eller senare får jag en gren i fejjan och så ramlar jag i vattnet" så hände just det. Hans bambupinne fastnar i nånting och när jag vänder mig om för att se vad som händer så ser ja Tobbe plumsa i stenhårt. Asgarvet når inga gränser, och när sedan Bastian trillar i sekunder senare så kunde jag knappt få luft, så jävla roligt var det. Själv klarade man sig hela vägen utan att plurra i, vilket även Jesper gjorde. Martin hade en gnutta svårare att hålla sig på benen, och drattade i tre gånger.

När vi sedan kom fram till en låg bro som vi skulle korsa kom plötsligt gott-och-blandatflotten från ingenstans och stod för världens snyggaste omkörning. När vi svennebananer "gick" över bron och lät flotten glida under så lade dom andra sig platt på magen så att även dom gled under bron, vilket dom tjänade massa tid på. Nu var det helt plötsligt match igen, och nu gick adrenalinet igๅng ordentligt. Båda flottarna pumpade som aldrig förr, men eftersom dom visste att vi var yngre och starkare så körde dom en jäkla massa fultricks, som att skvätta vatten, putta bort vår flotte så att vi körde in i diverse träd och stenar (mycket effektivt) och annat. T.ex. frontalkrockade vi i 180 km/h in i ett stort jävla träd, och fastnade så att vi fick kriga järnet för att kunna "lägga in backen". Till slut gled vi ändå in som segrare efter att vi utnyttjat en stock mitt i vattnet för att köra om. Eftersom stocken var i vägen kunde det andra laget inte använda sina fultrix och vi kunde med våran råstyrka trycka oss förbi på ett imponerande sätt precis innan mållinjen. Det utbrast vilt jubel hos oss i Team Sweden och Martin firade det hela genom att ramla i för tredje gången.

Efter en skön vinnarlunch med segerns sötma på läpparna var det så dags för trippens sista grej. Efter en bilfärd så kom vi fram till Thailands längsta vattenfall, Mae Pan Falls, där vi tog oss ett välförtjänt bad efter tre riktigt lökiga dagar. Man luktade inte direkt hallontårta efter trekkingen kan jag avslöja...

Sedan bar det så av hemåt till Chiang Mai Inn, där det kändes som det var veckor sedan vi var. Sammanfattningsvis kan jag säga att det var en klockren trekking, väl värd varenda liten baht. Dessutom kan vi nog alla komma överens om att Mr. Ton är vår nya idol.

Tack för mig.

Flemman

Whoa!

Somna i Bangkok och vakna i Chiang Mai. Så såg våran på förhand helt perfekta bussresa ut. Efter två dagar i Bangkok fick det räcka med svarta avgassnytningar och kaosade Khaosan Road för denna gången. Så efter en inte ens märkbar debatt bestämde vi oss för att dra till treckingens förlovade land uppe i norr.

Dagen är här och visst, vi är i rätt stad på rätt dag men perfektionen ville inte vara med oss hela resan. 12 timmar tog bussresan efter ett antal stopp, där förvirrade thailändare stod och hjälptes åt att skrika och hamra på motorn med de verktyg och ord de hade närmast sig för stunden. Vid femte omstarten tyckte dock bussen att det fick räcka och gav helt enkelt upp. Upp gick också vi för att vänta in en ny buss för att ta oss från den thailändska landsbygden.

Så, hur är då Chang Mai? Staden är för intresseklubben med sina 1,6 miljoner invånare Thailands näst största, men ungefär där tar liknelserna med Bangkok slut. Det är ett helt annat, lugnare tempo och valmöjligheterna till aktiviteter och utflykter gör att vi börjar fundera att bosätta oss här för att kunna beta av allting. Boendet betades av snabbt och vi är nu stolta ägare till två stycken dubbelrum på Chiang Mai Inn, även om det bara är till på måndag. Öppenheten mot främlingar är även den en helt annan jämfört med Bangkok. Jag och Tobbe har spenderat dagen på stan utan att kunna gå långt innan man är uppe i en djup diskussion med någon om allt från thaiboxning till munkar som matar fiskar med sitt nyrakade hår. Alla har sin idé om vad vi bara måste se i Chang Mai, så det är knappt att man ser gatorna på vår nya karta längre för allt kladdande med tempel, skräddare och telefonnummer.

Klart är dock att vi ska med Mr Whisky och hans guide ut på en tredagarsmarch i djungeln. Mr Whiskys motto är "You're never drunk alone". Trots detta var organisationen den klart mest seriösa och hade det coolaste paketet, vad ni än väljer att tro! Så på måndag bär det av mot elefantridning, djurjakt, rafting och vi ska få veta all there is to know about the local eco-system! Allt detta på Thailands högsta berg. Vi kommer bo i totalt isolerade byar och ha maten vi lyckas fånga som huvudingrediens.

Men mer om detta om vi lyckas komma tillbaka! Nu är det dags att göra stan för kvällen där nattmarknad, eventuellt thaiboxning och ett antal Singha väntar! Och så självklart försöka undvika de omtalade ladyboysen inte långt från våran gata.

Martini

27:e November 23:52

Det är mörkt och alldeles tyst omkring mig för första gången sen vi lämnade Sverige. Vi sitter på nattbussen till Chiang Mai och det är först nu vi kommit bort från alla tusentals ljus och oljud som fanns i Bangkok. Jag är visserligen den som älskar när det är full fart omkring mig men just nu va det för en gång skull väldigt skönt att bara kunna luta sig tillbaka utan något som stör. Jag skulle väl i och för sig ljuga om jag sa att det va helt tyst då bussen brummar en del men det ljudet är ändå så pass monotont att man glömmer bort att det finns där.

Men nu har vi i alla fall lämnat Bangkok bakom oss. Om det är för gott på den här resen vet jag inte men min personliga åsikt är nog ändå att jag fått ut det jag ville av Bangkok. Jag vet att farsan totalt spenderade fem veckor i den här stan men det känner jag inte riktigt att jag behöver. Vi har gått all in i två dygn nu och vi har ändå hunnit med en del.

I övrigt är mitt intryck från Bangkok lite delade. På ett sätt är det en väldig häftig stad där man hela tiden förvånas. Man kommer ofta på sig själv att bara stanna till och kolla in någonting närmare, och då kan det va allt från en övergiven och urblåst skyskrapa till ett stort varuhus. Men samtidigt är det en väldigt smutsig och ful stad på många ställen och för mig som kanske inte riktigt är van med dessa absoluta storstäder är det lite främmande och därför också lite svårt att greppa.

Men vi ska väl ändå sammanfatta Bangkok på något sätt och för mig är det givet att det blir genom en lista. Så jag väljer att rangorda det med en botten-lista med tre saker och en top-5 lista. Och jag börjar givetvis med bottenlistan.

1. "One Stop" - När man åker någonstans och vill ha tag i en tuktuk eller taxi så är det många som alltid går med på en nästan gratis resa bara som får göra ett stopp på vägen. Vi fattar såklart att det är för att dom vill att vi ska köpa massa saker på det där stoppet så vi knatar alltid vidare. Men det är drygt dom gångerna man verkligen vill ha en tuktuk eller så.

2. Dormitory - Jag är visserligen inte speciellt kräsen  över hur vi bor men jag känner ändå att det här med att dela rum med folk vi inte känner inte riktigt är min grej. Dels måste man anpassa sig efter om resten av rummet vill sova eller tvärtom och dessutom vågar man inte riktigt lämna grejerna framme och det är lite frustrerande.

3. Språket - Man har inte riktigt hunnit vänja sig med att inte många förstår någon engelska. Självklart fungerar det oftast med kroppspråk och upprepningar men det är lite frustrerande emellanåt. Men å andra sidan så är det ska vara så det handlar bara om att komma in i det.

Egentligen ganska svårt att komma på någonting negativt med Bangkok. SOm jag skrev innan så är helhetsintrycket ganska blandat så det är väl det i så fall, men det är svårt att på detaljnivå beskriva något dåligt med stan. Däremot är det lättare att ge er fem saker som gör Bangkok klart värt att besöka.

1. Khao San Road - London har Piccadilly Circus, New York har Time's Square och Bangkok har Khao San Road. En lång gata kantad av barer och "foodstands" och fullpackad med folk från hela världen. Att sitta mitt i allt detta och bara titta på rörelsen är en stor njutning ni aldrig får missa om ni besöker Bangkok.

2. TukTuks - Jag älskar att åka TukTuk. Det är så sjukt charmigt och det är skönt att känna det fläkta samtidigt som man åker igenom en så pass stor stad. Och det roliga är att det är så billigt och finns överallt så man behöver aldrig bry sig om vart man är i stan för det är bara att vissla in en TukTuk så tar han dig dit du vill för en väldigt billig peng.

3. Siam - Bangkok City. Alla städer har ett city och i Bangkok är det ganska spektakulärt då det skiljer sig ganska avsevärt från resten av stan. Denna del är modernt med enorma varuhus och SkyTrain som löper genom skyn. Visserligen är det väl inte riktigt detta man åker till Bangkok för men det är fortfarande så pass spektakulärt att det måste kollas in. MBK eller Central World är de två största galleriorna ni borde kolla in för det får ställen som stinsen och Kista att likna en handelsbod.

4. Dunkin' Donuts - Jag vet att detta långt ifrån är en thailändsk idé men som svensk är man inte bortskämd med ett munkcafé (och det är nu man börjar undra varför) så där har vi redan hunnit slinka in ett par gånger. För det är både gott energihöjande att välja och vraka mellan de olika donutsen (kunde inte skriva munkarna för då kanske ni blandar ihop dom med dom skalliga små gubbarna i orangea skynken). Men om vi säger så här. Dunkin' is the new Donken!

5. Lumphini Park - En oas mitt i alltihop som tar oss bort från trafikkaoset och alla ljud och lukter. Där kan man istället bara slå sig ner på en bänk eller på gräset nere vi vattnet och koppla av en stund. Men akta er för varanerna!

Tveka aldrig om ni vill åka till Bangkok. Det är en stad man vill ha sett innan man dör. Men enligt min åsikt så är det ingen stad man behöver tillbringa flera veckor i även om det säkert finns hur mycket som helst att se. Men vi är här för att uppleva mycket så nu får vi se vad Chiang Mai har att erbjuda. Men eftersom farsan inte va där på sin resa så är det lite häftigt för jag vet absolut ingenting om stan. Så jag är faktiskt riktigt taggad att få se hur det blir. Men vi hörs mer om det sen. Nu ska jag försöka vänja mig med alla roadbumps och kanske få i mig lite sömn.

Snöret

27:e November 12:37

Det va en väldigt speciell kväll igår. Den började i ett ganska lugnt tempo men sen bara accelererade den utan kontroll. Vi satt nere vid hotellbaren och tog ett par bira och diskuterade hur vi skulle lägga upp resandet de närmaste veckorna och där blev vi faktiskt sittande ett bra tag. Det var visserligen sjukt skönt och vid det tillfället kunde jag ha suttit bra länge. Men samtidigt kan man ju inte slösa en hel kväll i Bangkok genom att sitta på hotellrummet.

Så vi kom till slut iväg till Khao San Road med en tuktuk och efter lite käk så slog vi oss ner på en bar och beställde in en Chang Tower som helt enkelt va ett trelitersfat man själv kunde fylla på ifrån. Det är verkligen inget att klaga över. Vi stötte i vilket fall som helst på ett par norskor som började snacka med oss. Dom skulle imponera med att sjunga svenska sånger men vi kontrade med utadaesjaelåplevelse och draget var i full gång. Vi hann även med ett par ölspel men vi behöver inte kommentera om hur det gick men låt oss bara säga att det var Flemman som är mest sliten idag.

Vi hittade i alla fall upp på övervåningen där det var någon slags klubb. Till en början verkade det va ett jävla drag däruppe men efter ett tag insåg vi att det inte så vidare bra. Men efter några shotar tequila så drog vi därifrån och lyckades bli övertalade av en tuktukförare som ville ta oss till ett disco. Så vi hamnade någonstans långtifrån allt annat på ett stort men ganska lamt disco. Men vi stannade samtidigt inte mer än max en kvart innan vi rörde oss därifrån och tillbaka till hotellet. Jag och Måsen hade en väldigt skön taxiresa hem därifrån och jag tror chauffören tyckte vi var roliga.

Nu väntar en sista dag i Bangkok innan vi med buss styr oss uppåt i landet till Chiang Mai. Bussen går vid nio ikväll och förväntas ta cirka 11 timmar. Precis som det ska vara. Men allra först. Frukost!

Snöret

26:e November 19:52

Fisherman fisherman!

Här kommer ännu ett spicy inlägg från hetluften i Bangkok! Den här gången ska det handla om mat, eftersom det är vad allting kretsar kring här. Idag har vi ätit, ätit och ätit och ändå är jag hungrig när jag ligger här och skriver. Kruxet med maten här borta är att den visserligen är väldigt billig men portionerna är extremt små. Därför krävs det att man äter dubbelt så många portioner, och när alla vill olika typer av mat, ja då känns det som att man inte gör annat än att kryssar mellan resturangerna.

En sak jag gjorde var att pröva en kötträtt med beskrivningen spicy
Det var ett misstag.
Svetten rann i pannan och det ena sveptes efter det andra. Tungan förstördes och timmarna efteråt brann det i magen. Det var helt klart något annat än spaghettin och köttbullarna man är vad vid hemifrån.

Tobbe

26:e November 18:41

En explosion av lukter. Det är det första som händer när man spatserar runt på gatorna i Bangkok, man åker på en tryckvåg av oidentifierade dofter som en fuktig handduk rakt upp i ansiktet. Det andra man slås av är hur oerhört smutsigt och kaotiskt allt är i staden. Ibland känns det som att folk gör lite som dom vill här, man har redan sett en hel del kreativa parkeringar och spontana u-svängar mitt i trafikhetsen. Vi ska inte ens gå in på hur det känns att åka Tuk tuk, man åker konstant med hakan nere vid fotknölarna.

Någonstans i denna hets lyckades jag med konststycket att supa bort mobben redan första kvällen. Det måste vara något slags rekord ändå... Efter att ha förbannat dom kassa fickorna på mina chinos insåg jag ändå att OM jag skulle tappa bort mobben så kunde det knappast vara bättre tajming än nu. Har ju precis sparat allt viktigt på datan hemma, och jag kommer knappast behöva mobben här borta ändå när jag tänker efter... Lite drygt att inte kunna ringa folk om man känner för det, men annars äre bara klockan som saknas. Den första kvällen hann man även torska i sten/sax/påse mot en 12-årig thailändartjej och blev tvingad att köpa en blomma, dessutom halvt uppraggad av nån (lyckligtvis äldre) random tjej samt släckt resans första bucket. Slurp!

Annars har jag även stått för resans största inköp hittills, nämligen en liten reseanpassad stålsträngad gitarr! Jävligt spontant måste jag säga, men sån är jag liksom.. Vet inte om det var för att kompensera den borttappade mobilen eller för att lindra abstinensen från min kära Yamaha där hemma, men jag är ruggigt nöjd med inköpet, för den blygsamma summan 500 spänn. Det är nåt man älskar med Thailand måste jag säga, man garvar åt alla priser man ser för att det är så sinnessjukt billigt. T.ex. det här med maten. I Sverige hade du ju aldrig slängt maten och köpt nåt annat om du inte var helt nöjd, men kostar maten 10 spänn vilket den ibland gör här så kan man ju nästan kosta på sig det ibland.

Sammanfattningsvis känns det jävligt taggat från min sida, men man har nog fortfarande inte fattat vilken magisk tid vi har framför oss. Resan har redan börjat klockrent, och magkänslan är att man nog hunnit växa en hel del som människa innan planet hem till slasket lyfter...

Flemman

26:e November 07:14

Den största ångesten dagen efter en utekväll brukar alltid dyka upp när det är dags att gå igenom hur mycket allting egentligen kostade kvällen innan. Men over here känner jag att man får vända på frågan istället; Hur kunde jag göra av med så lite pengar igår? För en halv dagsbudget (150kr) fick jag nämligen en timmes taxiresa från flygplatsen till rummet, en god nudelsoppa, en skytrain-resan in till city, en helkväll på stan och en taxiresa hem. Den uppmärksamme märker nog att rummet inte är inkluderat i den siffran men det betalar man tydligen i efterhan och två nätter tillsammans med några britter kostar inte mer än överkomliga 60kr.

För den som undrat hur jag fick mitt mystiska smeknamn LadyBoy kommer svaret här. Det var när en av alla dessa rosförsäljare som springer runt på gatan fick för sig att utmana mig i Thumb War av alla lekar och jag artigt tackade nej, som hon hånandes klappade mig på axeln, kläckte ur sig smeknamnet och gick därifrån. Ingenting går ju obemäkrt förbi detta gäng men förhoppningsvis är det ett namn dom dör ut rätt snart.

I övrigt har jag konstaterat att det blir väldigt ljust väldigt tidigt här. Jag vaknade redan vid sjutiden nu på morgonen av att ljuset hade tagit över makten i rummet. Det hade aldrig hänt hemma om man säger så. Dessutom gillar jag tanken av att vi ligger före er i tiden. Så om det är något ni undrar över om vad som ska hända i den närmsta framtiden så är det bara att fråga.

Tobbe

26:e November 00:45

Henry Chu överallt. Flemman tjatar alltid om dagens kändisspotting men idag var det extra lätt. Hjärnkontorets massmediala ansikte skymtades överallt, gammal som ung. Han och Stefan Ishizaki får ses som Asiens budbärare i Västvärlden. Alla verkar vilja se ut som ut som dom här borta, men som svensk är det inte är det inte lika lätt att smälta in.

Det verkar lukta turister om oss långa vägar, då den ena försjäljaren efter den andra försöker pracka på oss allt från rosor till lustiga hattar och trägrodor som låter om man drar på den med en pinne. Men än så länge har vi stått pall för den asiatiska tsunamin som försöker sluka våra plånböcker. Imorgon väntar däremot shopping och svenska mästerskapen i prutning. Jag är optimistisk man håller ändå Flemman som favorit på grund av hans glada leende. Ingen asiat vågar ta för mycket betalt av det sösta ansiktet.

LadyBoy

26:e November 00:06

Fisherman Fisherman. Det är tydligen så man hälsar för att få uppmärksamhet i Kina. Vi fick höra det ett antal gånger på planet hit men som ni kanske förstår är vi på plats i Bangkok nu och har njutit av en riktig skön första kväll här i Thailands huvudstad.

Men för att ta det hela från början. Vi lämnade er när vi satt fast i Tianjin och just då trodde vi att vi skulle få väldigt svårt att hinna med planet till Bangkok, med tanke på att vi befann oss långtifrån där vi egentligen skulle vara. Och jag tror vi satt fast i den där skithålan utan att få gå av planet i närmare tre timmar innan vi fick veta att vi skulle lyfta igen för att åka till Peking. Oavsett så hamnade vi till sist på rätt flygplats men då var det inte alls så gott om tid som vi hade trott och nu gällde det att skynda sig. Dessvärre så har ju Kina såna otroligt trust issues att det krävdes minst fem kontroller innan vi kom igenom. Men vi lyckades ändå genom en galen rusch genom en av världens största byggnader hinna med planet även om vi vid det tillfället knappast trodde att vårt bagage skulle hänga med.

Men vi landade i Bangkok precis som planerat och till vår lycka hade även väskorna hängt med. Så vi tryckte in oss i en liten taxi som körde oss fram till dörren till vårt hostel. Kostade väl en 80 kronor på en resa över fem mil, det får ändå ses som godkänt. Och efter att vi installerat oss och bekantat oss med några engelsmän från Brighton bar det iväg ner på stan. Det kändes som att vi bodde lite off så vi tog snabbt beslutet att röra oss in till det centrala Siam där vi jagade ett ställe att käka på. Vi hittade något slags food court där vi högg in på någon slags soppa som satt riktigt bra i magen. Och för elva kronor kunde man verkligen inte klaga.

Men vi var ute efter något mer ändå. Visst var Siam ganska spektakulärt med alla neonljus men det vi längtade efter var att sätta oss ner och bara njuta av en öl och något sådant såg vi inte röken av. Så vi ropade till oss en gul taxi som kunde köra oss till Khao San Road som tydligen skulle vara något extra.

Väl framme blev det en välsmakande öl på ett litet hak där vi äntligen kunde slappna av. Och efter att den sänkts vaknade partylustan i oss så vi drog vidare och hamnade på ett rätt skönt ställe där vi beställde in varsin bucket med redbull Vodka. Musiken dunkade och vi kunde verkligen njuta av att vi kommit fram. Vi fick dessutom sällskap av några tjejer från Kina som tydligen riktade in sig på var och en av oss. Vi var självklart misstänksamma men det kändes ändå som att dom bara va ute efter trevligt sällskap att hänga med.

Men en första kväll tar även den slut så efter att vi åkt en taxi som helt och hållet körde oss åt fel håll och efter att vi pratat med en ordningsvakt som vi inte riktigt fattade om han var sur eller hjälpsam så hittade vi tillbaka till vårt boende där vi nu tänkte vila upp oss inför en hektisk morgondag. Men en sjukt lyckad första kväll i Bangkok fick vi ändå och jag måste få säga att just nu finns det inga problem i mitt liv. Det är bara så jävla enkelt.

Men jag avslutar med att säga som en Bajare hade sagt:

Tianjin, förort till Beijing!

Snöret

25:e November 10:21

Vi har inte ens kommit fram till rätt stad utan att problemen redan börjat anlända. Tydligen så var det alldeles för dimmigt i luften över Peking att vi inte kunde landa där. Istället står vi nu mitt ute på flygplatsen i en så exotisk plats som Tianjin. Jag är inte expert på att avläsa en karta på en liten skärm på flygplanet men det känns som att det är en bra bit ifrån Peking i alla fall. Ingen av oss har någon som helst aning om vad detta är för ställe men vi verkar inte få reda på det heller då kaptenen vägrar ge oss någon information. Så vi har suttit här nu i över en halvtimme utan att veta någonting om vad som kommer hända oss. Och vi har ju trots allt ett plan till Bangkok att passa om tre timmar från en flygplats som ligger trettio minuters flygtid ifrån oss. Måsen har redan börjat förbanna allt som har med Kina och göra medan jag mest är lite irriterad över att man knappt förstår deras knackliga engelska.

Men förutom detta lilla missöde och det faktum att jag är i sjukt behov av en bensträckare så är humöret på topp. Det känns visserligen sjukt att det är ljust ute fast klockan mentalt sätt bara är halv fyra på natten. Men jag hoppas i alla fall vi kan få någon slags information om vad som pågår och hur vi ska ta oss härifrån till Bangkok. Visst jag skulle inte banga på att spendera någon natt eller så i Kina men jag tvivlar att vi kommer in i landet utan Visum. Dessutom ser det ut att va ruskigt kallt utanför fönstret, inte riktigt vad jag har packat för. Men som alltid så löser det sig så egentligen är det bara att luta sig tillbaka och fortsätta ljudläsa Snabba Cash eller se slutet på någon kinesisk krigsfilm. Livet kunde fortfarande varit mycket värre.

Flemman har i alla fall skött sitt jobb och redan börjat bonda med en medpassagerare. Synd bara att det inte är en snygg brunett utan istället en långhårig grabb som Tobbe redan döpt till Staffan. Vad jag hör från min plats så verkar dom i alla fall vara inne i en djup diskussion men jag hoppas för mitt liv att det inte handlar om hans jobb , för då avgår jag hellre. Och använder han ordet mingla när vi sluter upp med honom senare så ber jag om en flygbiljett hem så fort som möjligt.

Men som sagt, se det inte som att jag är bitter. Det blir så här ibland. Hörs när vi lämnat stålfågeln!

Snöret

Sådär, då var väskan packad och klar, och om en timme rullar bilen ut mot Arlanda. Trots att jag nästan inte har med mig någonting stannade väskans vikt vid 8,3 kg. Kanske beror det på att jag under de närmaste månaderna kommer vandra omkring som ett levande apotek, eller så är det alla dessa sladdar som ska med. Överföringssladd här, laddningssladd där, USB, mera laddningskablar. Ja, jag har nog allt utom kläder med mig.

På planet blir det ipoden som får underhålla, och om jag har tur lyckas jag väl slumra in en stund. Det skrämmer mig dock att behöva åka med ett kinesiskt flygplan, med tanke på att allting antagligen är anpassat för folk under 1,50, men jag får väl försöka göra det bästa av situationen. När ni sover så sött inatt vid 03:00 svensk tid när vi har nått våran mellanlandning kan ni räkna med att det är en Tobias med rejält ont i ryggen som kliver av planet. Att dessutom behöva mötas av morgonpigga kineser mitt i natten, ja det är underbart.

På återseende kära läsare, men då utan Å Ä Ö :)

Tobbe